Politiken avgjorde – inte ledarstilen

Det är antagligen riktigt att Göran Persson inte åtnjuter någonbred folklig popularitet, försiktigt uttryckt. Tydligen är detännu inte fullt utrett om hans framtoning har att göra med lågblodsockerhalt, vilket framförts, eller om han är för tjock,fastän rondör knappast borde vara ett hinder mot popularitet.Skämt åsido, den främsta förklaringen till partiets storanederlag måste ändå vara politikens innehåll. Socialdemokraternahar drivit en politik som starkt strider mot partiets gamlatraditioner. I själva verket övergick socialdemokraterna 1991till just den nyliberala politik som den politiska väns-tern såkraftigt kritiserat under ett par årtionden.

Portalfiguren för den nu tilllämpade ekonomiska politiken ärMilton Friedman, som i sin kritik av den så kalladekeynesianismen hävdade att den viktigastestabiliseringspolitiska uppgiften var att kontrollerapenningmängden i syfte att prioritera inflationsbekämpningframför full sysselsättning. Den svenska riksbanken har ersattkontroll av penningmängden med ett inflationsmål, men det äregentligen samma sak och har mest praktiska skäl.

GODA SKÄL FÖR POLITIKENDet finns en god teoretisk grund för den nya politiken. Ettviktigt inslag i den monetaristiska teorin är att det finns ennaturlig arbetslöshet som inte kan underskridas utan attinflationen tar fart. I så fall finns risk att både inflationenoch arbetslösheten etableras på en högre nivå än tidigare.Eftersom vänsteranhängare reagerat så negativt mot uttrycketformulerades det senare om till non-accelerating inflationenrate of unemployment, förkortat till nairu, vilket även en LO–ordförande kan ta i sin mun.

Det är inte längre möjligt för Sverige att driva en politik somradikalt avviker från den internationella trenden. Det finns juändå en misstro mot Sverige på finansmarknaden. En övergång tillstimulanspolitik i syfte att snabbare öka sysselsättningenskulle leda till kapitalflykt och räntehöjningar.

Socialdemokraterna har alltså knappast haft något val. Derasfrämsta misstag var nog att de alltför länge uppsköt enanpassning till nya internationella förhållanden. Samtidigtmåste dock sägas att det finns ett sätt till, utöver stramfinans- och penningpolitik, att hålla nere inflationen och skapaförtroende på finansmarknaden.

Många länder har bättre förtroende än Sverige, trots fortsattabudgetunderskott och större statsskuld. De svenskasocialdemokraterna har satsat allt på åtstramning, som gettvärldsmästerskap i budgetsanering, och nästan ingenting påstrukturella åtgärder eller så kallad utbudspolitik, vilketockså skulle ha ökat marknadernas förtroende.

Socialdemokraternas snabba och hårdhänta budgetsanering, i syfteatt hålla nere inflationen och räntorna, är alltså en viktigförklaring till bakslaget i valet. Men det ligger djupare än så.Denna politik var inte en engångshändelse, eller nödåtgärd, somPersson och andra försöker göra gällande. I stället tvingassocialdemokraterna, eller det parti som innehar regeringsmakten,att fortsätta att driva en restriktiv politik som ger enarbetslöshetsnivå som är förenlig med fortsatt låg inflation.

S VÅGAR INTE FÖRKLARASocialdemokraterna har självklart mycket svårt att för sina mereller mindre trogna väns-terväljare förklara att den ekonomiskapolitikens syfte är att förhindra en alltför snabb ökning avsysselsättningen. Göran Persson sade jobben, jobben, jobben, menmenade inflationen.

Det olyckliga för socialdemokraterna är att de inte lyckats,eller vågat, förklara den stora förändringen för sina väljare.Argumenten om budgeten, till exempel att det är nödvändigt medstora överskott för att vi inte skall missgynna kommandegenerationer, är felaktiga och blir alltmer ihåliga i takt medatt överskotten växer. Det är inte för att gynna våra barn somvi behöver överskott i budgeten, utan för att hålla nereinflationen och för att övertyga finansmarknaden om detta. Vårabarn gynnas främst av hög tillväxt och möjlighet att få arbete.

BILDTEXT: Göran Persson är måhända inte omtyckt av alla – mendet är politiken som förklarar valnederlaget.