Överskottsvalet

Ett fortsatt ras på Nasdaq, en tidig köldknäpp med skyhöga värmeräkningar, stegrad oro i Mellanöstern eller en avmattning som snabbt snörper köpglädjen?

De befintliga små orosmolnen skulle snabbt kunna torna upp sig och bli en lömsk “oktoberöverraskning” som ibland avgjort politiska val i USA.

Det står och väger

Med gängse måttstockar borde demokraten Al Gore redan ha beställt ny skrivbordsstol till Ovala rummet. Högkonjunkturen rullar på, folk är nöjda med det mesta och tycker att han står på deras sida i viktiga sakfrågor. Men opinionsbarometrarna pekar envist tillbaka till republikanen George W Bush så snart något mindre smickrande personlighetsdrag avslöjas om Gore.

Ytligt sett verkar kanske inte valrörelsen år 2000 särskilt spännande. Men faktum är att valet utgör en mycket viktig makroekonomisk milstolpe. Nyligen övertäcktes det farligt snabba räkneverket, Nationalskuldsklockan, intill Penn Station i New York och det var en markering av att överskottseran ersatt underskottsåren.

Mantrat från 1992, “It’s the Economy Stupid”, tillhör numera de bevingade uttrycken i amerikansk politik. I år skulle slogan istället kunna låta “It’s the Surplus Stupid”. Det amerikanerna tar ställning till tisdagen den 7 november är två helt olika visioner om hur dessa överskott ska användas. Och utgången lär få betydelse för världsekonomin, eftersom USA:s tillstånd påverkar ränteläge, valutakurser, kapitaltillgång, handelsströmmar, tonfallet vid toppmöten etc.

Innan vi går in på höstens val bör kalendern bläddras tillbaka till 1981. Då drog republikanen Ronald Reagan triumferande in i Vita huset med löften om att krympa den federala statens roll och sänka skatterna. Det ekonomiska läget i nationen var uselt efter oljechockerna på 1970-talet med galopperande inflation och kvalitetskris i tillverkningsindustrin. Snart hade Reagan sänkt skatteskalorna rejält, med hjälp av rådgivare från den så kallade utbudsskolan. Men budgetutgifterna sänktes inte i samma utsträckning, och snart klubbades även de stora ökningarna av försvarsanslagen som enligt Reagans trogna anhängare fick Sovjetunionen på knä.

Real obalans

Följden blev enorma underskott i den federala budgeten, som enstaka år nådde över 200 miljarder dollar. I åratal slutade sedan alla internationella ekonomiska rapporter och möten inom församlingar som G-7, alltså de ledande i-länderna, med en besk uppmaning till USA att ta itu med sina “tvillingunderskott” i budgeten och i handelsbalansen.

Så här i efterhand vidhåller Reaganvännerna att det var hans politik som knäckte facket, inflationen, regleringsivern och 1970-talspessimismen och bäddade för den långa 1990-talsboomen som ångar på än. Men andra vänder sig starkt mot denna historieskrivning och tycker att det är demokraten Bill Clinton som förtjänar berömmet för den längsta högkonjunkturen i USA.

Vändningen

Det avgörande året var 1993. Då gick Clinton emot de egna kärnväljarna och kamraterna i kongressen och drev igenom ett stimulanspaket efter en hård intern strid. Det var efter detta USA började få ordning på statsfinanserna

En av dem som agerade kraftigast bakom kulisserna när Clinton tvekade var Al Gore. Han var emot det dyra stimulanspaket, som en del rådgivare ville ha och förordade en skattehöjning parad med fiskal återhållsamhet.

När sedan statens lånebehov minskade frigjordes kapital till andra investeringar, och räntan kunde sänkas till historiskt låga nivåer. Framhållas kan dock att Ronald Reagans ande lever kvar i så måtto att stora skattehöjningar fortfarande är nästan politiskt omöjliga och att fraser som att skattemedlen “faktiskt är dina pengar” har etsat sig fast.

Vad göra med överskotten?

Överskotten står i centrum för bägge kandidaterna och en fyndig sammanfattning lyder: Bushonomics mot Clinton plus. Bägge tänker sig att både öka utgifterna och sänka skatterna. I korthet tänker sig Gore en fortsatt clintonsk välfärdspolitik med förmåner och skatteavdrag riktade till låg- och medelklass, medan Bush är djärvare och vill börja privatisera pensionssparandet och genomföra en skattesänkning av nästan reaganska proportioner.

Kampanjstaberna avfyrar, givetvis, kanonader om att den andre kandidatens kalkyler inte går ihop. Men fristående observatörer riktar kritik mot såväl Gore som Bush. Det sägs att förslagen är för komplicerade och att de leker med “hypotetiska pengar” eller överskottsmedel som kanske aldrig kommer att finnas. Vidare märks det hur tungt pensionärsrösterna väger i valet mellan de två konkurrerande förslagen till en helt ny och dyrbar allmän förmån, alltså högkostnadsskyddet för receptbelagd medicin.

Skillnaden

I debatten om Bushs skattesänkning och att låta unga människor avsätta en del (två procentenheter) av Social Security-avgiften till privata pensionssparkonton framträder de ideologiska skillnaderna tydligast. Mestadels återspeglar diskussionen gamla invanda positioneringar, med konservativa Wall Street Journal på Bushs sida och mer liberala röster som New York Times på Gores sida. Åsiktsspridningen är stor bland professionella ekonomer. Några röster i tyckarfloden:

Stephen Roach, chefekonom på Morgan Stanley Dean Witter (och ofta anlitat intervjuobjekt): “Dagens prognoser baseras på rosenröda scenarier som påminner väl mycket om Reaganadministrationens på 1980-talet – inga recessioner, ingen inflation och inga räntefluktuationer… Det var inte så länge sedan, 1983 för att vara exakt, som kongressens budgetkontor förutspådde ett underskott på 455 miljarder dollar under innevarande budgetår. Årets budget kan komma att sluta i ett överskott på över 225 miljarder dollar, vilket betyder att budgetkontoret räknade fel på hela 700 miljarder dollar när man försökte blicka framåt…”.

Ronald Bullock, chef för ett företag som tillverkar elmotorer:

“Jag tycker att det är bra att ge pengar tillbaka till folk som betalat för balansen i statsfinanserna… och frigöra kapital för mer investeringar”.

Paul Krugman, ekonomiprofessor, debattör, krönikör i New York Times:

“Varför är Gores plan så komplicerad? Ett svar inbegriper politisk filosofi. Även om man aldrig skulle tro det om man lyssnar på andra sidans retorik är det så att Nya demokrater, som Gore, tydligt har tagit avstånd från partiets gamla traditioner med ’big government‘ och ’big spending‘, men de vill ändå styra på sitt lilla vis”.

Om man bortser från det mer marknadsekonomiskt idemässiga argumenterandet för en skattesänkning hörs många varningar även från normalt konservativa röster. Ett vanligt påpekande är att den federala skulden på 5,526 miljarder dollar också “tillhör folket”. Samma medborgare har dessutom förbundit sig att betala stora framtida utbetalningar till pensioner och äldresjukvård.

IT-eran

Mycket av den ekonomiska debatten har ju på senare år handlat om ifall USA:s tillväxt gått in i ett nytt skede. IT- och andra teknikinvesteringar ska ha bidragit till produktivitetsökningar som ogiltiggjort gängse teorier om prisbildning och arbetskraftstillgång. Oavsett om detta är sant eller inte råder någorlunda samsyn om att dagens tillväxttal ligger på maximal nivå utan stegrad inflation.

Ett stimulanstillskott i form av en skattesänkning i den storleksordning som Bush talar om, 1,3 biljoner dollar, vore just nu både onödigt och riskfyllt, menar skeptikerna. Mot sådana varningar invänder Bushs ekonomiske chefsrådgivare Lawrence Lindsey, tidigare styrelsemedlem i centralbanken Fed, att lindringarna ska fasas in försiktigt över en flerårsperiod och att ingen kan förutspå “… vilka omständigheter som råder 2004 eller 2005”.

Den lilla marginella amerikanska vänstern protesterar högljutt mot att Bush bara vill sänka skatterna för de rika. Mot detta replikerar hans medhjälpare att det bara är naturligt eftersom det är höginkomsttagarna som betalar det mesta av skatterna och att de gjort sig förtjänta av en rabatt. Men Al Gore, Clintons strateger i Vita huset och tyckare i facket och i liberala tankesmedjor framhåller att skattetrycket proportionellt sett är lägre än tidigare och att de välbärgade tjänat mest på 90-talsboomen.

Oraklet i Federal Reserve, Alan Greenspan, har antytt att han föredrar skattesänkningar framför höjda statsutgifter. Professionella uttydare tror också att Greenspan anser att det vore klokt att amortera skulden och att Fed skulle motsätta sig stimulansåtgärder från en ny administration.

Rika och fattiga

I det bushska förslaget skulle skattesatserna justeras nedåt, med början i den högsta klassen. Hur förslaget tolkas beror delvis på vederbörandes egen politiska hemvist. Men generellt kan sägas att sänkningarna skulle gynna alla utom de sämst avlönade (som sällan betalar federal inkomstskatt). Indirekt tycks Bushkampanjen ge dem rätt som menar att höginkomsttagare skulle tjäna mest – kalkylen på webbsidan innehåller bara underlag för inkomster upp till 100.000 dollar om året.

Utredningsinstitutet Citizens for Tax Justice som räknat på båda förslagen konstaterar att de allra flesta förmåner i Gores förslag är riktade till människor med hushållsinkomster under 100.000 dollar per år. Beträffande Bushs sänkning sägs att 60 procent av förmånerna skulle gå till de 10 procent som tjänar mest och att bara knappa 13 procent av skattebesparingarna skulle tillfalla de 60 procent av hushållen som tjänar minst. En osäkerhetsfaktor med Goreplanen är att ingen kan förutsäga hur många barnfamiljer som skulle utnyttja förmånerna, t.ex. avdrag för collegeutbildning.

Efter skatteprotesterna på 1970- och 80-talen har opinionsvindarna vänt ordentligt. Just nu jäser det knappast alls bland skattebetalarna, särskilt inte efter en översyn av skatteverket IRS regler som gav den enskilde mer makt vid tvister. Det finns t.o.m mätningar som tyder på att en bedövande stor majoritet hellre vill betala av statsskulden än att sänka skatterna. En åldrad men pigg Milton Friedman tog till orda i denna för svenskar knappast okända diskussion och sade i en TV-intervju att han alls inte kan inse visheten i att beta av skulden. Framträdande representanter för Clintonadministrationen menar däremot att det vore den bästa tänkbara presenten för kommande generationer som därmed på sikt får både lägre räntor och lägre skatter.

I en studie från forskningsinstitutet Economic Policy Institute som publicerades nyligen (The State of Working America 2000-1), konstateras att “de totala tillgångarna i normalhushållet ökade endast marginellt under 1990-talet”.

Vanligt folk kanske äger ett par tusen dollar mer, men de arbetar också betydligt fler timmar och löneutvecklingen har varit betydligt svagare i USA än i Europa trots de goda tiderna. Till och med affärstidningen Business Week behandlade nyligen det folkliga missnöjet med storföretagen. Tre fjärdedelar tycker att bolags-Amerika utövar för mycket politiskt inflytande och lika många anser att cheferna tjänar för mycket.

Kvinnorna avgör?

I förra presidentvalet var det de dubbelarbetande förortsmammorna, “the soccer moms”, som tillhörde de verkliga vågmästarna. Kvinnorna verkar nu ta en närmare titt på Al Gore och hans familjevänliga vallöften. Han anklagas för att bedriva en populistisk kampanj med sina utfall mot tobak, oljebolag, sjukförsäkringsföretagen HMO, och med sitt tal om “vi är för folket, de är för de mäktiga”.

Men opinionsmätningar tyder på att de så omtalade medelklassamerikanerna känner sig klämda och att Al Gores löften kan gå hem.

Det spridda aktieägandet

Sparandet är nu negativt (-0,2 procent) och det oroar de allra flesta proffsekonomer och politiker, som menar att Gore skulle stimulera privatsparandet mer än Bush.

En förändring som skett under clintoneran är att aktieägandet spritts. Runt hälften av alla hushåll äger numera aktier (fast ofta små poster och via pensionsfonder hos arbetsgivaren). Det förefaller inte som om de nya kupongklipparna kommer att påverka själva valutgången. En professor vid handelshögskolan Wharton School har granskat börsutvecklingen under åren 1888 till 2000 och kommit fram till att börsen stigit mer under demokratiska presidenter än under republikanska (+10,9 mot +9,3). Bill Clinton leder ligan med +20,1 åtföljd av Gerald Ford med +17,2. Den ende president som tvingades åse negativa indextal under alla ämbetsåren var demokraten Jimmy Carter.

Börskommentatorer gissar att en Bushseger skulle gynna oljesektorn, försvarsindustrin och tobak medan en Goreseger vore bra för IT, miljöföretag och vårdsektorn. Med samma svepande formuleringar tror en del bedömare att en goresk seger vore bra för obligationsspararna medan en bushsk seger skulle få börskurserna att stiga. Tillväxten – och inflationen – beräknas på kort sikt bli högre under Bush än Gore, men på lång sikt är prognoser osäkrare.

I Texas har Bush drivit en hård linje mot stämningsraseriet och troligen vore en president Bush intresserad av reformer på det konsumenträttsliga området som jurister skulle förlora på. De senare är för övrigt större bidragsgivare till demokratiska än till republikanska kandidater.Status quo

En annan sanning som brukar upprepas så här i valtider är att Wall Street föredrar “divided government” eller att presidenten hämtas ur det ena partiet och kongressmajoriteten ur det andra. Så har läget varit sedan den republikanska valtriumfen 1994 och det garanterar fortsatt tröghet i besluten.

Den politiske kommentatorn Tom Oliphant i tidningen Boston Globe fastslår: “Amerikanska val är nästan alltid en folkomröstning om status quo”. Så gott som alla statistiska mått över medborgarnas väl och ve pekade uppåt under Clintonåren. De flesta människor skulle svara ja på den gamla republikanska kampanjfrågan om de har det bättre nu än för fyra år sedan och det återstår alltså att se om det räcker för Gore.