Konjunktur: Missvisande statistik styr räntan

I veckan som gick kom ny statistik som utvisar läget för svensk ekonomi. De nya siffrorna stärker Affärsvärlden i uppfattningen att tillväxten i Sverige är högre än vad många bedömare – exempelvis regering och riksbank – räknar med. Risken finns därmed att vi närmar oss kapacitetstaket snabbare än någon kunnat förutse.

Enligt ett uttalande av finansminister Bosse Ringholm i måndags räknar finansdepartementet med en BNP-tillväxt på 3,8 procent i år och nära 3,5 procent år 2001. Visserligen en historiskt sett hög tillväxtnivå, men mot bakgrund av de starka indikatorer som presenterades i förra veckan ter sig prognosen som i överkant försiktig.

Rekordnivåer

I konjunkturbarometern för juli (som publicerades i augusti) steg “konfidensindikatorn” – ett sammansatt mått på konjunkturläget i industrin – till rekordnivåer. För att hitta en liknande tillförsikt i industrin måste man gå tillbaka till tidigt 1970-tal. Och ett liknande mått för byggsektorn börjar nu närma sig nivåerna från överhettningsåren i slutet av 1980-talet. Samtidigt presenterade Handelns utredningsinstitut sitt snabbindex över detaljhandelns försäljning, som hamnade på 6,1 procent i juli. En historiskt mycket hög siffra.

Mot detta ställer många bedömare, inklusive riksbank och regering, den mycket preliminära siffran från nationalräkenskaperna som redovisade en BNP-tillväxt på 3,5 procent för första halvåret i år. En siffra som det finns all anledning att ställa sig frågande till (se Afv nr 33/00). Tyvärr är det många prognosmakare som i allt för hög grad tar hänsyn till denna siffra när de gör sina nya prognoser.

En av huvudkällorna vid preliminära beräkningar av vad som hänt är statistiska centralbyråns (SCB) arbetskraftsundersökning. Enligt denna steg sysselsättningen med cirka 1,8 procent under första halvåret i år. Förvisso en kraftig ökning, men samtidigt en betydligt lägre tillväxttakt än under motsvarande period i fjol. Samtidigt har antalet nyanmälda platser fortsatt att stiga i en allt snabbare takt, och även andra arbetsmarknadsindikatorer är starkare än tidigare. Att sysselsättningsutvecklingen trots allt inte blivit högre kan dels förklaras med att svårigheterna att rekrytera har ökat, dels med direkta mätproblem. Arbetskraftsundersökningarna har haft problem med svarsbortfall under senare tid.

I veckan som gick presenterades den kortperiodiska sysselsättningsstatistiken (KS) som bygger på uppgifter direkt från företag och myndigheter, en undersökning som i många avseenden ger en bättre bild av utvecklingen.

I undersökningen ingår cirka 20.000 arbetsställen. Inom offentlig sektor är undersökningen i princip heltäckande. Dessutom har denna undersökning betydligt lägre bortfall än arbetskraftsundersökningen. Sedan hösten 1999 har KS och arbetskraftsundersökningen visat olika sysselsättningstillväxt. Enligt KS har sysselsättningen stigit med 2,7 procent första halvåret i år, en siffra som ligger mer i linje med den allmänna efterfrågebilden.

Två tolkningar

Om man utgår från att KS visar ungefärligen rätt – vilket är Affärsvärldens bedömning – kan tolkningarna bli två. Antingen växer svensk ekonomi med cirka 3,5 procent vilket i sin tur betyder att produktiviteten är mycket låg. Eller så växer ekonomin snabbare, troligtvis med närmare 5 procent i årstakt. Det är mot bakgrund av någon av dessa bilder av svensk ekonomi som riksbank och regering bör basera sin ekonomiska politik på.

Det är mindre troligt att den första tolkningen är rätt. För om Sverige med de starka indikatorer som ligger för handen inte når upp i en tillväxt på fyra procent så betyder det att Sverige har strukturella problem av en omfattning som ingen har räknat med. Det skulle betyda att vi troligtvis kommer att ha överhettning i ekonomin inom en snar framtid. Såväl utbudet av arbetskraft som investeringsnivån skulle därmed behöva öka kraftigt.

Växer snabbare

Det är betydligt mer sannolikt att ekonomin växer snabbare än de 3,8 procent som finansministern gör gällande. Kanske delvis för att en sådan prognos ger regeringen utrymme att bedriva en expansiv finanspolitik. Detta må vara sant eller inte, men slutsatsen blir att det faller på riksbanken att agera för att säkerställa tillväxten på längre sikt. Från riksbanksprotokollen går det tyvärr att utläsa att delar av direktionen tagit fasta på att sysselsättningsutvecklingen – enligt AKU – varit svagare än väntat och att behovet av räntehöjningar därmed avtagit.

I veckans uttalanden från riksbanksledningen finns däremot vissa signaler om att räntehöjningar kan vara aktuella. Riksbankschefen Urban Bäckström lägger dock in en brasklapp:

Knappast för tidigt

“Riksbanken står alltså inför uppgiften att se till att den snabba konjunkturuppgången i den svenska ekonomin övergår till ett förlopp med varaktig tillväxt. Det är ingen enkel uppgift och det kräver extra eftertänksamhet så att en höjning av reporäntan varken kommer för tidigt eller för sent.”

Att en höjning av reporäntan i dagsläget skulle kunna vara för tidig ter sig mycket osannolikt. Det går att finna paralleller med exempelvis Finland, som just nu växer med drygt 5 procent per år. Men till priset av såväl en högre inflation som en ansträngd arbetsmarknad. Detta trots att arbetslösheten där är betydligt högre än i Sverige.