SPECIAL: Balkan – Krigets kostnad

Priset i mänskligt lidande är mycket högt i Kosovo. Men krigethar också en nationalekonomisk kostnad. Den är svår att få greppom, men har stort intresse för den som är intresserad av hur detska gå i Jugoslavien och länderna intill. Därför harAffärsvärlden tittat närmare på konflikten ur detta perspektiv.

Fred bästa garantin

Sambandet mellan krigföring och ekonomi är uråldrigt.Historikern Peter Englund pekar på att för 1600-talsmänniskan,som levde i ett agrarsamhälle där tillväxten gick så långsamtatt den inte märktes, var enda sättet att skaffa sig merresurser i regel att stjäla dem från någon annan. Efter handväxte dock insikten att ständiga krig förde med sig utarmningsnarare än rikedomar. I dag vet alla att fred utgör den säkrastegaranten för välstånd. Det är ingen tillfällighet att1990-talets fenomenala börsuppgång sammanfallit med det kallakrigets slut, som gjort att tekniska och finansiella resurserkunnat flyttas till produktiva civila ändamål.Ändå är kostnaderna för ett krig svåra att analysera. Förutomstående betraktare verkar vardagslivet i delar avJugoslavien förhållandevis opåverkat av kriget. Trafiken rullarpå i Belgrad och av svält och sjukdomar syns inga spår. Det ärinte så konstigt att det är på det viset. I alla krigförandeländer har statsmännen och generalerna intresse av atthemlighålla notan för den egna befolkningen. Ledarna försöker,så långt det är möjligt, att lägga ut dimridåer och att skickafakturan vidare. Antingen blir det den förlorande sidan sombetalar i form av krigsskadestånd (Älvsborgs lösen 1613 ochVersaillesfreden 1919). Eller också sprids kostnaderna ut överomvärlden och den egna befolkningen via inflation (USA:skrigföring i Vietnam) eller devalveringar (Storbritanniensåteruppbyggnad efter andra världskriget).Härskaren i Belgrad, Slobodan Milosevic, betraktar denekonomiska statistiken som en statshemlighet. Ändå går det attgöra vissa bedömningar, med hjälp av källor i och utanförregionen.Vi tar avstamp 1989, då det kalla kriget tog slut och denjugoslaviska federationen började brytas sönder. Sedan dess harlandet brutits upp i fem nationer: Slovenien, Kroatien,Bosnien-Herzegovina, Makedonien och Jugoslaviska federationeneller rest-Jugoslavien (hädanefter benämnt Jugoslavien).Jugoslavien domineras av Milosevics Serbien och i det landetingår också Montenegro och Kosovo.Under de senaste tio åren har Serbiens bruttonationalprodukthalverats. Industrin har tappat över 70 procent av sinkapacitet. Genomsnittslönen i Jugoslavien ligger nu mellan 750och 950 dinarer, motvarande 1.500 till 2.000 kronor i månaden.Landet är därmed ett av Europas allra fattigaste.

Östblockets stjärna

Så har det inte alltid varit. Tittar vi tillbaka ett drygtdecennium var Jugoslavien östblockets stjärna, med enförhållandevis avreglerad ekonomi och livlig handel medVästeuropa. Svenska socialdemokrater såg självstyrelsemodellen ijugoslaviska företag som ett intressant alternativ tillkapitalismen. Statsfadern marskalk Tito, som avled 1980,porträtterade sitt land som en blandekonomisk skapelse med debästa förutsättningar för framtiden.Men redan före 1991, då Jugoslavien slutligen rämnade, fannsstarka splittringstendenser. Den som färdades genom landet dåkunde lätt lägga märke till de djupa skillnaderna iutvecklingsnivå mellan det välmående norr och det utfattigasöder. I slutet av 1980-talet var den rikaste delrepubliken (detvästliknande Slovenien i norr) sju gånger rikare än denfattigaste (Makedonien). Dessa ekonomiska klyftor utgör enbakgrund när man ska försöka förstå varför krigshandlingarnaunder 1990-talet förts med sådant ursinne att de krävt 250.000liv och fördrivit tre miljoner människor från sina hem.Ändå är naturligtvis ekonomin inte huvudorsaken tillstridigheterna eller till serbernas expansiva politik i Kosovo.Här får man gå tillbaka till historien, bland annat till 1389 dåserberna förlorade ett viktigt fältslag i just Kosovo mot deinvaderande ottomanska arméerna. Enligt en historiker somciteras i tidskriften Economist håller serberna Kosovo likaheligt som judarna håller Jerusalem. Historien går igen vart manän vänder sig i området. Serbernas har en benägenhet attdefiniera om det förflutna så att de framstår som offer, trotsatt de minst lika ofta varit härskare över sina grannfolk. Detär en väsentlig förklaring till att opinionen i Belgrad intevänt sig mot regimen – och inte heller ser ut att göra det tillföljd av Natos bombardemang.

Löften och subventioner

Väl så viktigt är dock att befolkningen vunnits över med löftenoch subventioner. 40 procent av serberna bor fortfarande på denicke bombdrabbade landsbygden, där de nationalistiskaströmningarna är som starkast. Regimen garanterar bönderna godainköpspriser. Dessutom har jordbruket varit undantaget frånvästvärldens sanktioner.Men en halverad BNP går inte att gömma undan. Till och medregimens egen, säkerligen friserade, statistik talar om attproduktionen fallit i genomsnitt 9,5 procent per år underperioden 1985-94. Inflationen var 50 procent i fjol ocharbetslösheten är sannolikt väsentligt högre än de officiella 35procenten. Biltillverkaren Zastava, som producerar den lillaJugon, satte samman 220.000 fordon 1989 men bara 9.000 i fjol.Så hur har Milosevic lyckats klara finanserna och att hålla sigvid makten under alla år?

Valutareserven

Med diverse knep. För det första genom att kapa åt sigtillgångar som tillhörde den federala regeringen närfederationen rämnade 1991. Den federala jugoslaviska armén varen av Europas starkaste. Ammunitionsdepåerna omfattade cirka 250miljoner ton, enligt en västlig expert. Milosevics män tog ocksåhand om valutareserven, värd 60 miljarder kronor.För det andra genom att prångla ut den enda tillgången avsubstantiellt värde i det statsägda näringslivet, den nationellateleoperatören som såldes till en grupp italienska och grekiskainvesterare för 14 miljarder kronor. Behållningen användes föratt ge alla medborgare en lönedusör inför det till stor delregisserade valet i september 1997, då Milosevic fick förnyatförtroende.För det tredje har regimen lyckats lura av medborgarna en stordel av deras besparingar dels genom inflationen; dels genom ettsofistikerat kedjebrevssystem. Arrangemanget, som kollapsade1992, presenterades som ett förmånligt sparande med enavkastning på över tio procent i månaden. När pyramiden nått sintopp fick sparinstituten gå i konkurs.För det fjärde har staten utövat sträng kontroll övernäringslivet, något som ligger nära till hands för de styrande iBelgrad som samtliga fostrats i Titos statskontrolleradesamhälle. Sanktionerna har inte varit särskilt effektiva ochstaten har skapat monopol för den legala och illegala(sanktionsbrytande) handeln med bränsle, tobak och alkohol.Jugoslavien har lyckats upprätthålla betydande export, inteminst av vapen. När Laurent Kabilas armé tog makten i Kongo 1997visade det sig att en stor del av krigsherrens pansarfordonhämtats, på underliga vägar, från Jugoslavien. Enligtamerikanska uppgifter har dessutom Milosevic upplåtit sittterritorium för produktion av narkotika.

Billigt undan

Ändå har Serbien kommit ganska billigt undan jämfört med andraländer i regionen. Förödelsen i Kosovo, orsakad av Natobomberoch av serbisk plundring, är svår att uppskatta, men den drabbaren redan fattig landsända. Kosovos näringsliv bestod fram till1960-talet nästan enbart av jordbruk. Under 1980-talet uppfördesen del metallurgisk industri, men samtidigt skärpte de styrandeserberna den apartheidliknande politik som diskriminerade denkosovoalbanska majoriteten. Detta befrämjade knappasttillväxten.Bosnien har lidit mest. Det tre år långa bosnienserbiska krigetfördes i huvudsak på Bosnien-Herzegovinas territorium. Närfredsavtalet äntligen undertecknades i Dayton 1995 hade landeten BNP som bara var värd 25 procent av sin förkrigstida nivå.Och titta på Albanien, med en arbetslöshet på i dag 60 procentoch en BNP per invånare som till och med är lägre än Bosniens.Just nu är uppemot en miljon människor på flykt från Kosovo ochen stor del av dem har gått över gränsen till just Albanien.Flyktingkatastrofen är givetvis framför allt en humanitärtragedi. Men den innebär också en stor ekonomisk belastning,särskilt på grannländerna. De senaste årens erfarenheter tyderpå att det lär dröja innan de kan återvända. Enligt FN:sflyktingskommissariat flydde 800.000 bosnier sitt hemland underkriget 1992-95. Endast 20 procent av dem har återvänt. Det finnsingen anledning att tro att läget i Kosovo ska få ett merpositivt förlopp.Nu diskuteras på allvar en Natoinsats på marken. Ettbefrielsekrig för att bestraffa och besegra serberna skulleantagligen kräva en armé på 100.000 man eller mer – ettofattbart scenario om man ser till den materiella förödelse somlär bli följden.Så vad kan omvärlden göra för att hindra attlevnadsbetingelserna i regionen försämras ytterligare? Och hurskulle en återuppbyggnadsplan kunna se ut? Här finns faktisktanledning att vara både optimist och pessimist.Först det positiva: bistånd från västvärlden och ett upphävandeav sanktionerna har haft god effekt i regionen tidigare. Så kandet även bli framöver.I Bosnien-Hercegovina ökade BNP efter krigsslutet med 55 procent1996 och 37 procent 1997. Visserligen är dessa siffror i vissmån meningslösa, eftersom utgångsläget var så blygsamt. Mennågot säger de i alla fall. Framstegen i Bosnien har krävt storaresurser. Internationella bidragsgivare har hittills betalat ut40 miljarder kronor i bistånd till landet.Även Jugoslaviens ekonomi har visat livstecken efter attDaytonavtalet slopade sanktionerna. Under 1996 och 1997 växteBNP med sex till sju procent per år.Så till det negativa: om Jugoslavien och dess grannar ska ha enchans att återhämta sig måste länderna dra åt samma håll,åtminstone hjälpligt. Varför då? Jo, kasta ett öga på kartan påsid 47. Titos Jugoslavien var ett relativt litet land som blevfem republiker, och som kanske till och med kan bli sex omMontenegro så småningom kastar loss från Belgrad. Länderna är nukringrända med taggtråd och skjutberedd militär. Geografin ärbra för en gerillakrigare, men eländig för den som vill färdassnabbt eller bedriva handel. Carl Bildt kunde färdas ihelikopter och specialplan över raviner och tillknyckladegränser, men det kan inte en vanlig affärsman eller investerare.

Samarbete är räddningen

Läget är alltså knappast idealiskt för återuppbyggnad, handeloch investeringar. Vad värre är: de fem nationernas ekonomierhar traditionellt varit sammanvävda, det vill säga leverantöreroch kunder har normalt funnits i de andra delrepublikerna. Menefter den blodsspillan som varit kommer det att ta tid attåterupprätta ett förtroende som skulle kunna bana väg förinomregional handel och tillväxt. Ett regionalt handelssamarbeteär själva förutsättningen för framåtskridande och tillväxt,anser Catherine Samary, pro-fessor i nationalekonomi vid Paris-Dauphine-universitet. Det somregionen skulle behöva – förutom fred och akut återuppbyggnad -är en Kol- och Stålunion liknande den som arvfienderna Frankrikeoch Tyskland slöt i början av 1950-talet.Är ett sådant scenario överhuvudtaget realistiskt? Om engeneration kanske, men knappast förr. Därför är utsikterna tillen långsiktigt positiv ekonomisk utveckling inte goda.

Milosevics fyra knep

Så här fick Serbiens härskare loss pengar till krigföringen:

1. Plundring av det gamla Jugoslaviens valutareserv ochvapendepåer.

2. Privatisering av Jugoslaviens motsvarighet till Telia.

3. Manipulation av penningflödet i ekonomin genom hög inflationoch ett pyramidsystem för statligt sparande.

4. Smuggling, illegal vapenexport och sannolikt ocksånarkotikaproduktion i statlig regi.

# De källor som framför allt varit till grund för denna artikelär Deutsche Bank, Europeiska utvecklingsbanken (EBRD),International Crisis Group, Le Monde Economie och Royal UnitedServices Institute.