En trist historia

De senaste veckorna har decennier av politiskt mismanagement i södra Europa brutit ut i dagen. Förtroendet för Grekland har kollapsat, euron darrar och hela det europeiska ekonomiska projektet verkar ifrågasatt. Utgångsläget är med andra ord perfekt för en djuplodande bok som skildrar EU:s framväxt och framtid.

Till det yttre uppfyller den före detta statssekreteraren, diplomaten och lobbyisten Lars Anells bok mer än väl förväntningarna. Med 600 sidor har författaren plats att tränga in i materialet på djupet. Men läsningen blir en djup besvikelse. Det 825 gram tunga verket sveper över hela EU:s historia ur ett politiskt, ett ekonomiskt och ett juridiskt perspektiv men någon röd tråd finns inte. Berättelsen är avpersonifierad och fakta rabblas på ett sådant sätt att det för tanken till den osäkre studenten som i en uppsats vill briljera med kvantitet snarare än kvalitet.

Nu är detta inte på något sätt ett hafsverk. Anell har arbetat hårt och presenterar ett digert material. En intressant iakttagelse är att Europaprojektets ursprung, Kol- och stålunionen, inte primärt dikterades av fransmäns och tyskars längtan efter fredlig samvaro. Snarare var motivet att begränsa konkurrensen. Fredsbevarandet sköttes fram till kalla krigets slut av Nato-alliansens skyddande hand.

Läsaren finner också här och där oväntade pärlor, som ett citat av Jacques Delors, kommissionsordförande på 1980-talet: “Låt oss i en alltmer komplex värld bli enkelhetens ingenjörer”. Enkelhet är inget som man i första hand förknippar EU:s maskineri med – naturligt nog i en konstellation med hundratals miljoner invånare. När det gäller EMU är Lars Anell kritisk till hur valutaunionen vuxit fram och konstaterar att det pris euroländerna fått betala för sin ränte- och valutakonvergens är betydande. Men den analysen är inte ny. Alla fakta till trots får vi inte veta mer om huruvida euron kan skapa ett stort ekonomiskt mervärde.

Jämför man “Europas väg” med ett annat verk av en svensk tungviktare i EU-sammanhang, förre Europaministern Ulf Dinkelspiel (“Den motvillige europén”, Atlantis, 2009) blir kontrasten slående. Ämnet är ju detsamma. Men där Dinkelspiel har ett mänskligt perspektiv på skeendet trasslar Anell in sig i kommittéer och rapporter. Man undrar varför. Kanske är förklaringen något så enkelt som att Dinkelspiels verk är utgiven av ett traditionellt förlag, där förläggare och redaktörer tvingar författare att sovra och presentera för att ge läsaren en behaglig upplevelse. Anell anlitade däremot Premiss, ett företag för så kallad uppdragspublicering. Där betalar man för att bli utgiven. Och resultatet blir därefter.