Enmansrevoltören

SCA är ett globalt företag med en expansionsstrategi baserad på förvärv. Värdet på bolaget är drygt 150 miljarder kronor. Assa Abloy som finns i många länder, har vuxit snabbt genom en aggressiv förvärvsstrategi och är nu värt närmare 180 miljarder kronor.

I det förra bolaget har ledningen som bekant haft för vana att flyga i egna affärsjet. I det senare är det reguljärflyg som gäller. Vad beror dessa skilda ställningstaganden på?

Det kan vara så att bolagen har helt olika ingångsvärden i sina kalkyler. Att SCA:s dotterbolag är mer utspridda och otillgängliga. Att snabbhet är en mycket viktigare framgångsfaktor för SCA. Eller att internkostnaden per timme för en SCA-direktör är högre än för en dito i Assa.

Men det kan också vara så att bolagen har olika kulturer. När man på det ena stället har tyckt att det är praktiskt, bekvämt och prisvärt med ett eller annat flygplan i fordonsflottan, så har ingen ifrågasatt det. På det andra stället har tanken förmodligen inte ens tänkts, därför att det vore oförenligt med kulturen.

Det är min tro att denna kulturskillnad, om den nu finns, till stor del beror på att i SCA har ägarna, styrelsen och ledningen varit lika till förväxling och förblandning. De har saknat en oberoende kontrollinstans som har satt stopp för dumheterna. I Assa däremot finns två tydliga huvudägare – Gustaf Douglas och Melker Schörling – som inte accepterar nonsens.

Men kulturen och korsägandet ledde också till SCAtopparnas fall. När den asketiske Pär Boman till slut bestämde sig för att rensa ut i Handelsbanksfären så fanns det ingen huvudägare som kunde skydda dem.

En dumskalle blottar sig

Åsa Romsons klavertramp i partiledardebatten härom kvällen påminde om en observation som krönikören Simon Kuper gjorde i Financial Times härom veckan; referenserna till Hitler, nazisterna och Andra världskriget är inte bara så vanliga i den politiska debatten att de har blivit meningslösa. De blottlägger också sagespersonernas totala okunskap och får dem att framstå som dumskallar.