Nationernas nollsummespel

Under förra veckan presenterade president Clinton sitt länge emotsedda förslag till nya regler för att underlätta försörjningen av IT-specialister till den amerikanska teknikindustrin. Enligt industrin finns minst 300.000 vakanser på grund av att det saknas kvalificerad inhemsk personal. Clintons förslag, som måste godkännas av kongressen, innebär att 362.000 nya arbets- och uppehållstillstånd för kvalificerad personal ska ges under de kommande tre åren. Många av dem blir antagligen svenskar.

Ungefär hälften av de nya tillstånden är reserverade för högt kvalificerade personer, med mastersexamen eller motsvarande.

I dag är kvoten för så kallade H-1B-viseringar, som ger universitetsutbildade utlänningar rätt att arbeta i USA i upp till sex år, bara 115.000.

Databranschens intressen

Initiativet har delvis partipolitiska orsaker. Demokraternas presidentkandidat Al Gore, Clintons vicepresident, räknar nämligen de inflytelserika mångmiljonärerna och miljardärerna i Silicon Valley som viktiga bidragsgivare inför höstens valkampanj. Det är alltså inte konstigt att Clinton och Gore vill hålla sig väl med branschen.

Men det är inte enda anledningen till att politikerna i Washington vill släppa in mer utländsk IT-arbetskraft. Raggning av sådan personal är något som många nationer ägnar sig åt. Härom året beslöt Tyskland att införa en särskild kvot för expertis inom informationsteknik. Bakgrunden är att det tyska utbildningsväsendet är illa anpassat för behoven i den nya ekonomin. Kombinationen av, å ena sidan, långvariga universitetsstudier i såsigt tempo som producerar nyutexaminerade människor i åldrarna kring 30 och, å andra sidan, industrianpassad lärlingsutbildning fungerar dåligt. Systemet var bra när det gällde att förse traditionell industri med arbetskraft, men det klarar däremot inte alls att producera alla de programvaruexperter och entreprenörstyper som Tyskland behöver i den nya ekonomin.

Brittisk liberalisering

Även Storbritannien ser just nu över reglerna för IT-invandring. Landet har förvisso redan låga skatter och generösa regler för folk som arbetar tillfälligt. Detta regelverk är huvudsakligen uppbyggt för att ge god flexibilitet åt den viktiga finanssektorn i London, men är också till fördel för IT-företagen. Exempelvis kan en utlänning som bosätter sig i Storbritannien slippa betala skatt för alla de dagar under beskattningsåret som vederbörande befinner sig utan Storbritannien (tjänsteresor och semestrar håller alltså nere skatteuttaget).

I Sverige träder i år den nya så kallade expertskatten i kraft. Den innebär att utlänningar som arbetar tillfälligt här bara behöver skatta för 70 procent av inkomsten. Reformen har varit på gång under flera år och det finns inget uttalat motiv att locka IT-arbetskraft. Men självfallet innebär detta en viss hjälp för exempelvis de personalchefer i Kista utanför Stockholm som försöker locka hit högt kvalificerade utlänningar.

Från Indien

Vilken sorts människor vill då industriländerna försöka värva? Programmerare från Indien och högt kvalificerade forskare från Östeuropa är de kategorier som synts mest i debatten. De fattigare delarna av världen ska alltså skicka ännu fler av sina mest tekniskt kompetenta människor till Europa och USA. Det kan tyckas som att de rika länderna ger med ena handen (i form av bistånd) men tar med den andra (snor åt sig den bästa hjärnkraften). Så illa behöver det dock inte bli. Förvisso kommer säkert en del av de programvaruexperter som till exempel utvandrar från det indiska IT-centrat Bangalore att välja att stanna för gott i Silicon Valley, men många kommer också att återvända efter några år. På så vis blir det en kunskapsöverföring som gynnar de fattiga nationerna, som i många fall har svårt att sysselsätta sina mest kvalificerade begåvningar.

Från Europa

Men kampen om kompetensen gäller inte bara arbetskraft från exotiska delar av världen. USA räknar till exempel med att rekrytera i Europa och inom EU är förstås arbetsmarknaden gränslös. Det finns i dag inget industriland som kan sägas ha överskott på IT-expertis. Det här gäller till och med i Israel, som gynnades under 1990-talet av invandringen från före detta Sovjetunionen, som innebar att tiotusentals civilingenjörer, fysiker och andra högt kvalificerade personer kom till Israel.

Alla länder har alltså brist på folk, vilket betyder att rekrytering av utländska specialister blir något av ett nollsummespel. Men ingen regering vågar låta bli att vifta med lockbeten av olika slag. Ett motiv, som framförs av Vita Huset-rådgivaren Gene Sperling, är att rekrytering utanför landets gränser kan bidra till att hålla nere löneinflationen, som håller på att bli besvärande i USA. Detta är dock ett mindre problem. Brist på IT-personal är knappast en viktig faktor när det gäller inflationstrycket på makronivå. Konsumentpriserna i San Fransisco-området skjuter inte i höjden bara för att det råder boom i det närbelägna Silicon Valley. De amerikanska teknikföretagen har lång och positiv erfarenhet av att ge sina mest kvalificerade människor ersättning i form av optioner, som inte kostar bolagen någonting förrän de har förmåga att betala, exempelvis vid en börsintroduktion, ett uppköp eller en framgångsrik produktlansering.

Nej, det överskuggande skälet till att länderna försöker locka till sig den bästa IT-arbetskraften är i stället att regeringarna värnar om teknikföretagen. Den nation som inte kan försörja sina spjutspetsföretag med rätt arbetskraft får svårt att göra sig gällande i den globala konkurrensen – då hjälper det inte med låga bolagsskatter, billig industrimark och andra fördelar.

Tyskland lockar inte

Så blir det någon folkvandring av systemutvecklare och IT-ingenjörer under de närmaste åren? Kanske kan de lockbeten som regeringarna presenterar betyda något. Men förmodligen väger andra faktorer tyngre. Hur många indier känner sig egentligen lockade att flytta till Tyskland, där klimatet, byråkratin och den kulturella mångfalden inte kan konkurrera med de mer gynnsamma förhållandena som råder i Kalifornien?