Kommentar: Bredbandsbolagets trovärdighet körd i bottten

E24:s avslöjande att anställda kan lägga egna idéer via det egna bolaget WCC som sedan köps tillbaka av arbetsgivaren betyder att aktieägarna på sikt helt förlorar kontroll över bolagets möjliga intäktsströmmar.

De anställda som kan tjäna upp till 135 Mkr om Bredbandsbolagets konsortium får en UMTS-license har dessutom möjlighet att tjäna ytterligare 85 Mkr om Bredbandsbolaget i framtiden börjar satsa på mobilt internet, bland annat som virtuell nätverksoperatör.

I förlängningen betyder det att samtliga idéer som genereras innanför Bredbandsbolagets väggar kan komma att fördelas mellan aktieägarna och personalen. Därmed blir det svårt att förstå varför aktieägarna ska betala en premie idag för att få vara med och bygga en framtid tillsammans med Bredbandsbolaget. Än mer intressant, medan aktieägarna är långsiktiga (eftersom de äger aktier) så får personalen kontanterna direkt. Den aktieägare som trodde att personalen nöjde sig med optioner och aktier för att arbeta för företaget kan känna sig bedragen.

Uppgifterna om de Bredbandsanställdas ägarbolag WCC är bara den sista i en rad märkliga turer kring Bredbandsbolagets börsintroduktion. Listan över konstigheter verkar kunna göras hur lång som helst:

-De fyra investmentbankerna bakom introduktionen – Morgan Stanley Dean Witter, Alfred Berg, Salomon Brothers och Lehman – är ensamma om att rekommendera köp av aktien. Flertalet andra fondkommissionärsfirmor rekommenderar tillsammans med en enig mediekår allmänheten att avstå.

-Prospektet saknar nödvändig information och vägledning om kostnadsutvecklingen, efterfrågan och intäktsströmmarna framöver.

-Allt fler uppgifter pekar mot ett växande missnöje mot Jonas Birgerssons roll som ordförande i bolaget. På fredagsmorgonen skrev E24 att Morgan Stanley Dean Witter tillsammans med Bredbandsbolagets ekonomichef Jean Aberger, som tidigare var på MSDW, vill flytta på Jonas Birgersson. Tidigare i veckan skrev Vision att vissa ägare heller velat se SAS-chefen Jan Stenberg som ordförande.

-Grundarna har själva blivit extremt rika på att arbeta i Bredbandsbolaget. Tillsammans har de aktier och optioner för flera miljarder kronor. Mest har gått till Jonas Birgersson, Peter Ekelund, Jan Mårten Ruud och Jan Nilsson. Jan Mårten Ruud är dessutom storägare i Bredbandsbolagets norska dotterbolag. Tillsammans med personal i det norska bolaget kan ägarandelen vara värd 150 miljoner kronor. Upplägget påminner om det bakom WCC.

-Huvudägarna med bland annat Investor, The Carlyle Group, Novestra och Framfab, har köpt in sig billigt till kurser som just satts för att de ska kunna kamma in en säker vinst. Huvudägarna har dessutom gjort sitt bästa för att slippa betala skatt på eventuella vinster. Investors aktier i Bredbandsbolaget ägs exempelvis av ett bolag registrerat på Guernsey.

-Morgan Stanleys fonder har köpt teckningsoptioner till låga kurser. Det är i sig inget olagligt men det ser inte snyggt ut med tanke på den försäljningskampanj som sjösatts av en annan enhet på firman.

Ovanstående uppgifter går kanske att svälja var och en för sig. Tillsammans utgör uppgifterna dock en osedvanlig samling information som bäst sammanfattas av ett ord – girighet.

Jonas Birgersson har talat vitt och brett om demokrati och bredband åt alla. Han har själv stolt marknadsfört sina enkla vanor. Visst är det då märkligt att han omgett sig av kollegor och anställda som bara verkar ha en sak för ögonen – att roffa åt sig så mycket som möjligt så snabbt som möjligt. Det blir därtill intressant att höra Investors vd Marcus Wallenberg försvara Bredbandsbolagets upplägg med WCC. Kanske börjar han snart förespråka en liknande värdefördelning när Investoranställda föreslår investeringar i Investors regi.

Trovärdigheten bakom Bredbandsbolagets strategi är snabbt på väg att köras i botten. Risken är att Bredbandsbolagets börsintroduktion inte längre handlar om att teckna sig eller att avstå, utan om man vill vara kund i Bredbandsbolaget över huvudtaget.