Hellre Srejber än Heikensten

Aitt Lars Heikensten valdes till ny riksbankschef var både okontroversiellt och väntat. Men det finns en hel del som talar för att han inte alls är idealisk. Det hade förmodligen varit bättre att satsa på Eva Srejber, som nu blir förste vice riksbankschef.

Valet av Lars Heikensten motiveras framför allt med att han står för kontinuitet och kompetens. Men på ett område finns det inte mycket som talar för att han kommer att gå i Urban Bäckströms fotspår, och det gäller själva chefskapet. Alla Affärsvärlden har talat med lovordar Urban Bäckström för hans sätt att leda riksbankens personal, och interna enkäter lär ha visat på ett näst intill osannolikt stort förtroende för honom.

Låga förväntningar

Förväntningarna på Lars Heikensten tycks däremot vara ganska lågt ställda. Han verkar hittills inte alls ha visat något intresse för den del av jobbet som innebär att leda, organisera och ta hand om personalen.

Det är en faktor som inte ska underskattas, eftersom ledar-egenskaperna kommer att bli allt viktigare under den kommande sexårsperioden. Det mesta talar ju för att Sverige kommer att gå med i EMU. Det innebär att riksbanken ska organiseras om till ett lokalkontor i det europeiska centralbankssystemet. Redan när kronan knyts till den europeiska växelkursmekanismen, det vill säga kanske redan nästa år, förlorar vi utrymmet att föra en egen penningpolitik. Då reduceras penningpolitiken till att hålla kronan inom föreskrivna ramar. När kronan så småningom byts mot euron blir det ingenting kvar av den självständiga penningpolitiken. Rimligtvis betyder det att riksbanken borde minska antalet anställda och ändra sin organisation ganska radikalt. Att under en sådan period ha en chef som inte är intresserad av ledarskapet och personalen kan bli väldigt olyckligt.

När det gäller den rent fackmässiga kompetensen har Lars Heikensten säkert tillräckliga kunskaper för att vara riksbankschef. Han har ju doktorerat i nationalekonomi och arbetat både på finansdepartementet och i det privata näringslivet, som chefekonom på Handelsbanken. Hans avhandling och hans jobb på finansdepartementet handlade dock inte direkt om monetära frågor eller penningpolitik. Som chefekonom på Handelsbanken blev han knappast heller någon expert på just penningpolitik. Tiden som vice riksbankschef sedan 1995 är däremot självklart en svårslagen merit.

Lika goda kunskaper

Men till exempel Eva Srejber, som nu blir förste vice riksbankschef, har säkert minst lika god sakkunskap inom penningpolitiska frågor. Möjligen till och med bättre: hon har lång erfarenhet från riksbanken och har varit chef för penning- och valutapolitiska avdelningen. Det var dessutom under den ovanligt dramatiska perioden 1989-1993 med återkommande räntechocker, som till slut kulminerade i kronans fall i november 1992. Dessa erfarenheter borde vara högst relevanta inför ett eventuellt EMU-inträde. Hon har också internationell erfarenhet från Internationella valutafonden där hon arbetade under 1994-1997. Dessutom har hon suttit i ledningsgruppen för Föreningssparbanken med särskilt ansvar för EMU-frågor.

En räntehök

Därtill har hon som ledamot av riksbankens direktion gjort sig känd som räntehök. Hon har reserverat sig mot direktionens beslut och argumenterat för högre räntor.

Lars Heikensten är nog mera duva än hök i de penningpolitiska bedömningarna. Strax efter att han blev vice riksbankschef 1995 började riksbanken att ganska raskt sänka styrräntan till mer normala nivåer. Riksbankens officiella argument är säkert att tiden helt enkelt var mogen. Men som utomstående är det svårt att undvika misstankar om att han spelade en viktig roll. Det var i så fall en bra insats. Så här i efterhand är det nog ganska många som håller med om att riksbanken höll räntorna alldeles för höga alldeles för länge.

Men även om det behövdes en ränteduva då, så är det knappast någon merit just nu. Även om dagarna med en självständig penningpolitik troligen är räknade, så kan det bli svårare än på länge för riksbanken att klara av att hålla inflationen på målet 2 procent. Arbetslösheten ligger nu under 4 procent. Det är troligen lägre än den svenska ekonomin klarar av om inflationen i längden ska kunna hållas så låg. Bankernas chefsekonomer spår nu att inflationen kommer att hamna väl högt nästa år. Klas Eklund, chefekonom på SEB, tror på en inflation på nästan 3 procent nästa år och Jan Häggström på Handelsbanken tror att inflationen hamnar på drygt 4 procent i snitt nästa år.

Signaleffekt med känd räntehök

I ett sådant läge hade det varit bättre att tillsätta en känd räntehök. Det skulle öka förtroendet för att inflationsmålet verkligen uppfylls. Och med högre förtroende kan räntorna, allt annat lika, hållas lägre än annars. Skillnaden är förstås inte enorm – både Eva Srejber och Lars Heikensten sitter ju i direktionen och röstar om penningpolitiken. Men riksbankschefen har utslagsröst, så helt betydelselöst är det inte. En viss signaleffekt skulle det kanske också ha om man tillsatte en känd räntehök.

Det är inte så svårt att förstå att riksbanken trots allt valde Lars Heikensten. Han tillhörde den så kallade kanslihushögern under Kjell-Olof Feldt på 1980-talet. Det bidrar säkert till att han godtas av både socialdemokrater och borgerliga. Att han har varit förste vice riksbankschef innebar förstås också att det skulle ställa till med visst rabalder om en annan intern kandidat, som Eva Srejber, valdes före honom. Och eftersom förtroende är en så vital tillgång för riksbanken, så gäller det att undvika bråk. Hade valet inte fallit på Lars Heikensten så hade det alltså troligen ändå blivit en extern kandidat.