Näringslivets osynliga makthavare

När makten över svenskt näringsliv låter sig avbildas handlar det nästan uteslutande om manliga direktörer poserandes på ”rockstjärnebilder”, i samband med personporträtt – helst på omslaget till Veckans Affärer vilket blev tydligt i förra veckans maktspecial i FV. Ber man om ytterligare en dimension av makten landar man i makten över kapitalet, och talar man sedan om kvinnlig makt blir det allt oftare i form av rankingar över Sveriges mäktigaste kvinnor.

Ingen av dessa bilder lyckas dock fånga upp den grupp som utgör den fundamentala grundförutsättningen för att makten överhuvudtaget ska kunna utövas – de trogna sekreterare, VD-assistenter och personliga rådgivare som går steget bakom men ligger steget före.

Lena Lundgren, VD-assistent åt Percy Barnevik, är närmast legendarisk i sammanhanget och bland journalister är historierna många om kvinnan som ser till att han befinner sig på rätt plats vid rätt tillfälle, som rycker honom i armen när han pratar för länge och som håller hans många OH-bilder i perfekt skick.

Birgitta Reis, högerhand åt P G Gyllenhammar är ytterligare ett exempel liksom Gunilla Lundqvist hos Lars Ramqvist, Lena Bergholm hos Industrivärdens avgående respektive blivande ordförande Bo Rydin och Tom Hedelius samt VD Anders Nyrén, Ann Berling hos Volvo-chefen Leif Johansson, Ingrid Deljemark hos Sverker Martin-Löf. Wallenbergsfären i allmänhet och Investor i synnerhet har en hel uppsättning med starka och obrottsligt lojala sekreterare som gjort en konst av familjemottot att verka utan att synas – inte minst vad gäller Gunilla Björnsson, mångårig grindvakt åt klanens överhuvud Peter Wallenberg. Att dessa kvinnor lever sitt liv utanför det mediala rampljuset är inget de själva beklagar – snarare tvärtom. Deras gränser kring egna personen är skarpa och deras vänligt bestämda stämmor ger samma svar; inga intervjuer, inga bilder, inga uttalanden om den egna personen. Och när Karin Näsvall, VD-assistenten åt sex VD:ar på Sandvik och med 39 år i bolaget i bagaget, tidigare i år ställde upp på en intervju i Dagens Nyheter var det en händelse utöver det vanliga i det nätverk av VD-assistenter där alla känner alla.

”Varför de är så hemliga? Jag tror att det är en yrkesåkomma som vi allihop dras med”, säger Kerstin Åsberg, ordförande för organisationen Chefssekreterarna i Stockholm, när FV ringer upp.

”Det finns en väldigt yrkesstolthet bland oss, vi vet vad vi är värda, men vi har inte sökt oss till det här jobbet för att framhäva oss själva eller för att få synas. Vårt jobb handlar om att underlätta livet för dem vi arbetar för och att utföra ett serviceyrke. Man är både ordningsman, tidhållare och den som köper blommor till frun om de inte själva hinner.”

Själv har hon arbetat som sekreterare sedan 1961, de senaste 18 åren för Paul Lederhausen, grundare av Mc Donalds i Sverige, och dessförinnan i tre år åt Erling Persson, grundare av H&M.

De viktigaste egenskaperna hos en sextontaggare till VD-sekreterare är 100 procentig lojalitet, professionalism, förmåga att kunna hålla många bollar i luften och, framförallt, diskretion. ”Man får väldigt mycket förtroenden och man lär sig hålla tyst. Det är nog sant i många fall som det sägs, att vi vet mer om dem än deras fruar. Det är oundvikligt att man får lite av en kompisrelation när man arbetar tätt ihop under lång tid”, säger Kerstin Åsberg.

Yrkesrollen är onekligen speciell; 100-procentig uppställning och lojalitet – vad är belöningen? ”En duktig sekreterare har en bra lön och får väldigt mycket uppskattning och feedback. Dessutom får man en väldigt speciell gemenskap som gör att man tycker arbetet är roligt och stimulerande – och det är ovärderligt.”