Inget att förlora

Vill man vara lite elak så skulle man kunna tolka Urban Bäckströms aviserade avgång som riksbanksdirektör med att han “inte pallade den stickande lukten av krutrök i näsborrarna ännu en gång”. Den snälla tolkningen blir att han aviserade sin avgång vid en idealisk tidpunkt: I god tid före en eventuell EMU-omröstning och därpå följande eventuella baxande av riksbanken in i den europeiska centralbankens byråkrati. Inte speciellt förvånande är det den senare versionen som riksbankschefen föredrar vid sin presskonferens. Den elake pekar på att hög inflation, låg arbetslöshet och en internationell konjunkturuppgång i vardande kommer att göra den framtida riksbankschefens jobb oerhört komplicerat under de kommande åren. Enligt riksbankens egna kalkyler så är dagens arbetslöshet faktiskt för låg i förhållande till inflationsmålet på 2 procent. Den inte särskilt avundsvärda uppgiften blir därmed att strypa den ekonomiska tillväxten i så hög grad att arbetslösheten åter stiger. Det slipper troligtvis Bäckström, men om han vill ta sin del av den oundvikliga kritiken kan han agera redan i dag genom att höja de svenska styrräntorna. I alla fall om han vill överlämna ett av de bäst skötta penningpolitiska pastoraten till sin efterträdare.

Å andra sidan kan man, om man är snäll, utgå från riksbankens senaste inflationsrapport, inflationssiffran för april samt en allt starkare krona. Och då konstatera att det mesta faktiskt tycks vara under kontroll. Kommande räntehöjningar skulle därmed mera handla om finjusteringar av ekonomin än om en panikbroms.

I så fall var måndagen det ideala tillfället för riksbankschefen att meddela sin avgång till årsskiftet. Dels ger han riksbanksfullmäktige gott om tid att hitta en efterträdare, dels får denne gott om tid att sätta sig in i de EMU-frågor som med stor säkerhet kommer att dominera debatten efter valet.

Lugn reaktion

Emellertid måste det konstateras att marknaden reagerade med förvånande lugn på den aviserade avgången. Tvärtom fick riksbankschefen sina värsta farhågor besannade, i och med att räntorna sjönk och kronan stärktes. Något som, i likhet med att aktiekurserna stiger vid vd-avhopp, skulle kunna ses som ett misstroende mot honom. Så är troligtvis inte fallet den här gången, utan tvärtom är de flesta som Affärsvärlden talat med både bestörta och förvånade över avgången. För Urban Bäckström har utan tvekan kommit att bli den stora symbolen för Sveriges väg in i en låginflationsekonomi. Dessutom har hans ledarskap på riksbanken, i alla fall sedan mitten av 1990-talet, präglats av öppenhet och en utpräglad vilja att kommunicera bankens räntebeslut med finansmarknaderna. Så det är inte några små skor efterträdaren ska trä på sig, vem det nu blir.

Den 6 juni ska riksbanken presentera sin nya inflationsrapport. Med dagens höga inflationstal och en ekonomi på klar uppgång är det oerhört svårt att se hur bankens ekonomer på något trovärdigt sätt ska kunna få till en inflationsprognos som landar på 2 procent på två års sikt. Något som skulle krävas för att riksbanken skulle kunna lämna styrräntan oförändrad. Därmed kommer riksbanken ännu en gång att tvingas presentera en räntehöjning, den tredje för året. Det här kommer dock inte att räcka till, så till vida det inte sker ett rejält konjunkturellt bakslag.

Sista insatsen

Och i takt med att höstmörkret åter faller så kommer riksbanken att tvingas till nya räntehöjningar. Riksbankschefen kommer att stå i skottgluggen för en massiv kritik. Men att ropa på hans avgång kommer som sagt att vara meningslöst.

Kanske blir det här Urban Bäckströms sista riktigt stora insats för svensk ekonomi: Att försvara inflationsmålet med full kraft och därmed underlätta för sin hittills namnlöse efterträdare. Om det lyckas kommer han verkligen att förtjäna epitetet som Sveriges genom tiderna bäste riksbankschef. Om inte, så lär historien se till att hans numera goda rykte solkas rejält.