Myt nummer 2: Den jättelika statsskulden

Begreppet statsskuld är mångtydigt och utsatt för misstolkningar. I en ekonomisk motion tidigare i år skrev centerpartiet: “Kostnaden för statsskulden fungerar som en gökunge i statsbudgeten. Den tränger ut andra mer angelägna utgifter…Kommande generationer ska inte behöva lida för att Sverige tidigare levt över sina ekonomiska tillgångar”. Påståendet är av flera skäl felaktigt.

Kommande generationer hade troligen i stället nytta av att den ekonomiska nedgången på 1990-talet begränsades så att produktion och sysselsättning inte rasade ännu mer. Utan rejäla budgetunderskott skulle vi i dag ha haft lägre standard och fler utslagna från arbetsmarknaden. (Detta gäller under den i samhällsekonomiska resonemang vanliga förutsättningen ceteris paribus, d. v. s. allt annat lika). Ett lättfattligt skäl till att man inte bör vara rädd för statsskulden är annars att den inte existerar. Enligt statistiska centralbyråns fi-nansräkenskaper hade den offentliga sektorn första kvartalet i år skulder på 1.442 miljarder kronor och tillgångar på 1.333 miljarder. Det ger formellt en skuld på 109 miljarder. Men sedan dess har Telia sålts ut.

Positiv förmögenhet

Före utförsäljningen togs Telia upp som en tillgång för staten på 29 miljarder. I dag är börsvärdet nära 160 miljarder. Försäljningen av Telia har därför nu raderat ut den offentliga skulden. Enligt regeringens budgetproposition får den offentliga sektorn nästa år en positiv förmögenhet på 80 miljarder kronor som beräknas stiga till nästan 190 miljarder 2002. Men då är inte inräknat att staten har kvar företag vars aktier, liksom Telias, tagits upp till låga värden som tillgång för staten.

Utförsäljning av aktier i statliga företag innebär förstås inte att statens tillgångar faktiskt ökar. Det är ju bara fråga om en bokföringstransaktion att lågt värderade aktier åsätts ett marknadsvärde. Därför är det några år sedan som den offentliga sektorn hade en verklig skuld.

Personer som varnar för den stora statsskulden brukar använda det som kallas bruttoskuld. Men som framgått ovan är de finansiella tillgångarna minst lika stora som skulderna. Till detta kommer att den offentliga sektorn också har materiella tillgångar, i form av mark, fastigheter och annat, som kanske är värda lika mycket.

Synsätten

En del tycker att det låter rimligt att den offentliga sektorns budget visar åtminstone balans över en konjunkturcykel. Men det kan väl låta lika rimligt att staten lånar till investeringar, åtminstone om de ses som tillväxtbefrämjande och därför ökar de framtida skatteinkomsterna. Men, som framgår ovan, är det inte lämpligt att betrakta budgeten på detta sätt. Budgetsaldot bör vara av underordnad betydelse – utom i vissa extremfall. Det viktiga är inte statens finanser, utan hur de påverkar samhällsekonomin.Det är säkert olyckligt, och felaktigt, att man i dag av rena budgetskäl underlåter att göra statliga investeringar i infrastruktur. Som tur är fifflar man också här ibland med bokföringen och låter privata företag låna upp pengarna med statliga garantier. Samhällsekonomiskt blir det ingen skillnad.