Nya makthavare på börsen

EG-domstolen fattade i förra veckan ett beslut som innebär att den lag som sedan 1948 hindrat svenska försäkringsbolag att äga mer än fem procent i andra aktiebolag inte gäller längre. De svenska försäkringsbolagen har nu samma frihet som sina utländska konkurrenter.

Drastiska förändringar

Det som i framtiden kommer att styra hur stora innehav försäkringsbolagen får äga är istället kravet på en god riskspridning. Det betyder att både de traditionella livbolagen och andra försäkringsbolag till och med kan bli majoritetsägare i ett litet börsbolag. Friheten kommer rimligen att drastiskt förändra ägarbilden i många små och medelstora svenska börsföretag.

Som tabellen visar är det redan 80 börsföretag där ett eller flera försäkringsbolag ligger över fyra procent av antingen antal aktier eller av rösterna. Det är rimligen i dessa bolag, som försäkringsbolagens förvaltare redan kan väl, som ett ökat ägande ligger närmast till hands.

»Corners« först

Första steget blir nog att de fyra stora livbolagen (SPP Skandia, AMF och gamla SEB Trygg Liv) i större utsträckning börjar följa Roburs exempel och skaffar sig »corners« (att äga mer än tio procent av rösterna eller antalet aktier i ett börsföretag, vilket ger möjlighet att blockera bud på bolaget). Robur äger idag corners i 27 svenska börsföretag, enligt Affärsvärldens Ägarbevakning (AMB). Till exempel kostar det idag ungefär fyra miljarder kronor att köpa 11 procent i Skanska, vilket bara motsvarar ett par procent av förvaltat kapital hos de fyra största.

Nästa steg är rimligen att de stora svenska försäkringsbolagen gradvis övergår till en roll mer lik investmentbolagens, alltså att de börjar gå in som långsiktiga huvudägare i börsbolag. Att köpa 25 procent av SKF kostar idag också ungefär fyra miljarder kronor.

Mödan värt

Särskilt när det gäller mindre börsföretag är förändringen viktig. Att köpa bara fem procent av ett bolag med börsvärde under en miljard kronor är knappt värt besväret för de fyra största försäkringsbolagen, eftersom innehavet blir mindre än en promille av deras totala aktieportfölj. Kan de köpa en fjärdedel eller hälften av bolaget blir det däremot intressant, för dels blir innehavet större, dels finns möjligheten till drastiska åtgärder för att höja värdet på bolaget.

En planekonomisk rest

Redan i början av 1970-talet, i samband med dåvarande diskussioner om ett svenskt EG-medlemskap, stod det klart att Sverige i vid ett medlemskap inte kunde behålla den hårda regleringen av försäkringsbolagen. Det var inte bara 5-procentsregeln utan även »placeringsplikten« som fram till 1986 tvingade försäkringsbolagen att köpa bostadsobligationer till låga räntor.

Regleringen skapades efter andra världskriget och kan ses som en kompromiss med tanke på att många politiker ville förstatliga försäkringsbolagen, på samma sätt som i Frankrike. Även industrins makthavare, till exempel familjen Wallenberg, föredrog antagligen att försäkringsbolagen hindrades från att bli storägare i svenska börsföretag.

När ett EU-medlemskap blev aktuellt 1990 hade placeringsplikten tagits bort, men 5-procentregeln var kvar. Istället för att ta bort den bestämde sig dock den socialdemokratiska regering som vann valet 1994 för att hävda att 5-procentregeln inte strider mot EU:s regelverk. 1995 startade därför Skandia en serie överklaganden som nu givit seger i EG-domstolen.