Slingrig väg till ja

Statsminister Göran Persson har länge slingrat sig i EMU-frågan. Han har ändå långsamt närmat sig ett ja, och verkar nu tillsammans med partiledningen i övrigt ha bestämt sig. Om han fortsätter lika entusiastiskt som på fredagens presskonferens bör han kunna påverka opinionen både inom och utanför partiet.

Visst finns det reservationer i verkställande utskottets EMU-deklaration. Men med hänsyn till omständigheterna är dessa inte orimliga. Man måste nog acceptera att alternativet med ett oförbehållsamt och omedelbart ja till EMU är omöjligt för socialdemokraterna. Nu krävs i stället en mödosam opinionsbildning för att om möjligt förankra ja-linjen.

När man bestämt sig för “ja, senare”, och efter folkets hörande i val eller folkomröstning, blir det rätt naturligt att man gör förbehåll för de kommande avtalsrörelserna, vilket i praktiken är innebörden av reservationen. Att redan i dag uttala sig för ett reservationslöst medlemskap om några år förefaller också av andra skäl meningslöst. I så fall fanns ju ingen anledning att vänta.

Varningarna kvar

Om det skulle hända som en del ekonomer, och regeringen själv, varnat för, nämligen att avtalsrörelsen i år och nästa år spårar ur så att vi får alltför stora löneökningar och hög inflation, ter det sig inte heller särskilt klokt att redan nu ha bundit sig för ett medlemskap.

Detta utesluter inte att just en ekonomisk kris till följd av stora kostnadshöjningar kan skapa politisk opinion för både strukturella reformer på arbetsmarknaden och ansökan om medlemskap i EMU. Alternativet är att vi väntar ytterligare några år och under tiden genomför reformer så att arbetsmarknaden fungerar bättre. Det senare blir under alla förhållanden nödvändigt om lönebildningen fungerar dåligt.

Ett problem med socialdemokraternas väntan och förbehåll för löneförhandlingarna är att just denna väntan kan påverka löneavtalen. Ett beslut om omedelbart EMU-medlemskap skulle ha skapat en tvingande norm för löneavtalen som inte finns vid flytande växelkurs.

Förhoppningsvis uppfattar ändå arbetsmarknadens parter Perssons nya kurs som en överhängande risk för att vi blir medlemmar och i framtiden inte kan devalvera kronan.

Den avgörande formuleringen i EMU-deklarationen är följande:

Valutasamarbetet utgör en demokratisk motvikt till växande globala marknadskrafter. En sådan balans ger utrymme även för ett litet land att bedriva en aktiv ekonomisk politik. För att långsiktigt främja välfärd och arbete vill vi socialdemokrater därför att Sverige ska bli medlem i den ekonomiska och monetära unionen.

Risk förbytts i motsats

Det som tidigare framställdes som den största risken med EMU, nämligen att vi inte skulle kunna driva en självständig ekonomisk politik, vänds nu till sin motsats. I själva verket är ingetdera något hållbart argument. Sköter vi oss bra och har låg inflation slipper vi problem både inom EMU och om vi står utanför.

Vad partiledningen oroar sig för är nästan uteslutande lönebildningen. De nuvarande löneavtalen skrevs under en period av hög arbetslöshet, heter det samtidigt som man varnar för att Sverige åter kan hamna i en situation med försämrad konkurrenskraft, risk för stigande arbetslöshet, försämrade statsfinanser och stora sparprogram.

Det sägs därför uttryckligen att “den kommande lönerörelsen måste genomföras och värderas innan ett svenskt medlemskap aktualiseras”.

S-ledningen argumenterar för att både löneökningarna måste vara likformiga med övriga Europas och att det ska finnas utrymme för stabiliseringspolitik. En egendomlig formulering är att de offentliga finanserna “måste vara tillräckligt starka för att kunna stå emot överhettning”.

Feltanke

Stora överskott brukar inte vara gynnsamt när finanspolitiken behöver skärpas. Det verkar vara fråga om ett slags freudiansk feltanke eftersom problemet kan bli att inför risken av stora lönehöjningar förmå regeringspartnerna att medverka till åtstramning i just en situation med växande överskott.

Man får naturligtvis förutsätta att verkställande utskottets förslag om EMU antas av först partistyrelsen denna vecka och därefter av partikongressen i mars. Ett bakslag skulle kunna tvinga Göran Persson, som redan tidigare har en svag ställning, att avgå och orsaka ännu värre splittring inom det socialdemokratiska partiet.

Det är illa nog som det är för socialdemokraterna med stark konkurrens från främst vänsterpartiet om nej-sägarnas röster. Men ett nej från partiledningen hade antagligen inte heller varit valtaktiskt lyckat, eftersom partiet är ganska jämnt delat mellan ja- och nej-sägare. Ett bestämt nej hade dessutom ökat osäkerheten om Sveriges kurs och kunnat få negativa ekonomiska effekter även om risken för omedelbar ränte- och valutaoro kanske inte är stor.