Fler köp att vänta

I takt med att allt fler företag börjat söka sig till börsen – Intrum Justitia, Mölnlycke, Nobia med flera – och efter Alfas Lavals introduktion börjar också uppköpen ta fart. Fredagens bud på Esselte kan därmed tolkas som “business as usual”. Ett normalt företagsklimat är på väg tillbaka.

Uppköpen har nämligen lyst med sin frånvaro de senaste åren. Annat var det under 1999-2000 då över ett trettiotal bolag lämnade Stockholmsbörsens listor.

Budpremier lockar

Aktier i bolag som är föremål för uppköp är alltid spännande att äga, eftersom budpremien ofta ligger mellan 25-35 procent över börskurs.

I fallet Esselte handlade det om ett uppköp från ett riskkapitalbolag. Och det är just dessa bolag som är mest aktiva på marknaden nu. Dels genom att ta bolag till börsen, dels ta dem därifrån för att eventuellt i ett senare skede åter notera dem. Skillnaden är dock stor jämfört med för tio år sedan. Det räcker inte med att köpa ut ett företag och sedan snygga till det och sätta det på börsen. Snarare måste det finnas tydliga alternativ, dels i form av att göra ytterligare strukturaffärer, dels genom försäljning till en annan industriell part. Företag som kan vara tänkbara kandidater för riskkapitalbolagen är badrumstillverkaren Svedbergs och grossistföretaget Addtech. En viktig parameter är att företagen har ett starkt kassaflöde så att förvärven kan hårdbelånas.

Sedan har vi de rent industriella uppköpsaffärerna. Här dyker Europolitan upp som ett tydligt alternativ. Huvudägaren i bolaget är den engelska mobiloperatören Vodafone som kontrollerar över 70 procent av ägandet. Carnegie är en annan tydlig kandidat. Precis som ABN Ambro en gång köpte Alfred Berg kan ett företag som Goldman Sachs eller dylikt köpa Carnegie och på så sätt få en nordisk plattform.

Ledningen köper

En tredje form av potentiell köpare är ledningen/huvud-ägarna i ett antal börsbolag. De kan ha tröttnat på börsens njugga värdering av småbolag och kan genom att köpa ut det snygga till bolaget och behålla vinsterna för sig själva. Nilörngruppen med huvudägaren Claes-Göran Nilsson är ett sådant bolag, liksom Itab med finansmannen Johan Rapp som huvudägare.

Slutligen finns det flera bolag som inte riktigt passar in i någon tydlig kategori.

Bure är ju ett riskkapitalbolag utan tydlig huvudägare som faktiskt kan bli uppköpt av ett utländskt riskkapitalbolag som vill få en nordisk portfölj. Det var av den anledningen som brittiska 3i köpte Atle.

Drott mot slakt

Fastigheter brukar riskkapitalbolagen undvika, men i uppköpet av Norrporten var Sjätte AP-fonden inblandad, vilket bevisar att ingenting är omöjligt. Med den utgångspunkten är det inte helt omöjligt att någon utländsk jätte försöker sig på Drott (se sid 32) och slaktar företagets fastighetsbestånd genom massiva försäljningar av bolagets hyresrätter till bostadsrättsföreningar.

När det gäller Drott är risken lika stor att köparna och säljarna har svårt att mötas. Ägarna kräver kanske en premie på 30 procent och då finns det inte särskilt mycket kvar för en köpare att vinna på affären. Och just prisfrågan är i dagsläget en av stötestenarna enligt flera riskkapitalbolag som Affärsvärlden pratat med. Enligt dessa har säljarna för stora förhoppningar för att affärerna ska kunna ske.

En annan faktor som talar mot fler affärer är att småbolagen redan blivit uppvärderade. Småbolagsindex har gått betydligt bättre än generalindex och när typiska uppköpskandidater såsom Billerud och Swedish Match stigit med över 50 procent är det svårt att räkna hem en affär.