Räntor & valutor: Måste Sverige släpa efter?

Den framgångsrika budgetsaneringen sägs ha varit avgörande föratt återvinna styrkan i den svenska ekonomin. Det är lätt atthålla med om att budgetsaneringen har varit framgångsrik justnär det gäller att skapa överskott i de offentliga finansernaoch att uppnå de budgetmål som har ställts upp. När det gällerden reala ekonomin, som avgör hur mycket resurser vi totalt hartill förfogande för konsumtion och investeringar, är det dockmera tveksamt. Det vi tappade under krisåren i början av 1990-talet harvi nämligen i stort sett inte alls tagit igen. Den svenskatillväxtbanan följer nu ungefär den i EMU-länderna. Mentillväxten kommer från en lägre nivå och den totalaarbetslösheten ligger kvar på en mycket hög nivå.Men kanske är det först nu som förutsättningarna för en högreoch mera uthållig tillväxt finns?I någon mån stämmer det kanske. Att inflationsförväntningarnahar växlats ner ordentligt kan betyda att vi nu klarar ett högreresursutnyttjande utan att inflationen tar fart. Men det vet viinte förrän vi har haft en period med så hög tillväxt attsysselsättningen återigen kommer upp på acceptabla nivåer.

Skyhögt över

Den öppna arbetslösheten har visserligen fallit en hel del, menden totala arbetslösheten ligger ju fortfarande skyhögt övernivåerna från början av 1990-talet. Även om ekonomer iblanduttalar sig om var den svenska så kallade NAIRU (NonAccelerating Inflation Rate of Unemployment) kan tänkas ligga såär dessa uppskattningar extremt osäkra.Ingen vet vad som händer om vi verkligen får några år med bratillväxt och ökande sysselsättning. Utvecklingen hittills ärinte särskilt uppmuntrande. Löneglidningen under 1998 är högreän väntat och enligt regeringens egen bedömning ser den ut attbli det även 1999. Under de följande tre åren antar man dock attlöneglidningen återigen faller tillbaka, så att löneökningarnakan begränsas till tre procent.Tillväxten spås ju inte heller bli så stark. Med regeringensprognos kommer vi inte heller under de närmaste åren att börjata igen det vi tappade i början av 1990-talet. EU-länderna spåsfå en tillväxt på knappt två procent i år och därefter ligga påtvå och en halv procent per år. Det är nästan exakt som Sverige.Med tanke på hur litet som görs för att mer långsiktigt höjatillväxtpotentialen är det kanske en rimlig prognos. Men detfinns förstås ingen anledning att vara nöjd med det. Ombudgetsaneringen och nedväxlingen av inflationen betyder såmycket borde vi ju kunna se fram emot en period av högretillväxt.

Mot bakgrund av hur stort rabalder skillnaderna mellanregeringens prognos och Konjunkturinstitutets (KI) har ställttill med skiljer de sig förvånansvärt litet åt. Årets tillväxtväntas ligga på 2,2 procent och det stämmer exakt med KI:sprognos. När det gäller nästa år är KI en aning mer optimistiskoch tror att tillväxten blir 2,9 procent medan regeringen trorpå 2,6 procent.Men det kan hända att regeringen underskattar tillväxten underde närmaste åren. Tyvärr beror det inte på att det finnsanledning att tro att den långsiktiga tillväxtpotentialen harblivit högre. Snarare kan det finnas anledning att befara attfinanspolitiken blir så expansiv att den privata konsumtionenkan öka betydligt mer än väntat. Regeringen räknar ju med atthushållens inkomster ökar ordentligt under åren till och med år2002. Efter att ha fallit under tre år i följd under 1995 till1997 steg de med realt 2,6 procent under förra året. Det innebaratt de i snitt minskade med en halv procent om året under 1995till 1998. Enligt regeringens nuvarande bedömning kommerhushållens inkomster att öka med i snitt tre procent per årunder de följande fyra åren 1999 till 2002.Men trots det räknar man inte med att den privata konsumtionenökar särskilt mycket. I år väntas den privata konsumtionen ökamed 2,6 procent, lika mycket som förra året. Men därefter väntasen viss dämpning ner till under två procents ökningstakt per år.I stället blir det sparandet som ökar. Hushållens sparkvot antasstiga från förra årets nivå på bara drygt en procent till överfyra procent år 2002.

Om hushållen i stället konsumerar betydligt mer av sinainkomstökningar blir tillväxten starkare. Då ökar risken för attbåde löner och priser drar iväg uppåt. Att Göran Persson baratycks se till det statsfinansiella utrymmet för skattesänkningarinnebär att risken för överhettning blir ännu större. Medstarkare tillväxt kommer budgeten att se bättre ut och då fårhan och Bosse Ringholm ännu svårare att strama åt. Mot denbakgrunden är det konstigt att de finansiella marknaderna hartagit Erik Åsbrinks avgång så lugnt. Även om han också betonadevikten av att ha statsfinanserna i ordning så finns detanledning att tro att han inte har en lika förenklad syn påbudgetsaldots betydelse. Vissa av aktörerna på de finansiella marknadernatycks ha en lika kameral syn på budgetunderskottet och dess betydelse förekonomin som Göran Persson. Under den senaste veckan har bådekronkursen och räntorna återgått till de nivåer som gällde innanhan avgick. Skillnaden mellan svenska och tyska tioårsräntorsteg tillfälligt med 0,1 procentenheter, men är nu tillbaka påmellan 0,3 och 0,4 procentenheter igen. En annan förklaring till atträntor och kronkurs inte har påverkats mer är förstås att hotet omöverhettning trots allt ligger några år framåt i tiden. Mycket hinnerhända på vägen dit