Grundproblemen fortfarande kvar

Regeringen försöker i vårpropositionen framställa det som attSverige inte har några allvarliga ekonomiska problem.Finansplanen inleds med orden Svensk ekonomi står stark.Visst, vi har en hygglig tillväxt, som kan fortsätta under någraår framöver, inflationen är nästan obefintlig, räntan en av delägsta i Europa och bytesbalansen visar stora överskott.Regeringen hänvisar främst till den framgångsrikabudgetsaneringen. Snart blir det utrymme dels för vissa utgiftsökningar,dels för vissa skattesänkningar. Enligt den ansvarige för finansplanen,Erik Åsbrink, kommer detta utrymme åren 2001 och därefter, medanden nye finansministern Bo Ringholm, liksom statsminister GöranPersson hoppas det ska uppstå redan nästa år. Utrymmet börockså, heter det, användas för att stärka rättvisan och välfärden.

Liten uppgång efter stor nedgång

Efter regn kommer alltså solsken. Men det är inte märkligt attvi efter en så djup kris, med rekordhög arbetslöshet och mycketledig kapacitet, får låg inflation och därmed låga räntor. Enviktig faktor bakom krisen var dessutom hushållens höga sparandeeller, omvänt, låga konsumtion. Det medförde enförmögenhetsuppbyggnad som under några år bidragit till ökadkonsumtion. Kronans värde har fallit med 20 procent, vilket getten rekordökning av industriproduktionen.Svensk ekonomi bör snarare kallas svag än stark, med historisktsett låg sysselsättning, en produktionsnivå som släpar efterandra länders och svag krona.Men det verkliga problemet är inte hur vi på några års sikt skafå tillväxt i ekonomin, utan hur vi ska kunna förena godtillväxt med låg inflation och bevarad ekonomisk balans.Ett mer långsiktigt problem är hur vi ska nå en uthålligtillväxt som ger oss en levnadsstandard i nivå med de andraindustriländer som vi brukat jämföra oss med. Om vi vill slutaatt konkurrera med låga löner måste vi få högreproduktivitetstillväxt så att vi kan bära störrereallöneökningar än andra länder. Dit är det långt.

Tillväxtproblemet

Tillväxtproblemet är både kortsiktigt och långsiktigt. På kortsikt måste vi framför allt få en arbetsmarknad som fungerarbättre. Det som man efterlyser mest i regeringens politik äråtgärder som gör det troligt att löneökningarna hålls tillbakaäven när sysselsättningsgraden växer. De treåriga löneavtalenhar gett ett tillfälligt andrum.Regeringen aviserar förslag i höst om ändringar i regelverketför lönebildningen. Viktigare är kanske att förbättramarknadsförutsättningarna. Brist på arbetskraft uppstår förstför kvalificerade grupper. Det gäller att få folk att förkovraoch utbilda sig. Det måste också finnas signaler, ekonomiskafördelar, som lockar dem till bristområden, kanske förmår dematt arbeta mera. Lägre marginalskatter skulle bidra till detta.Brist på arbetskraft inom vissa områden hotar att skapaflaskhalsar och ökad inflation. Det tvingar riksbanken, ellerregeringen, att bromsa tillväxten trots att arbetslöshetenkanske ännu är hög för andra grupper, de mindre välutbildade.Det är bra att regeringen satsar på att ökautbildningskapaciteten. Den säger också i budgeten att den skaåterkomma med förslag som ökar konkurrensen, bland annat mellanoffentlig och privat verksamhet. Men det räcker inte långt.På längre sikt krävs åtgärder som gör det lockande att investeraför både enskilda och företag. Här spelar antagligen deekonomiska incitamenten ännu större roll än att arbetsmarknadenkortsiktigt ska fungera utan inflationstendenser. Det måste lönasig att göra något extra. Företagen måste se det som långsiktigtlockande att förlägga verksamhet till Sverige.

Strukturomvandling?

Investeringskapital och välutbildad arbetskraft bör förmås attstanna i Sverige, eller söka sig hit. Det gäller ävenstorföretagens huvudkontor, också om det i enstaka fall ärnaturligt att de flyttar. Sverige har störst in- och utflöde avdirektinvesteringar av alla OECD-länder (mätt som summan av in-och utflöde 1997 i förhållande till BNP). Man får hoppas att detinte är fråga om en negativ strukturomvandling, så att kapitalsöker sig till våra låga löner medan mer kvalificeradeverksamheter flyttar ut. Tyvärr finns väl en tendens till detta.Att regeringen förefaller så passiv beror förstås på detpolitiska läget. Socialdemokraterna verkar klara av bra attsamregera med vänsterpartiet och miljöpartiet. Det var starktatt driva igenom sänkning av högkostnadsskyddet för medicin.Både v och mp har fått mager utdelning.Men oavsett samarbete kämpar regeringspartiet för att återvinnaväljare från vänster, vilket utesluter kontroversiella åtgärderför att förbättra lönebildningen eller investeringsklimatet. Detsom behövs i första hand är knappast skattelättnader för lågainkomster utan sänkning av marginal- och kapitalskatter förvälutbildade och investerare.

BILDTEXT: Sverige halkade efter andra länder under krisåren i början av1990-talet. Om vi ska komma tillbaka krävs en ny tillväxtpolitik.