Mest för pengarna

Sparandet i livbolagen får nästan ingen uppmärksamhet i media, trots att de innehåller mer pengar än hela fondsparandet.

Ja, de tolv traditionella livbolagen innehöll vid årsskiftet tillsammans 750 miljarder kronor, medan alla de svenska fondföretagens hundratals fonder vid årsskiftet bara innehöll 535 miljarder kronor. Orsaken är främst att det under 1980-talet var mycket fördelaktigt ur skattesynpunkt att pensionsspara, och fram till december 1990 (då fondförsäkringar blev tillåtna) var traditionella livbolag det enda alternativet.

Ändå har dagstidningarna helt struntat i att jämföra vilken avkastning livbolagen lyckades prestera under 1998, visar en sökning i Affärsdatas tidningsdatabas. Samtidigt berättar dagstidningarna varje dag i stora tabeller om hur fonderna utvecklas.

Förklaringen till bristen på mediebevakning av livbolagen är nog främst att de är dåliga på att informera. Fonderna räknar ut sin andelskurs varje dag, medan livbolagen bara gör en korrekt beräkning en gång per år.

Dessutom är fonder och pensionssparande i fonder (fondförsäkring och IPS) mycket lönsamt för banker och försäkringsbolag, medan deras livbolag måste ge all vinst till spararna. Kanske är det förklaringen till att vi journalister överöses med information om fonderna, medan livbolagen sällan ens skickar en årsredovisning. Eller kan det vara så att livbolagen inte vill bli granskade och jämförda i media?

Bättre än index

Nåja, Affärsvärlden har ringt runt. Resultatet är att 1998 var ett bra år för livbolagen. Som tabell ett visar gav samtliga högre avkastning än Affärsvärldens generalindex (som steg 10,5 procent). Det beror på att livbolagen även investerar i svenska obligationer och utländska aktier, som båda utvecklades bättre än svenska aktier under förra året.

Ett enda år är förstås inget bra argument för att välja livbolagen. Det viktiga är att livbolagen har tre fördelar framför IPS och fondförsäkring: lägre risk, lägre kostnader och bättre service.

Lägre riskberor dels på att livbolagen har en blandad portfölj med ungefär 40 procent aktier, 10 procent fastigheter och resten räntebärande. Dels ger livbolagen en garanterad avkastning (just nu 4 procent per år, men snart sänks den till 3 procent för nya avtal) och de har därför anställda som hela tiden bevakar att de med stor sannolikhet kommer att klara sin garanti.

Lägre kostnadergäller inte alla livbolag, utan framför allt de fyra största. Men som tabell två visar (se den tryckta tidningen, nummer 17/1999) förvaltar dessa fyra (Skandia, AMF, gamla Trygg och SPP Liv) över tre fjärdedelar av totalen och de har totala driftskostnader (både försäkringsrörelse, fastighetsförvaltning och kapitalförvaltning) på strax under en procent per år. Enbart fondavgifterna inom fondförsäkring och IPS är normalt högre och där tillkommer dessutom andra typer av avgifter.

Bättre serviceär förstås en smaksak: vissa vill ha nyckelfärdigt, andra vill ha gör-det-själv. Livbolagen erbjuder en totalförvaltning som innebär att pensionsspararen inte alls behöver bekymra sig om vilka marknader som kommer att ge högst avkastning.

OK, men vilket livbolag är bäst? Vilket är det som kommer att ge högst avkastning i framtiden?

Självklart kan man inte spå framtiden säkert. Men det finns tre huvudfaktorer att gå efter: kostnader, historisk avkastning och dagens konsolidering.

Kostnadernaär som sagt lägre hos de stora livbolagen, vilket beror på stordriftsfördelar. I särklass effektivast är AMF Pension.

Högst kostnadsprocent har det minsta livbolaget, Salusansvar Liv, som under 1998 hade en förvaltningskostnad på 6,3 procent. Det är extra högt, eftersom revisorerna inte längre tillät det höga bokförda värdet på det gamla datorsystemet hos Ansvar Liv.

Livia redovisar förvånande låga kostnader, men en jämförelse mellan genomsnittlig totalavkastning och genomsnittlig återbäring visar att Livia döljer kostnader som är minst lika stora som de redovisade.

Avkastningenhar varit något bättre hos de stora livbolagen än hos de små de senaste fem åren (se tabell ett, i den tryckta tidningen nummer 17/1999). I särklass bäst femårssnitt har AMF Pension. Notera att avkastningen redovisas före kostnader, vilket betyder att de små livbolag som har presterat hög totalavkastning ändå inte kan ge lika hög återbäring som ett stort livbolag med samma avkastning.

Den tredje faktorn ärkonsolideringen, alltså hur stor säkerhetsmarginal livbolaget har. Bäst även här är AMF Pension, som förra året startade AMF Privat och låter även nya individuella kunder ta del av de reserver som LO-arbetarna genom åren har byggt upp.

Tre segrar av tre möjliga talar onekligen för AMF Pension. Tre anmärkningar talar dock något emot: För det första har AMF tagit något högre risk än konkurrenterna, via en högre andel aktier. För det andra har AMF ett högre mål för konsolideringen (115 procent mot t.ex. 105 procent hos Skandia), så återbäringsräntan sänks tidigare än hos andra livbolag. För det tredje är det tveksamt om finansinspektionen kommer att fortsätta tillåta att nya individuella kunder snyltar på LO-kollektivets sparkapital.

Men slutsatsen är ändå att AMF Privat idag är det bästa alternativet för privat pensionssparande. Däremot säljer AMF inte kapitalförsäkringar.

Övriga artiklar om livbolag