Mina vänner jublar åt tvångsförsäljningarna

För några år sedan kunde man höra irriterade röster över att man inte fick belåna sina IT-aktier till mer än 25-30 procent, vilket tvingade folk att sälja för att kunna köpa lägenheter, flotta bilar och annat.

När kurserna sedan steg kunde man höra suckar över att den nya Volvon kostat 1 miljon kronor, att en tvårummare landat på 5 miljoner och att semesterresan för hela familjen till Karibien gått loss på tvåhundrafemtiotusen. I aktier räknat alltså.

Nu kan man vända på det också. Med en kursnedgång på 99 procent från toppen kan många av de här personerna istället sätta sig i sin nya tiotusen kronors Volvo, åka hem till sin femtiotusen kronors bostadsrätt, eller njuta av minnena från familjens utsvävningar i solen som i dagens aktievärde motsvarar några futtiga hundralappar.

Att det går att räkna på det här sättet beror på att flera av dessa aldrig skulle ha sålt om de inte tvingades. Jag vet det. Det fanns nämligen också många som inte köpte lägenhet, bil eller åkte på semester. Och som aldrig sålde.

Jag har träffat många som var bittra när de tvingades sälja, men som nu är strålande glada. De flesta är unga och friska och ägnar sig nu åt att göra sådant som är roligt. Vissa har också nu gått andra vägen runt och belånat de lägenheter som de tidigare köpte för sina mer eller mindre tvångsförsålda IT-aktier – för att starta nya projekt.

Därmed har den njugga inställning som man då uppfattade hos bankerna gentemot IT-aktier faktiskt haft något gott med sig för precis fel personer, det vill säga dem som ville ösa fritt ur sina uppblåsta portmonnäer och som inte alls ville sprida riskerna.

Problemet är ett annat för småspararna som ju alltid hoppar på allting för sent. Ericsson exempelvis. Den aktien kunde man ju därtill belåna betydligt hårdare än exempelvis Framfab eller Icon, cirka 70-75 procent, hos bankerna. Ericsson var ju ett bolag av den gamla skolan med både vinst och omsättning.

Nu under våren har detta faktum lett till en hel del tragedier när många tvingats sälja familjesilvret för att klara avbetalningarna. Det absurda är att i många fall har en avskydd tvångsförsäljning strax före sommaren räddat många från att gå fullständigt bankrutt i Ericsson.

Frågan är emellertid vad dessa personer hade kunnat tjäna på att bankerna gjort sitt jobb ordentligt och konstaterat samma risker i Ericsson som i internetbolagen? Telekombubblan var ju rejält mycket mer uppblåst än internetbubblan någonsin var.

I så fall hade tvångsförsäljningarna startat på en betydligt högre nivå än de nu gjorde och stora värden hade räddats åt folk som egentligen inte haft en chans att bedöma graden av röta i Ericsson. Uppenbarligen har proffsen vetat ett längre tag vart hän det barkade. Varför fick inte denna visdom sippra igenom till de mindre fiskarna på marknaden genom indragna belåningsmöjligheter och därmed räddade förmögenheter?

Johan Jörgensen