Svältfödda ekonomier växer sämre

Svältkuren har pressat ner inflation och budgetunderskott. Det är positivt, i längden är det knappast att hålla tillväxten uppe om inflation och budgetunderskott accelererar. Men svältkuren har sitt pris. Det visar jämförelser med USA, som också lyckats pressa ner budgetunderskott och inflation – men utan svältkur.

Ett pris är svaga investeringar. Under större delen av 1980-talet ökade europeiska och amerikanska investeringar någorlunda parallellt. Under 1990-talet drog de amerikanska investeringarna iväg och ökade med 5,4 procent per år medan de europeiska bara ökade med 2,0 procent per år. Det har lett till att kapitalstocken per anställd har ökat kraftigt i USA, vilket säkert är en viktig orsak till att produktiviteten har börjat öka (mätt som produktion per sysselsatt).

En annan effekt av den europeiska svältkuren är de stora överskotten i bytesbalansen. Intuitivt låter det bra; överskott betyder ju att ett land inte lever över sina tillgångar utan producerar mer än det konsumerar och investerar. Överskott i bytesbalansen brukar ofta tolkas som att konkurrenskraften är stark och att valutan om något borde stärkas. Så bedömer nog de flesta det svenska bytesbalansöverskottet just nu.

Olönsamt att investera

Men överskotten kan också vara ett tecken på att investeringar i det egna landet helt enkelt inte bedöms som tillräckligt lönsamma. Det är bättre att investera pengarna utomlands där de ger högre avkastning. Tyvärr är detta säkert en viktig förklaring till de europeiska överskotten. Samtidigt som de europeiska överskotten bekymrar, är de amerikanska underskotten åtminstone delvis ett styrketecken. Investeringar i USA bedöms som lönsamma och attraherar kapital från utlandet. Och så länge investeringarna bidrar till att höja tillväxtpotentialen är det inte så farligt att bytesbalansen visar underskott. Då kanske det tvärtom lägger grunden för framtida överskott.

Olika syn

En förklaring till Europa valde en svältkur kan vara att USA och Europa traditionellt har litet olika syn på den ekonomiska politiken. Jämfört med USA håller EMU-länderna både finans- och penningpolitiken inom snävare ramar. Att budgetunderskotten får bli högst tre procent av BNP i EMU kan leda till en finanspolitik som förstärker både upp- och nedgångar i ekonomin. Länder kan tvingas strama åt i en konjunkturnedgång, eftersom det innebär ökande utgifter och fallande inkomster även om regeringen inte vidtar några stimulansåtgärder. Samtidigt gör fokuseringen på budgetsaldot att det blir politiskt ännu svårare att strama åt ekonomin med finanspolitiken i en högkonjunktur, när inkomsterna ökar och utgifterna faller. Det riskerar att skapa en ryckig utveck-ling och lägre tillväxt också på längre sikt.

Penningpolitiken hålls också inom snävare ramar än den amerikanska. Den europeiska centralbanken (ECB) har ju tolkat målet om prisstabilitet så att inflationen får vara högst två procent. I USA finns inget konkret inflationsmål och under 1990-talet har inflationen legat på två, tre procent. I motsvarande situation kanske ECB hade stramat åt betydligt kraftigare för att verkligen vara säker på att hålla inflationen på högst två procent. Det kan vara överambitiöst. Det finns ju inga bevis för att det skulle vara så viktigt att hålla inflationen just mellan noll och två procent. Så frågan är om inte amerikanarnas mer flexibla syn på den ekonomiska politiken är mer ändamålsenlig.

Efter 1990-talets svaga investeringsutveckling finns det i alla fall ingen anledning att tro på produktivitetslyft än på ett tag. När Pedro Solbes, EU:s kommissionär för ekonomiska frågor, kommenterade 1990-talets utveckling sa han att det har varit ett decennium av stabilitet och tillade: “Nu vill vi att den europeiska ekonomin ska gå från stabilitet till dynamik”.

Man kan bara hoppas att han får rätt.