Paulsens krönika

Fick mail där någon antog att jag fått andra värderingar under mitt sabbatsår här i Indien. Jag tror inte det. Gamla hundar får stå resten av livet. Men visst har man tid att fundera. Och då handlar det inte alltid om Ericssons kursras eller Skandias optioner.

En tanke är att man vänjer sig vid det mesta. Nu kommer jag att berätta något som du inte får föra vidare till barnföräldrar därhemma. Vi bryter mot ett tabu.

Min fru jobbar på Röda korset, vars anställda inte får köra bil i Delhi. Det är för farligt. Korset ställer upp med skjuts till och från jobbet. Andra transporter får man fixa själv. Taxi överallt dit det inte är gångavstånd. Det är många platser. Delhi har 15 miljoner invånare och är stort som halva Blekinge.

Barnen åker förstås med. Bilarna har varken barnstolar eller säkerhetsbälten. Och ordet barnstol finns varken på hindi eller urdu.

Nu är det sagt.

Det här är jobbigt för en svensk, relativt säkerhetsmedveten förälder. Men man vänjer sig. Blir bara kallsvettig när det är många lastbilar och bussar på vägen.

Man vänjer sig också vid våld. Då menar jag inte litet smisk. Utan det som sker runt omkring. Var på julsemester på Sri Lanka några dagar efter valet, då 200 dödades i strider och undantagstillstånd infördes. Nina hade liknande oflyt då hon skulle på seminarium i Nepal. Samma dag hon landade i Katmandu sprängde maoisterna en Coca-Cola-fabrik i staden. 200 dödades i strider mellan regeringstrupper och terrorister (frihetskämpar).

Det är våldsamt här i Indien också. Parlamentet har attackerats av självmordsbombare (frihetskämpar). Över 2 000 har dödats i religionsbråk i delstaten Gujarat. Kommunister gör attacker mot myndigheterna i delstaten Orissa. I Assam råder rena banditväldet. Var i Nagpur i hjärtat av Indien i förra veckan och såg en styrkedemonstration där hundratusen muslimer samlades på ett fält. Religionsbråken är en krutdurk i Indien.

Och så har vi kriget i Kashmir i norra Indien. Indien och Pakistan skramlar med sina kärnvapen. I början följde jag varje rapport och pratade om det med andra utlänningar och indier. Vi bor nära flygplatsen så jag kollade om det var militärflygplan som skulle landa. Nu ser jag inte planen längre. Har vant mig vid kommunistuppror, inbördeskrig, religionsbråk, hot om kärnvapenkrig och big time kolonialkrig i Afghanistan.

Man vänjer sig vid nästan allt.

Vid konsulter och mellanhänder också. De behövs för att man ska få en telefon installerad hemma. Det tog oss en månad att fatta det. Sen erbjöd sig vår hus-, gardin- och mattagent, Mr Singh, att skaffa telefon på en dag för 300 rupies, 75 kronor. Vad jag förstår så fungerar hela samhället så.

Vår barnflicka Vinnie betalade första månadslönen i kommission till personen som rekommenderade henne. Har man inte råd att undvara en månadslön, så är det tio procent på varje månadslön så länge man är kvar på jobbet. En barnflickas månadslön räcker till en enkel middag för två på Delhi Hyatt Regency, där Kurt Hellström bor när han är på besök.

I vintras grät jag när jag åkte förbi ett slumkvarter i en svacka. Det hade regnat i en vecka och var bara sju grader varmt. De som bodde där klafsade inne i sina skjul i knädjupt iskallt vatten. De kan inte ha sovit på veckor. Nu åker jag förbi samma slumkvarter. Det är över 40 grader varmt och kanske ännu jävligare. Men jag gråter inte. Har vant mig.

Men jag har inte vant mig än att se tiggarna vid trafikljusen. Särskilt konstigt känns det på Olof Palmes Avenue som vi ligger nära där vi bor. Där står 15-åriga mammor med spädbarn i armarna. De är barfota och smutsiga. Håret är dammigt och tovigt. Och de är påstridiga. Mister, mister, mister, mister och så knackar de på rutan. Jag försöker titta åt ett annat håll. Men de märker att man är en mjukis och lägger huvet på sned. Mister, mister, mister och så för de tre fingrar till sin mun och till det lilla spädbarnets mun. Barnen i famnen är aldrig vakna, så jag tror att de är drogade.

Ibland börjar de pussa på rutan så den blir smetig. Tjejer i åttaårsåldern med smink som runnit.

Nina brukar veva ned rutan och ge några rupies. Jag gör det inte. Vi har argumenterat några gånger för och emot att ge tiggarna. Nina tycker att man ska göra vad man kan när man ser någon som lider. Då får man ligga i om man bor i Indien. Jag tycker att om man ger så uppmuntrar man till att barn och vuxna håller till i ett gathörn hela dagen istället för att finna en annan mindre farlig inkomst.

De som säger sig ”veta” hur det ligger till hävdar att tiggarna skulle tacka nej till ett vanligt skitjobb. Att be om pengar ger mer. I själva verket ligger tiggare ganska högt i den indiska näringskedjan.

Att argumentera för att inte ge till tiggare är kanske bara ett sätt att inte behöva veva ned rutan, se den unga mamman i ögonen och ge några rupies i en smutsig hand. Tänk om hon spottar på mig eller biter mig?

Vacklar i mitt beslut om att inte ge pengar till tiggarna.

Men jag har i alla fall skickat efter barnstolar från Sverige.

Mats Paulsen