Köar för en bättre framtid

KRÖNIKA. Svenska elevers resultat i den svenska grundskolan har fallit kraftigt och relativt andra länder sedan mitten av 1990-talet, enligt flera internationella undersökningar som Pisa och Timss. Gruppen svagt presterande elever ökar kraftigt, medan gruppen högpresterande elever krymper snabbt.

Inom till exempel matematik når endast några enstaka procent av svenska studenter avancerad nivå jämfört med Pisa-stjärnor som Singapore och Sydkorea där 35 respektive 50 procent av studenterna når samma mål. Att svenska elever är mer kreativa och har en bättre problemlösningsförmåga är ­tyvärr en myt. Kunskap står inte i motsats till kreativitet, och nationer med matematiskt högpresterande elever tenderar att hamna i Pisa-toppen även inom det området.

Det finns dock saker Sverige är bäst på i Pisa. Sen ankomst, skolk och bråk i klassrummet, till exempel. Elevernas familjebakgrund har fått en allt större betydelse för studieresultaten, mer än genomsnittet i OECD, och skolan förmår i allt sämre utsträckning att kompensera för detta.

Brist på resurser beror det inte på. Grundskolan kostar 7,5 procent av BNP i Sverige, vilket är klart över OECD-snittet. Den genomsnitt­liga klasstorleken är 18 i Sverige jämfört med 21 i OECD och motsvarande 13 respektive 15 elever per undervisande personal. ­Orsakerna bakom de usla resultaten finns på ­annat håll.

I den nya och läsvärda boken Kunskaps­synen och pedagogiken – varför skolan ­slutade leverera och hur det kan åtgärdas, där professor Magnus Henrekson är redaktör (Dialogos), granskar bokens författare tillika forskare inom olika specialområden, de föreställningar, antaganden och regelverk som styr den svenska skolan. Den över­gripande slutsatsen är att postmodernismen och kunskapsrelativismen i såväl läroplaner som i pedagogik- och lärarutbildning måste försvinna och ersättas av en mer traditionellt inriktad kunskapsskola. Det krävs helt ­enkelt ett paradigmskifte.

I korthet innebär det mer katederundervisning, instruerande lärare med höga akademiska förväntningar på eleven, tydliga och mätbara kunskapsmål, läxor och koncentrerade ämnesstudier. Andra viktiga parametrar är ordning och trygghet i lärmiljön med en låg tolerans för störande aktiviteter, tidig och tydlig återkoppling till familjerna och en begränsad användning av digitala hjälpmedel.

Man behöver inte gå över ån efter vatten för att finna att det är åtgärder som fungerar. De stämmer väl överens med börsnoterade friskolekoncernen Internationella Engelska skolans (IES) idé om vad som skapar bra skolor. Och skolans resultat ser mycket ­lovande ut.

Årskurs 9-eleverna från IES visar väsentligt högre resultat än det nationella skolsnittet i de nationella proven i matematik, svenska och kanske mer naturligt även i engelska. Det finns en bevisad positiv skoleffekt då IES statistiskt följt elevkårens prestationer i de nationella proven mellan årskurs 6 och 9. Resultatavståndet utökas under dessa år. Elever förbättrar sig mer i IES än i kommunalt drivna skolor. Det handlar inte om ett socioekonomiskt urval bland eleverna i första hand. IES har exempelvis större andel elever med utländsk bakgrund än genomsnittsskolan i Sverige och skolorna är ­relativt ofta placerade i lågstatusområden med stora upptagningsområden.

På aktiemarknaden finns talesättet att marknaden alltid har rätt. Detsamma ­gäller för medborgarna som i slutändan röstar med fötterna. Att välja och välja bort. Att svenska föräldrar och elever är oroliga ­visas bland annat av det faktum att IES har 144 000 elever i kö till den svenska ­verksamhetens 34 skolor, motsvarande sex ­sökande elever per plats.

Låt oss leka med tankeexperimentet att ­regeringen och skolministern vore beredda att ta ett stort grepp om skolan. Och att ­staten – trots alla katastrofala upphandlingar den senaste tiden – outsourcade hela grundskolan till IES.

Läsåret 2016/17 gick 1 miljon elever i den svenska grundskolan, varav 24 000 elever i IES, som förra året gjorde en nettovinst på 152 miljoner kronor. Om vi för enkelhets skull bortser från stordriftsfördelar, eventuell volymrabatt och andra teknikaliteter skulle det väldigt grovt förenklat generera en vinst på 6,5 miljarder kronor för IES.

Den fiktiva vinsten är i sammanhanget felräkningspengar jämfört med statens utgiftsbudget på 999 miljarder 2018. Beloppet är dessutom lägre än till exempel föreslagna 7 miljarder kronor till det något diffusa ­reformförslaget ”Mer jämlik skola år 2020”.

Vinsttaksanhängare skulle givetvis skrika sig hesa och genomförandet vara en omöjlighet. Mer realistiskt vore kanske att staten upphandlade skolan i något av våra stora utanförskapsområden kring storstäderna som är i desperat behov av fungerande skolor för att bryta den snabbt accelererande segregationen. Och att IES fick uppdraget. Fri­skolekoncernen skulle därmed få möjligheten att bevisa den påstådda skoleffekten.

Det finns starka samband mellan en väl fungerande skola och ett lands konkurrenskraft och ekonomiska utveckling på lång sikt. För en liten och exportberoende nation som Sverige är en konkurrenskraftig skola därför av yttersta vikt. I näringslivet kopierar och förbättrar man hela tiden konkurrenternas bästa idéer för att nå nya framgångar. Varför kan inte den svenska kommunala skolan låta sig inspireras av IES? Detta råkar dessutom vara i linje med skollagens krav på att ”skolans verksamhet ska baseras på vetenskaplig grund och beprövad erfarenhet”.

Best practice, anyone?