Kampen om klubban

Säga vad man vill om PG Gyllenhammar, men karln vet hur man gör en dramatisk sorti. När fusionen med Renault sprack den 2 december 1993 kallade han till presskonferens i Industrihuset i Stockholm. Det var sannolikt en av de mest ödesmättade föreställningar av det slaget som har satts upp i Sverige. Salen var packad till bristningsgränsen när Volvos styrelseordförande gjorde entré, helt solo. Ändå var det tyst, så när som på rasslet från kanske trettio system­kameror. Väl på podiet satte sig Gyllenhammar till rätta och log lite trött mot fotograferna innan han tog till orda, alltjämt med osvikligt sinne för dramaturgin. ”Först nyheten”, inledde han. ”Jag avgår med omedelbar verkan.”

Inget av denna elegans fanns där när Finn Johnsson lämnade samma post i förra veckan. Johnsson gav sina avskedsintervjuer per telefon från sjukbädden, och den just genomgångna knäoperationen fick för övrigt tjäna som ett av flera krystade skäl till avgången. Ett annat var att Johnsson nu äntligen får tid att ägna sig åt ordförandeskapet i Geveko, ett bolag vars börsvärde uppgår till exakt 2 promille av Volvos (se även sid 14).

Fast under fernissan av samstämmighet saknades ändå inte dramatik när Louis Schweitzer tog över klubban. Skiftet föregicks av en konflikt mellan Johnsson och Volvos vd Leif Johansson där den senare drog längsta strået, stödd av huvudägaren Renault. Och nu kokar finansmarknaden av spekulationer runt hur pass långsiktig den lösningen är. Eller ska någon annan greppa klubban redan vid stämman den 14 april?

Svaret vilar i händerna på valberedningen och den är aningen mer intressant – och outgrundlig – efter Finn Johnssons sorti. Den består nu av sex ledamöter med Renaults Thierry Moulonguet som ordförande. Industrivärden/Handelsbanken har två ledamöter, institutionerna i form av AMF och AFA har två och Christer Gardells aktivistfond Cevian en.

Enklast är förstås att Louis Schweitzer sitter kvar som ordförande även efter stämman. Det är svårt att invända mot att ordföranden kommer från huvud­ägaren, och han är därför det naturliga valet om beredningen inte kan enas om något annat namn.

Huvudalternativet tycks vara att Leif Johansson lämnar vd-posten efter snart 13 år och flyttar upp. Både Renault och Industrivärden kan tänka sig honom, men det är förmodligen svårare att smälta både för Cevian, som länge har kritiserat Volvos ledning, och för institutionerna som principiellt ogillar att en vd blir ordförande. Det är ett klokt argument som borde tillmätas stor tyngd, inte minst i Volvo. Erfarenheten talar för att den nyblivna ordföranden är alltför förälskad i det som den förra vd:n – alltså han eller hon själv – har hittat på och att efterträdaren därför tillträder jobbet iförd tvångströja. I synnerhet gäller det för branscher i snabb förändring, som fordonsbranschen.

Visst finns exempel på att tidigare vd:ar har blivit bra ordförande – men det handlar om undantag mer än regel och det är dumt att chansa. I synnerhet som Leif Johanssons facit som vd är långt ifrån prickfritt. Han har visserligen fått bolaget att växa kraftigt, men Affärsvärlden visade i höstas i en stor genomgång att den kraftiga expansionen har skett till priset av medioker lönsamhet och med ett stort risktagande som gjorde bolaget mycket utsatt under lågkonjunkturen och har fört det till randen av en nyemission.

Johansson på ordförandestolen är alltså ingen idealisk lösning och stalltipset inför vårens stämma är ändå att Schweitzer sitter kvar. Men hur länge? Det beror främst på om Renault behåller sina aktier. Enligt insiktsfulla bedömare är fransmännen i dag inte lika pressade att sälja som då ryktena om en förestående försäljning kom i svang. Samtidigt ifrågasätts deras vilja att engagera sig långsiktigt i Volvo, och på marknaden finns det många som tror att Volvo-­posten kommer att avyttras. Industrivärdens kapitalanskaffning förra veckan kan vara en indikation och gav hur som helst resurser att vara med om något händer (se sidan 32). Och enligt SIS Ägarservice köpte Handelsbanken ytterligare 1 procent i Volvo under december, och den konspiratoriskt lagde kan möjligen tolka det som en diskret positionsförstärkning inför en förestående kraftmätning. Och om det blir en sådan kommer ordförandediskussionen upp på bordet igen, fast med nya ingångsvärden.

Det var mycket som förändrades i Volvo när den nästan 40-åriga dynastin Engellau/Gyllenhammar tog slut den där kvällen i Industrihuset 1993. Bland annat ovanan att göra vd till ordförande i bolaget. Låt oss hoppas att den inte återkommer.