Försvarets svarta hål

Sverige satsar ganska mycket på sitt försvar, mer än de flestamindre länder i Europa om vi mäter de militära utgifterna iförhållande till BNP (2,4 procent). Våra nordiska grannländerligger lägre, även Finland som liksom Sverige inte är med iNato. Irland, Schweiz, Österrike, som heller inte ärNatomedlemmar, kostar också på sig en lägre resursuppoffring.Mest satsar länder i konfliktområden (Grekland, Turkiet,Kroatien). Mätt i fasta priser lägger Sverige ned nästan lika mycket påförsvaret som för 20 år sedan, ca 40 miljarder kr. En vissnedgång har skett under senare år, men det gäller också allaandra länder i vår omvärld.Det är anmärkningsvärt att krigsorganisationen under samma tidhar halverats. Att producera samma antal förband har alltsåblivit dubbelt så dyrt.

Driftskostnader utgör hål

Men har inte försvarseffekten blivit bättre genom högrekvalitet? En ESO- rapport försökte ge ett svar för några årsedan i en rapport (Försvarets kostnader och produktivitet, Ds1995:10). Utredningen konstaterade att så borde vara fallet omen minskad krigsorganisation frigjort resurser för köp avförsvarsmateriel.Men trots rationaliseringar har inte driftskostnaderna minskat,alltså kostnader hänförliga till utbildning, underhåll ochreparationer, ledning och planläggning, hyror, drivmedel medmera. Detta problem är nog en viktig förklaring till de svartahål som med viss regelbundenhet uppträder hos försvaret.Den stridbare försvarspolitikern Hans Lindblad (fp) skriver isina memoarer 1994 (Jag var för snäll): Försvarsdepartementetsekonomer varnade oss för svarta hål, eftersom det verkade som omförsvaret tappat kontrollen över sina driftskostnader. ÖB blevorolig, men vid två sammanträden i militärledningen bedyradeförsvarsgrenscheferna att de hade kostnaderna under kontroll.För armén sprack bubblan hösten 1986. Marinens ledninglyckades hemlighålla sina spruckna kalkyler så att inget komfram före det att riksdagen fattat det femåriga försvarsbeslutet1987.

Kostnadstak?

ESO-rapporten drog slutsatsen att försvarets produktivitetfallit dramatiskt och föreslog att det sattes ett tak fördriftskostnaderna. Andra utredningar, till exempel frånriksrevisionsverket (RRV), har visat att riktade besparingskravi form av förbandsnedläggningar aldrig realiserats. Avvecklingarhar medfört ombildningar och överföring till andra förbanddärför att försvarsmålet inte förändrats.

Den senaste striden

I förra veckan avgjordes den senaste i en lång rad av strider omanslagen till det svenska försvaret. ÖB Owe Wiktorin har hävdatatt det fattas 9,3 miljarder kr för de närmaste tre åren. Kommerinte pengarna måste politikerna väljamellan en kraftig reducering av värnpliktsvolymen ellernedläggning av försvarsindustrin.Regeringen valde, efter hård intern strid mellan försvars- ochfinansministern, att skjuta problemet framför sig. Försvaret förlåna 2 miljarder kr i riksgälden för 1999. Vad som ska händaåren 2000 och 2001 gavs inget besked om.Enligt ÖB beror bristen dels på förändringar ianslagsförordningen och dels på utebliven kompensation förteknikfaktorn. Sättet att ge anslag skärptes i en ny lag omstatsbudgeten härom året för att slippa ständiga överdrag och fåbättre disciplin. Övergången skulle göras verksamhetsneutralt.Men det har inte skett, enligt ÖB.Systemet med teknikfaktorn innebär kompensation för prisökningarutöver prisindex som motsvaras av en kvalitetshöjning.Regeringen vill ompröva detta system. ÖB har heller inte fåttgöra de lönetillägg han aviserat och som kritiserats av RRV.

Budgettrix

Det finns inslag av budgettrix i försvarsstriden. Att läggautgifter utanför budgeten och låta myndigheterna låna iriksgälden har blivit vanligare på senare tid. 1996 fickförsvaret låna i riksgälden och lånet blev i praktiken eninkomst i statsbudgeten. Försvaret betalade tillbaka 14,6miljarder kr på det anslag man tilldelats och regeringensbudgetsaldo blev 14,6 miljarder kr bättre. Det borde inte haskett, enligt ett uttalande av Ove Stenberg, enhetschef på RRV,till Finanstidningen.Som brukligt är har ÖB kritiserat politikerna för att de intevågar välja mellan obehagliga beslut när anslagen dras ned. Ochfinansministern har svarat med att en verkschef måste finna sigi de ramar som regering och riksdag bestämmer och hålla igen somandra myndigheter.Ett grundläggande problem med försvaret är att det är så svårtatt vara konkret med vilka mål som gäller. Normalt bordeanslagen styras av vilken hotbild som föreligger. I ett späntläge ska försvarsutgifterna upp, för att sedan minska när detblir lugnare i omvärlden. Men i praktiken är det statsfinansernasom bestämmer. När statens finanser inte räcker förändrarpolitikerna hotbilden, så att man kan motivera neddragningarna.

Tre sidomål

När det blev alltmer spänt mellan supermakterna i början av1980-talet minskade de svenska anslagen till försvaret, i realatermer, men steg 1989/90 när Berlinmuren monterades ned.Riksdagen hängde inte med i svängarna som det stod i en annanESO-rapport (En effektiv försvarspolitik?, Ds 1994:138).Utöver svårigheterna att konkretisera det övergripande måletfinns ytterligare tre mål att ta hänsyn till: kravet attupprätthålla den allmänna värnplikten, stödja svenskförsvarsindustri och vara ett led i regionalpolitiken. Dessasidomål gör det nästan omöjligt att få ett effektivt försvar,som med minst möjliga resursinsats skall göra så stor nytta sommöjligt.En omprövning av värnpliktsystemet, ökad samverkan med utländskvapenindustri, mindre regionala hänsyn och medlemskap i Natomåste nog till om Sverige ska få ned sina försvarskostnaderrejält och ändå få ett effektivare försvar.

Försvarbart?

Utgifter för det militära försvaret i förhållande till BNP, 1996.

Land % AndelLand % AndelKroatien 14,5Saudi-Arabien 13,2Israel 8,7Grekland 4,5Egypten 4,5Turkiet 4,3USA 3,6Storbritannien 3,0Frankrike 3,0Polen 2,8Sverige 2,4Norge 2,3Nederländerna 2,0Italien 1,9Danmark 1,8Tyskland 1,7Belgien 1,6Finland 1,6Spanien 1,5Schweiz 1,5Kanada 1,4Nya Zeeland 1,2Irland 1,1Österrike 0,9Källa: Sipri.