Riksbanken: Räntehöjningen kan dröja

Tills helt nyligen var de allra flesta, förmodligen också en majoritet av riksbankens direktion, övertygade om att reporäntan skulle höjas senast i samband med att nästa inflationsrapport presenteras i juni. När den förra inflationsrapporten presenterades i mars kom riksbankens direktion visserligen fram till att räntan borde lämnas oförändrad, men direktionen var inte enig och tanken var nog att räntehöjningen bara skulle dröja till i juni. Och sedan dess har den svenska konjunkturen snarast blivit ännu starkare.

Fortsatt låg

Men trots detta har inflationen ännu en gång visat sig vara överraskande låg. Det kanske får riksbanken att avvakta ett tag till. Riksbankens mål är ju att hålla inflationen på två procent och i april hade konsumentpriserna bara stigit med 1,1 procent under det senaste året. Inte heller den underliggande inflationen visar några som helst tecken på att ta fart. UND1X, som är korrigerat för räntekostnader och förändrade indirekta skatter och subventioner och som enligt riksbanken är det mått som spelar störst roll för penningpolitiken, sjönk till bara 1,2 procent i april. Den inhemska inflationen är också mycket låg, mindre än 1 procent.

Riksbankens egen prognos för inflationen var att konsumentpriserna skulle ha ökat med 1,6 procent under det senaste året och att UND1X skulle ha ökat med 1,8 procent i april. Prognosen gjordes inför den inflationsrapport som presenterades i mars och har alltså visat sig ligga ungefär en halv procentenhet för högt. Enligt riksbanken beror skillnaden framför allt på två saker.

För det första så föll oljepriserna snabbare än väntat från mars till april. I mars toppade oljepriserna på över trettio dollar per fat och i april bottnade de på bara drygt tjugo dollar per fat. Men sedan dess har oljepriserna vänt uppåt igen och därför kanske skillnaden mellan riksbankens prognos och utfallet minskar igen.

Den andra förklaringen är att telepriserna har fallit mer än riksbanken hade räknat med. Det är framför allt det som ligger bakom att även den inhemska inflationen ligger ett par tiondels procentenheter lägre än riksbankens egen prognos.

Hälso- och sjukvård

Det är över huvud taget svårt att hitta några konkreta tecken på stigande inflation. De priser som har stigit under det senaste året är till exempel kostnaderna för hälso- och sjukvård och det beror framför allt på att högkostnadsskyddet för läkemedel förändrades förra året.

Oljeprisuppgången under det senaste året drar också upp inflationen både genom höjda bensinpriser och höjda priser för eldningsolja. Men oljeprisuppgången tycks inte ha fortplantat sig till andra områden.

Och i april bidrog fallande oljepriser i stället till att konsumentpriserna sjönk med 0,2 procentenheter från mars till april. Det motverkades av säsongsmässiga prishöjningar på kläder men totalt sjönk till och med priserna en aning med 0,1 procent från mars till april. I maj har dock oljepriserna stigit en del igen och ligger just nu på ungefär 28 dollar per fat, nästan dubbelt så högt som för ett år sedan. Riksbanken räknade i sin senaste inflationsrapport med att oljepriset successivt skulle falla tillbaka till 22 dollar per fat i slutet av år 2000 och till 21 dollar per fat under nästa år.

Den starka kronan

En annan orsak till att vänta med att höja räntan är möjligen kronkursen. Kronan har hittills i år stärkts med ett par procent enligt det handelsvägda TCW-index och en räntehöjning skulle kunna bidra till att stärka kronan ytterligare. Mot euron är kronan ännu starkare och det ses möjligen som ett större bekymmer. Att knyta kronan till en kurs på dagens nivå skulle förmodligen vara högst olämpligt och skulle kunna ge allvarliga problem med konkurrenskraften under lång tid.

Inget akut problem

Men det är knappast något akut problem. Det lär dröja innan vi knyter kronan till växelkurssystemet ERM. Och på vägen dit hinner det hända mycket. Den amerikanska ekonomin måste på något sätt dämpas och då bör också dollarn falla tillbaka. Prognoserna för årets tillväxt har visserligen höjts ännu mer och ligger nu på ungefär fem procent. Men hur “ny” den amerikanska ekonomin än är så är det orimligt att den ska klara att växa så snabbt under någon längre tid utan att inflationen tar fart.

Förra veckans besked om att detaljhandeln föll för första gången på nästan två år var kanske ett första tecken på att de amerikanska hushållens konsumtionslust till slut börjar dämpas. Dollarn försvagades också en smula mot euron. I måndags kostade en euro 0,9151 dollar och det är en liten uppgång från förra veckans bottennotering på 0,892 dollar per euro. Det skulle också kunna vara ett tecken på att de senaste årens dollaruppgång lider mot sitt slut. Och om euron återgår till mer normala nivåer mot dollarn lär den göra det mot kronan också.

Onödigt stramt

För en räntehöjning talar att riksbanken måste titta ett till två år framåt, så lång tid tar det ju innan penningpolitiken får full effekt. Och att tillväxten i den svenska ekonomin nu är så pass stark innebär att det borde vara ganska stor risk att inflationen börjar ta fart under den tiden. Men riksbanken har ju, liksom många andra bedömare, ständigt överskattat inflationen under de senaste åren.

I efterhand är det helt klart att penningpolitiken har varit onödigt stram. Det vore förstås inte alls bra om det om ett par år visar sig att riksbanken ännu en gång har stramat åt så mycket att inflationen har legat långt under målet på två procent. Samtidigt har det hänt så mycket i den svenska ekonomin under 1990-talet att det verkligen är svårt att vara säker på hur stor risken för inflation är. De historiska sambanden bör ha förändrats, frågan är bara hur mycket. Osäkerheten innebär att riksbanken fäster ganska stor vikt vid den aktuella statistiken.