Nya i klassen

I februari 2009 utsågs mångmiljardären och riskkapitalisten Steve Rattner till “car czar” i USA. Han fick presidentens uppdrag att rädda den amerikanska bilindustrin som låg i dödskamp under finanskrisen. Det väckte ingen större förvåning i USA att en man som hade tillbringat större delen av sitt yrkesliv på Wall Street, och där byggt upp den framgångsrika private equity-firman Quadrangle Group, plötsligt blev statstjänare. I stället uppfattades det som ett naturligt näst sista steg på vägen mot Rattners högsta dröm: finansministerposten.

Nu ser det visserligen ut som om Rattners karriärplaner grusas, i alla fall enligt Vanity Fair som porträtterade Rattner nyligen. Han hotas av åtal misstänkt för att ha mutat pensionsförvaltare att investera i hans fonder. Det hindrar inte att Rattner är ett intressant exempel på något som är vanligt i USA, nämligen att affärsmän som är mätta på pengar och styrelseposter rundar av karriären i allmänhetens tjänst.

Det finns hur många exempel på det som helst, men om man begränsar sig till finansministerposten så var de tre senaste innehavarna, före sittande Tim Geithner, alla vd:ar för någon börsjätte innan de tillträdde. Paul O’Neill kom från aluminiumbjässen Alcoa, John Snow från järnvägsbolaget CSX och Henry “Hank” Paulsson från investmentbanken Goldman Sachs.

Så har det inte varit i Sverige. Inte i finansdepartementet och inte särskilt ofta i andra departement heller (även om det har förekommit). Finansminister Anders Borg har visserligen arbetat ett antal år på penningmarknaden och förre finansmarknadsministern Mats Odells familj äger ett företag i vårdsektorn, men de tillhör båda den politiska klassen och har i likhet med sina företrädare i modern tid gjort sina mer framträdande insatser på den politiska arenan.

Nu skiljer sig de politiska systemen i Sverige och USA så pass mycket åt att jämförelser nästan inte är meningsfulla. I USA är utnämningar av ministrar och ambassadörer inte sällan belöningar till generösa bidragsgivare i presidentens valkampanj. Hos oss är det snarare så att rikspolitiker har blivit något av ett yrke, och den som viger sitt liv åt politiken får en ambassadörspost eller vd-stolen i ett statligt bolag i avskedsgåva.

Det behöver inte vara fel, en avdankad minister kan bli en utmärkt generaldirektör eller landshövding, men det ligger samtidigt något sympatiskt i att människor med höga löner och stor makt i näringslivet släpper vad de har för händer för att tjäna landet.

Därför var det inte bara överraskande när Peter Norman, vd för Sjunde AP-fonden, utsågs till finansmarknadsminister. Det var glädjande också. Och samma sak kan sägas om förra veckans besked att Norman till sin statssekreterare valde Erik Thedéen, chef för Stockholmsbörsen.

Norman har bara varit medlem i Moderaterna i några veckor och Thedéen i några dagar. Det säger något om hur etablerat broilersystemet är att detta faktum snarare resulterade i misstänksamhet och höjda ögonbryn än i uppskattning. Och givetvis är det förenat med risker att ta in politiska gröngölingar i regeringskansliet.

Att driva förändringar i politiken är tungrott och på många sätt väsensskilt från hur näringslivet fungerar. Det kräver förhandlingsskicklighet, politisk fingertoppskänsla, kommunikationsförmåga och, inte minst, erfarenhet av hur det politiska spelet fungerar.

Norman och Thedéen har arbetat åtskilliga år i statligt styrda verksamheter och borde ha förutsättningar att klara jobbet. Och det är inte oviktigt hur det går för dem. Dels därför att regleringen av finansmarknaderna och deras aktörer är och kommer att fortsätta vara en så stor fråga. Men kanske lika mycket därför att de representerar något, om inte unikt så i alla fall ovanligt, i politiken.

Om Norman och Thedéen misslyckas kommer det knappast att bli lättare att rekrytera folk från näringslivet till politiken i fortsättningen.