Ingen hjälp mot ovädret

Genom att inte nämna den onda Recessionen vid namn hoppas europeiska finansministrar besvärja olyckan, åtminstone ett tag. Framför allt hoppas de att företag och hushåll inte drabbas av domedagssyner så att pessimismen sprider sig än mer.

Nåväl, när finansministrar och centralbankschefer från de 27 EU-länderna träffades i helgen i Nice tonade de ned svackan och lyfte fram ljuspunkter som sysselsättningen (+283 000 i euro­området under andra kvar­talet).

Men enligt gängse tekniska definitioner för recession – två kvartal i följd med negativ tillväxt – hamnar Tyskland, Spanien och Storbritannien där, enligt EU-kommissionens prognos från förra veckan. Frankrike och Italien är också en hårsmån från recession. Än syns ingen botten. Hushållens och industrins förtroende i EU fortsätter att rasa brant utför.

Inne i Nices kongresscenter, bortom den värmande sensommarsolen, rådde en lämplig iskyla (genererad av luftkonditioneringen, inte personkemin denna gång) som påminnelse om det allvarliga ekonomiska läget.

Men för ovanligheten skull var alla finansministrar eniga om receptet för att ta sig ur nedgången. Det var ett kärvt gnetbudskap.

Så brukar det inte vara. När ekonomin sviker höjs ofta rop om stöd från olika grupper. Och många regeringar har lockats till spektakulära åtgärdspaket. Inför väljarna framstår dramatiska utspel som krafttag. Den lilla haken är att de sällan fungerar.

– Det är som att bränna pengar, muttrade tyske finansministern Peer Steinbrück i Nice om tanken på ett tyskt stimulanspaket.

Europa har dåliga erfarenheter från sådana snabba hjälpinsatser, särskilt från 1970- och 1980-talen. Budgetunderskotten sköt i höjden och statsskulden växte kraftigt i utbyte mot kortsiktig stimulans. Effekten var tveksam.

Men USA sänker ju skatten med 100 miljarder dollar för sina invånare. Situationen är annorlunda där, hävdar européerna. USA har en mycket flexiblare arbetsmarknad. Dessutom har USA betydligt mindre av automatiska stabilisatorer, som Europa kan använda. Europas omfattande skatte- och välfärdssystem stabiliserar automatiskt konjunktursvängningarna: I sämre tider ökar transfereringar till hushållen (som arbetslöshetsersättning) och skatteuttaget minskar (lägre bolagsvinster ger lägre skatteintäkter). EU-länder som har sparat i ladorna ska nu kunna låta stabilisatorerna verka fullt ut.

Frankrike och Italien är två stora EU-länder som har haft en förkärlek för kortsiktig stimulans med förutsägbara stora budgetunderskott som följd. De har hittills aldrig riktigt köpt tanken på budgetdisciplin. För att gå med på att starta EMU tvingade Tyskland dem att skriva under EMU:s stabilitetspakt med klara budgetkrav. Men med Gerhard Schröder som förbundskansler 1998–2005 avsade sig Tyskland rollen som ordningsman och budgetdisciplinen i EU föll samman. (”Den ekonomiske analfabeten” var ett av hans epitet.)

Under förra lågkonjunkturen överskred, förutom de tre stora euroländerna, också ytterligare tre euroländer samt Storbritannien stabilitetspaktens gräns för ett underskott på högst 3 procent av BNP.

Med Angela Merkel som kansler och Steinbrück som finansminister har Tyskland fått budgeten på fast mark igen. Det är – tillsammans med en stark export – förklaringen till att Tyskland nu klarar sig bättre i denna nedgång, enligt EU-kommissionen.

Så i Nice var enigheten total bland finansministrarna om gnetreceptet: behåll budgetdisciplinen, undvik snedvridande skatteingrepp, öka konkurrensen och håll löneökningar i linje med produktivitetsutvecklingen.

Men frestelsen för politiken att ingripa är stor. Så sent som i somras, då mat- och energipriser sköt upp i stratosfären, förespråkade sydeuropeiska länder med Frankrike och Italien i spetsen kortsiktig kompensation till drabbade grupper.

Det var då statsminister Fredrik Reinfeldt kom till EU-toppmötet i juni som en ultraliberal marknadstaliban. Världspressen vacklade ut efter en pressträff med honom. När vanligt folk över hela EU skrek av smärta sa Reinfeldt att det höga priset på olja var jättebra. Det snabbar på omställningen bort från koldioxidutsläpp.

– Tyska politiker är inte alls så rättframma, kommenterade en smått chockad korrespondent från Frankfurter Allgemeine Zeitung. En väsentlig skillnad var förstås att Reinfeldt just hade blivit kritiserad inrikespolitiskt för att inte höja bensinskatten ännu mer.

Likadant, om än mer inlindat, resonerar Europeiska centralbanken. Den högre prisnivån på mat och oljeprodukter, med påföljande standardsänkning, måste accepteras. Det kan ses som en skatt utmätt av råvaruproducerande länder. Om hushåll och företag försöker kompensera sig riskerar det att leda till en löne/prisspiral. Levnadsstandarden ska råvaruimporterande länder ta igen på vanligt sätt: med produktivitetsökningar.

Finansministrarna får bekänna färg i sina budgetpropositioner om några veckor. I Nice präglades de av beslutsamhetens friska hy.

Vi får se om de är lika morska eller övergår i krank blekhet när de ställs inför hemmaopinionen.