Någon måste betala

När Föreningssparbanken för drygt en vecka sedan tillkännagav att den ville ta betalt för bankomatuttag blev det våldsamma protester hos allmänheten. Ett par fackförbund hotade att dra tillbaka miljardbelopp i konfliktfonder. Bankens VD Birgitta Johansson-Hedberg förklarade efter några dagar att det var “självklart” att ingen skulle behöva betala för att få ut sin lön.

Det ska vara gratis att sätta in och ta ut pengar på banken, tycker de flesta. Även andra avgifter i banken anses ofta vara hutlösa. Dessutom har ju bankernas vinster stigit så kraftigt under senare tid.

Vinsternas och avgifternas storlek är två olika saker. Först till avgifterna. Alla förstår att det kostar pengar för bankerna att hantera betalningar. Man har beräknat den samhällsekonomiska kostnaden för det svenska betalningssystemet till omkring 50 miljarder kronor. En stor del av detta faller på bankerna. Frågan är därför inte om utan hur bankernas arbete ska betalas.

I själva verket täcker bankernas avgifter, eller provision, inte på långt när deras kostnader för personal, lokaler, datautrustning och så vidare. Föreningssparbanken hade, till exempel, förra året provisionsinkomster på 4,9 miljarder kronor, men kostnader för personal och annan administration på 12,1 miljarder.

För att kompensera detta har bankerna i stället en stor räntemarginal, skillnaden mellan inlånings- och utlåningsränta. Av flera skäl skulle det kunna vara bättre med högre avgifter.

Med sådana skulle bankerna kunna styra kunderna att använda de mest kostnadsbesparande sätten att föra över pengar. Detta skulle på sikt komma bankkunderna till godo. Vissa kunder, kanske särskilt mindre bemedlade, skulle dock drabbas av högre kostnader utan att kunna utnyttja eventuellt bättre räntevillkor.

Reaktionen på Föreningssparbankens förslag illustrerar att bankerna har små möjligheter att ändra på sina avgiftssystem. Anledningen är att bankverksamheten karaktäriseras av oligopol. Detta är samtidigt en del av förklaringen till att bankerna just nu har en kraftig vinstökning.

Oligopol innebär att en marknad behärskas av ett fåtal stora aktörer som säljer en likartad produkt. Konkurrensen är inte satt ur spel, men den fungerar på ett annat sätt än på en vanlig marknad. Det främsta kännetecknet är att prisbildningen blir stel, både uppåt och nedåt. Ett mera typiskt exempel på oligopol är bensinmarknaden, där alla bolagen följer varandra i både höjningar och sänkningar av priset.

Oligopolets lagar

Vid oligopol kan ett företag höja priset bara om det är uppenbart att även konkurrenterna gör det samma, främst om alla i branschen annars riskerar att få dålig lönsamhet. Om någon höjer priset utan uppenbar anledning blir resultatet att de andra företagen låter bli att följa. Den som har höjt får stå där med skammen, och de andra företagen hoppas vinna marknadsandelar.Om, å andra sidan, något av företagen sänker priset, i syfte att vinna marknadsandelar, följer de andra omedelbart efter. Följden blir försämrad lönsamhet för alla. Därför är det oklokt att sänka priset innan det blir alldeles nödvändigt, vilket det kanske kan bli om vinsterna stiger ännu mer och allmänheten fortsätter att klaga.

Trögheten i prisbildningen bör vara en del av förklaringen till att bankernas vinster nu ökar kraftigt. Personalbesparingar genom ökad internetanvändning och bättre konjunktur, som gett ökade provisioner, har ökat intäkterna. Men det har ännu inte blivit nödvändigt att sänka priserna eller minska räntenettot. Troligen kommer detta att ske så småningom, och därefter kanske bankerna går in i nästa lågkonjunktur utan att då snabbt kunna korrigera priser och räntenetto åt andra hållet.