Paulsens krönika

När jag var grabb hade jag mardrömmar om kärnvapenkrig. Propagandan om kalla kriget gjorde mig skraj. OÄ-boken hade en bild på ett hus som blåste bort av tryckvågen flera mil från svampmolnet.

Har också för mig att skuggan av en människa, som brunnit upp av hettan från en atombomd, finns kvar en stund efter att hon försvunnit. Men jag vet inte om det bara är något som jag fantiserat ihop.

Nu pratar vi om evakuering från New Delhi där jag bor. Vissa har en öppen business class-biljett som gör att de på en dags varsel har säkrat en flygresa härifrån. Andra tänker sig en utväg via Bankok eller Kuala Lumpur, som inte är lika fullbokade som flyg västerut.

Ett tredje alternativ är att ta bilen söderut i Indien, bort från Delhi och andra platser där det finns militära mål.

Svenska ambassaden höll informationsmöte i fredags. Beskickningens hållning är att då internationella förhandlare besöker Indien och Pakistan kommer inte atomvapen användas. Men ambassaden uppmanar att man ska följa utvecklingen via medierna.

Jag följer det rådet, läser tidningarna och blir riktigt orolig. Ena dagen säger indiska premiärministern Vajpajee att det är dags att attackera och att indiska soldater är beredda att offra sina liv. Tidskrifterna vräker på med grafik om var flyg, artilleri, trupper och kärnstridsspetsar är grupperade.

Rubriken är ”Mood to strike! But when and how?”

Ryktena går att den indiska premiärministern är alkoholiserad. Det är bara löst prat i diplomat- och företagskretsar. Men det gör inte att man blir lugnare när det gäller hotet om kärnvapenkrig. Premiärministern kontrollerar knappen.

Det skrämmer också att det saknas en heta linjen mellan Indien och Pakistan. Ledarna kan alltså inte ringa varandra på kort varsel och kolla om deras underrättelser stämmer. Det finns i själva verket inga pålitliga kommunikationer mellan ländernas ledare. De har inte förhandlat med varandra sedan den 13 december, då Indiens parlament attackerades av självmordsbombare.

Jihad-grupperna i Kashmir fortsätter att terrorisera, trots att Pakistans president Musherraf sagt att han ska stoppa dem. Varje attack gör det svårare för Indien att inte slå tillbaka. Särskilt nu när Bush gjort det legitimt att krossa terroruppror. Se på Israel till exempel.

Pakistan har en mycket mindre armé och ser sina kärnvapen som den enda vägen att jämna ut ett knivigt militärt läge. Samtidigt räknar nog Pakistan med att ha USA:s stöd då Amerika behöver Pakistans hjälp för att jaga al Qaeda och Usama bin Laden.

Därför kryllar det av internationella fredsförhandlare i Indien och Pakistan. Kofi Annan och världens tunga ledare turas om att ringa hit till Delhi och till Islamabad för att uppmana kärnvapentupparna att besinna sig.

I detta läge, som väl ingen kan kalla annat än utomordentligt kritiskt, så är Sveriges insatts att lobba, satsa pengar och prestige på att sälja just vapen till Indien. Bofors är ett av tre företag som valts i slutomgången att få sälja 400 artilleripjäser för 23 miljarder kronor. De provskjuts just nu i öknen i Uttar Pradesh.

Svenska delstatliga Exportrådet, med lokaler i svenska ambassaden, lägger upp till 75 procent av sina resurser på att sälja just vapen till Indien. Det gäller artilleri, men också granatgevär och annat, enligt representanten i New Delhi.

Bofors säger till TT att regeringen, trots läget, står bakom att man ska genomföra den här affären.

Jag är ingen vapenmoralist. Men det är storkrig på gång i världens fattigaste region. Då måste den svenska staten och Exportrådet ha bättre saker lägga krutet på än att sälja vapen. Sälj vägbyggen, tunnelbanor, vattenkraftverk, mediciner, telefonsystem, lastbilar, kylskåp och snus istället.

Eller hjälp till med fredsförhandlingar. Fast det var i och för sig ett tag sedan Sverige hade en internationell röst.

Apropå fattigdom, så är det på sin plats att påminna om att Indien och Pakistan ligger i den jävligaste platsen på världen räknat i mänskligt lidande.

Inget område på jorden är så utsatt för jordbävningar, cykloner, översvämningar och epidemier.

Två av tre barn är undernärda och deras hjärnor kommer därför inte att utvecklas som de borde. Två av tre.

134 miljoner barn, alltså 15 gånger antalet invånare i Sverige, utnyttjas som arbetskraft eller sexarbetare.

Hälften av jordens alla fattiga finns här i Indien, Pakistan och Bangladesh. De lever på under en tia om dagen. Så här kan man hålla på att rada upp eländet som finns i Indien och Pakistan. Och nu hotar kärnvapenkrig. Då ska inte den svenska statens viktigaste insatts vara att sälja ännu mer vapen hit.

Mats Paulsen