Finanshajarna överlevde

Den 26 augusti 1991 kallade Nordbankens ordförande Björn Wahlström till presskonferens. Ett år tidigare hade finansbolaget Nyckeln utlöst en finanskris genom att ställa in betalningarna. Den här måndagen hade Nordbanken just tagit över fyra bolag av Erik Penser för en krona styck och krisen hade därmed skördat sitt största offer.

– Erik Penser är utblottad. Han är luspank, sade Wahlström till pressen och verkade inte så ledsen för det.

Han fick senare kritik för de dramatiska orden, men få tyckte att banken gjorde fel som tog över Pensers företag, där finansbolaget Gamlestadens vidlyftiga utlåning var roten till problemen.

Det var knappast någon tröst för Erik Penser, men han var långt ifrån ensam om att förlora sitt livsverk det året. Man kunde nästan känna vibrationerna runt Stureplan i Stockholm och längs Avenyn i Göteborg när finansfurstarnas och fastighetsmatadorernas insolventa kolosser störtade samman.

Hans Thulin, Carl-Eric Björkegren, Anders Wall, Sven-Olof Johansson, Göran R Svensson, Peter Gyllenhammar och Tibor Veres är några namn som dyker upp i pressklippen. Män som förlorade allt eller det mesta av det som de hade byggt upp med lånade pengar. Några har skapat nya förmögenheter, inte obetydliga men i allmänhet mindre än under storhetstiden. Andra försvann in i finanshistoriens glömska.

Den här veckan har det gått precis ett år sedan den amerikanska investmentbanken Lehman Brothers ställde in betalningarna. Men skillnaden kunde nästan inte vara större jämfört med läget 1991. I förra veckans artikel ”Finansplatsen som står kvar” visade Affärsvärlden att antalet anställda i finanssektorn i Sverige snarast har ökat det senaste året.

Och om man i stället gör en inventering av vilka ägare och finanshajar som finns kvar jämfört med för ett år sedan så finner man att snart sagt alla fortfarande är på banan, även om en och annan är luggsliten och lite tilltufsad. Det stora undantaget är förstås Maths O Sundqvist som belånade sig över taknocken och fick Carnegie – och sig själv – på fall (läs också intervjun på sidorna 44–51 med Helen Olausson, vd i Sundqvists fastighetsimperium). Fast frågan är om inte Sundqvist också hade varit kvar i matchen om han i stället hade haft lånen i någon storbank som stod på god fot med Finansinspektionen och som hade kunnat hantera situationen lite mindre drastiskt.

Men om Sundqvist slog nät och ut så har i gengäld många andra klarat sig med kantboll. Sågverkskungen Johan Hansen blev sökt i konkurs, men förhandlade med banken och kom ur knipan. Affärsvärlden berättade i våras om hur nära Lundinsfären stod ruinens brant innan olje- och råvarupriserna vände och en affär med Kina räddade gruppen.

Byggaren Erik Paulssons företagsbygge var av allt att döma i praktiken insolvent under en period i vintras innan räntorna föll rejält. Samma sak kan ha varit fallet för fastighetsdoldisen Erik Selin, tror branschbedömare.

Detaljhandelsentreprenörerna Tors­ten Jansson i New Wave Group och Mikael Solberg i RNB har också haft ett tufft år, men verkar rida ut stormen. Jansson efter en finansieringslösning med Swedbank och Solberg genom att först sälja NK till Antonia Johnson och sedan göra en nyemission till Konsumentföreningen i Stockholm.

Mycket är som sagt olikt 1991. Framför allt är ränteläget ett helt annat. Dessutom är den här finanskrisen inte över. Bankerna befarar rejäla förluster i private equity-branschen där flera högbelånade portföljbolag verkar vara på väg i putten. Och i fallet Baltikum är juryn fortfarande ute.

Men när det gäller den svenska marknaden och vanliga lån till företag och privatpersoner, även förmögna sådana, ser det riktigt ljust ut för bankerna. Och för den svenska börs- och finansadeln verkar det ha varit en relativt bra kris, trots allt.