Ropa inte hej om bankfusion

De senaste dagarna har de svenska bankernas aktier nått nya, oanade höjder, en stark bidragande faktor är den senaste tidens spekulationer om en konsolidering av sektorn. Men den som kan sin bankhistoria inser att storaffärerna kan komma att dröja lite till. Det finns många hinder på vägen.

Efter Skandinaviska Enskilda Bankens trevande försök att gå ihop med Nordbanken i mitten på 1990-talet har det hänt en hel del. SEB har i tur och ordning uppvaktat alla de större svenska bankkollegorna för att söka en gemensam framtid. Av olika skäl har det dock inte blivit någon fusion. Men intresset för någon typ av affär är sannolikt med på agendan för både Nordea och SEB.

Frågan är nu också mer aktuell än någon gång tidigare då Nordeas huvudägare, svenska staten, vill sälja sin aktiepost. En fusion mellan SEB och Nordea är förvisso ingen ologisk affär och kräver säkert mindre eftergifter till konkurrensmyndigheten än någon annan konstellation på den svenska marknaden.

Statens nära 20 procent av Nordea har stigit till ett värde motsvarande 57 miljarder kronor. Det motsvarar mer än en tredjedel av regeringens utlovade försäljningar på 150 miljarder kronor under mandatperioden. Det finns många svårigheter och problem förknippade med att sälja innehavet oavsett om det görs i samband med en fusion eller om posten hyvlas av till marknaden.

Frågan är också hur snabbt staten vill göra sig av med Nordea. Investeringen har varit en lysande placering. Under de senaste fem åren har staten fått 6,7 miljarder kronor i utdelning. Samtidigt har värdestegringen varit drygt 100 procent, motsvarande 30 miljarder kronor. Ser vi hypotetiskt samma tillväxt i aktiekurs och utdelningar de kommande fem åren skulle staten få 50 miljarder kronor i orealiserad kursstegring och drygt 11 miljarder i utdelningar. Således mer än vad en försäljning skulle inbringa i dag.

Hur staten ska gå till väga med en försäljning är inte klart, men den strategin som man bestämmer sig för kräver noggranna förberedelser. Eftersom i princip alla tillvägagångssätt bäddar för kritik.

Väljer staten strategin att placera aktierna i marknaden och det sedan kommer ett bud inom säg 18 månader, går staten och därmed skattebetalarna miste om budpremien. Alla som vill lär inte heller få köpa aktier vid en utförsäljning. Institutioner som har en trovärdig långsiktig investeringshorisont är att föredra för att få en stabil ägarbild. Frågan är då om till exempel finländska finanskoncernen Sampo med vd:n Björn Wahlroos i spetsen tillhör den kategorin.

Bjuds också privatpersoner in att teckna aktier måste staten locka med en rabatt för att försäkra sig om att inte upprepa fadäsen med Telia, som i och för sig var en bra affär för staten, men inte för de väljare som tecknade sig i samband med noteringen. Naturligtvis kan också en rabatt ge kritik. Varför ska vissa skattebetalare subventioneras i aktieaffärer av andra skattebetalare?

Om staten får möjligheten att minska sitt ägande i samband med en sammanslagning med en annan bank kan kritik väckas om huruvida det var bästa pris som staten erhöll för sina aktier. Medverkar staten till en sammanslagning mellan SEB och Nordea så väcks sannolikt kritik om att konkurrensen minskar på den svenska bankmarknaden. Är partnern en utländsk bank kommer de blågula känslorna som ett brev på posten.

Anser sig staten klara att bemöta den väntade kritiken om framför allt en minskad konkurrens i sektorn kan SEB och Nordea komma till förhandlingsbordet. Men vägen till en överenskommelse kräver stora insatser. Inte minst från det mindre SEB som måste stå på sig i kampen med det nära dubbelt så stora Nordea om var synergierna ska tas ut.

Även SEB:s huvudägare Investor behöver fundera på vad makten i en storbank är värd. Ska Investor lyckas behålla sin makt behövs 50 miljarder kronor i nytt kapital för att säkra en ägarandel på knappt 19 procent, och även stiftelserna behöver skjuta till mer för att inte bli utspädda i en fusion.

Återstår alltså många, svåra beslut innan vi får se slutresultatet av ett minskat statligt ägande i Nordea, och det är inte säkert att ägarförändringen mynnar ut i en fusion. Sannolikheten är hög för att Nordea och SEB kommer att inleda samtal, om de nu inte redan har gjort det. Men statens svåra vägval med Nordea talar inte för en snabb och enkel affär, vare sig med SEB eller med någon annan, och risken är stor att aktiemarknaden räknat hem en affär alltför tidigt. Med tanke på de nuvarande värderingarna av de svenska bankerna kan fallet bli stort om affärerna skulle dröja.