Djärv borgerlighet

Lagom till första maj lade de borgerliga partierna fram sina motioner med anledning av regeringens vårproposition. Med litet god vilja skulle man kunna kalla det för en oppositionens skuggbudget.

Men de borgerliga verkar medvetet försöka betona mera vad som skiljer än som förenar (se artikel i förra veckans afv).

Mest framträdande är att alla fyra partierna nu kräver större skattesänkningar än någonsin. Anledningen är säkert att budgetpropositionen innehåller en post som kallas “beräkningsteknisk överföring till hushållen” och som utgör ett överskott utöver de två procent av BNP som regeringen ställt upp som mål.

Enligt regeringens beräkningar uppstår ett utrymme (i budgeten) för skattesänkningar på 27 miljarder kronor nästa år, som växer till 36 miljarder 2002 och 59 miljarder 2003. Finansminister Bosse Ringholm tvekar, eftersom skattesänkningar i konjunkturuppgången kan skapa en inflatorisk överhettning. Men tvekar gör inte de borgerliga partierna, som nu slipper en del av det tråkiga arbetet att försöka hitta budgetbesparingar som helst inte ska drabba någon.

I rättvisans namn ska sägas att de borgerliga också vill skära ned offentliga utgifter, i syfte att skapa inte bara ett budgettekniskt utan också ett samhällsekonomiskt utrymme för skattesänkningar. Nedskärningarna är liksom skattesänkningarna förvånansvärt likartade.

Moderaterna värst

När det gäller skattesänkningarna är moderaterna som vanligt värst. De vill sänka skatterna med 45 miljarder nästa år för att fortsätta med ytterligare 29 miljarder 2002 och 34 miljarder 2003, vilket ger en sammanlagd skattesänkning på 108 miljarder. Det motsvarar mer än 5 procent av BNP och skulle föra ned Sverige till ungefär EU:s genomsnitt i skattetryck.

Tvåa i skattesänkning är överraskande nog centern, som vill minska skattebelastningen med 75 miljarder på tre år. Centern säger i sin motion att man vill fortsätta att sänka skatterna till samma nivåer som i jämförbara OECD-länder. Men för att komma till OECD:s genomsnitt (som inkluderar USA och Japan) behöver partiet mer än fördubbla moderaternas skattesänkningar.

Folkpartiet har utarbetat en inkomstskattereform för 50 miljarder och vill dessutom sänka andra skatter med 16 miljarder, alltså sammanlagt

66 miljarder. Kristdemokraterna nöjer sig med 58 miljarder, och håller sig därmed inom utrymmet för den “beräkningstekniska överföringen”.

Extra karensdag

Flera skattesänkningar återkommer i de fyra motionerna. Alla vill till exempel avskaffa dubbelbeskattningen av aktier och förmögenhetsskatten samt sänka fastighetsskatten. Alla fyra vill satsa mest pengar på en skattereduktion som blir lika för alla.

När det gäller besparingar finns både gemensamma drag och olikheter. Alla partierna vill öka egenavgiften i a-kassan och i övrigt skärpa villkoren. En extra karensdag, nedskärningar för AMS och att trafikförsäkringen får betala sjukskrivningen efter en olycka kan man räkna med om de borgerliga får bilda regering.

Skära i biståndet

Samtidigt är besparingarna inte särskilt omfattande. Det finns ett visst gap mellan föreslagna skattesänkningar och utgiftsnedskärningar som åtminstone moderaterna bör få svårt att förklara. Om man ser till nedskärningen av utgiftstaket i förhållande till regeringens förslag för år 2003 i vårbudgeten är det kristdemokraterna som är värst, med 42 miljarder med centern som tvåa med 32 miljarder. Först därefter kommer moderaterna med 31 medan folkpartiet föreslår 30 miljarder.

Utöver besparingar finns också förslag till utgiftsökningar, där partierna drar åt olika håll vilket kan medföra problem med utgiftskontrollen vid en eventuell regeringsbildning. Som vanligt vill moderaterna skära ganska rejält i biståndet medan de övriga i stället vill höja, fp mest.

Både kristdemokraterna och centern vill sälja ut statliga företag för att amortera av på statsskulden (som snart är obefintlig). Skälet till att statsskulden skulle minska vid en utförsäljning är rent bokföringsmässigt, nämligen att företagen inte finns med i beräkningen av tillgångar, eller är upptagna till för låga belopp.

Ett sätt att lösa problemet kunde ju vara att ta upp företagen till deras marknadsvärde. Enligt en utredning som folkpartiet refererar till skulle värdet av de statliga företagen uppgå till 260 – 340 miljarder kronor, att jämföra med att den offentliga nettoskulden redovisas till 73 miljarder i år.

Offentlig balans

Naturligtvis är det tokigt att tro att man plötsligt kommer på grön kvist av att sälja sina aktier. Däremot kan det förstås av andra skäl vara olämpligt att staten driver företag.

Moderaterna har för övrigt inställningen att den offentliga budgeten ska vara i balans över konjunkturcykeln. Därmed blir det på sikt ingen amortering av statsskulden, det som de andra borgerliga partierna är så ivriga att genomföra.

Borgerligt sinnade väljare bör hoppas att moderaterna i detta hänseende får igenom sin politik i en framtida borgerlig regering. För det är inte särskilt marknadsliberalt att staten bygger upp allt större nettotillgångar och på sikt tar över merparten av kapitalbildningen i ekonomin.