Kommentar: Föreningssparbanken är till salu

Tabellen bredvid visar vad det handlar om. FS-Bankens starka ställning med drygt fyra miljoner privatkunder på den svenska hemmamarknaden är föga uppskattad bland investerarna på börsen. Med ett börsvärde på 69 miljarder kronor är FS-Banken minst bland de svenska storbankerna. Nordic Baltic Holding (MeritaNordbanken) med sin nordiska profil får efter förvärvet av norska Kreditkassen ett börsvärde som är mer än tre gånger så högt, Handelsbanken närmare dubbelt så stor och lilla SEB, med en fjärdedel av FS-Bankens kunder, är värt fem miljarder kronor mer. För tre år sedan tampades FS-Banken med Handelsbanken och Nordbanken om att vara den högst värderade svenska affärsbanken. Utvecklingen beror på två saker. Dels har sparbanksrörelsen haft svårt att växa i resten av Norden. Samarbetet med andra sparbanker inom Nordikum har inte alls gett samma utdelning som rena förvärv eller samgåenden. Samarbetsstrategin har inte heller vunnit aktiemarknadens gillande. Dessutom har det visat sig vara svårt att göra den stora massan av små kunder lönsamma. Även om banken plockat hem utlovade synergivinster från fusionen mellan Sparbanken och Föreningsbanken är lönsamheten inte tillräcklig. Risken för att tappa kunder och förlora marknadsandelar till övriga aktörer på sparmarknaden verkar vara lika stor som möjligheten att göra småkunder lönsamma genom utökad korsförsäljning. Det gäller inte minst utvecklingen på fondsparandet. Trots en stark marknadsandel på 33 procent av allt sparande så får banken bara knappt 20 procent av allt nysparande. FS-Banken är helt enkelt mer pressad att göra något på hemmamarknaden Sverige än de övriga tre svenska bankerna.

Att utspelet kommer från den visionäre sparbanksmannen Göran Collert är logiskt. Genom att sätta tidshorisonten till tre till sex år framåt i tiden skapas ett stort utrymme för att bearbeta den egna sparbanksrörelsen för vad som komma skall. Det handlar om både personal och ägare. Sparbanksrörelsen har tillsammans med Lantbrukskooperationen drygt 30 procent av kapital och röster i banken. Genom sitt utspel är det uppenbart att Göran Collert vill få de andra aktörerna på den svenska bankmarknaden att tänka sig en bankstruktur med endast två universalbanker när de själva skissar på sin framtida strategi.

Göran Collerts bedömning att en fusion mellan Handelsbanken och Föreningssparbanken sparar mest kostnader bygger på enkel matematik. FS-Banken har 640 egna kontor medan Handelsbanken har drygt 450. Många av dessa ligger på samma orter. Nackdelen med en fusion mellan dessa två banker är att de tillsammans får en alltför dominerande ställning på hypotekslån med en marknadsandel på cirka 60 procent.

Ett samgående med antingen SEB eller MeritaNordbanken framstår på pappret inte alls som lika attraktivt. Båda fusionerna stärker visserligen Föreningssparbanken i storstadsområden Stockholm, Göteborg och Malmö. Kostnadsbesparingarna är dock lägre än vid ett samgående med Handelsbanken. Därtill finns problemet med för stora marknadsandelar inom både fondsparande och hypotek – vid ett samgående med MeritaNordbanken – och inom fondsparande – vid ett samgående med SEB. Ett samgående mellan SEB och Föreningssparbanken skulle dessutom skapa problem i Baltikum där bankerna tillsammans har en stark position.

Problemet med för stora marknadsandelar kan lösas på olika sätt. En rimlig bedömning är att problemet blir lättare att lösa ju längre tid som går. Om några år kan den nordiska bankmarknaden se helt annorlunda ut med utländska aktörer på plats. Problemet för FöreningsSparbanken är att det är svårt att se hur bankens roll på den svenska bankmarknaden ska kunna stärkas under denna tid. Därför gör Göran Collert rätt i att både fria öppet till de övriga bankerna, och att fortsätta göra det tills någon nappar.