Tunt valfacit

I vårbudgeten som presenterades för ett par veckor sedan redovisade regeringen stolt att statsbidragen till kommuner och landsting har höjts med närmare 18 miljarder sedan 1998. Regeringen säger sig ha för avsikt att även i fortsättningen sätta skolan, vården och omsorgen i centrum.

Det låter ju bra. Men vid närmare undersökning har satsningen faktiskt inte varit större än att kommuners och landstings andel av BNP till och med har minskat med en halv procentenhet sedan 1998.

Det går förstås att säga att tillväxten i hela ekonomin har varit ganska stark under perioden. BNP växte med i genomsnitt drygt tre procent per år under 1998-2001. Att landsting och kommuner har vuxit i samma takt är kanske inte så dåligt.

Långa väntetider

Men sett till hur själva verksamheterna har utvecklats är det ändå svårt att se att det skulle handla om någon större satsning. Väntetiderna inom vården är fortfarande långa. Landstingsförbundets statistik tyder på att väntetider för behandling i ungefär hälften av fallen förväntas bli sex månader eller mer. Vårdpersonal i förhållande till befolkningens storlek har ökat en aning under mandatperioden. 1998 gick det 23 läkare och 62 sjuksköterskor på 10 000 invånare och 2001 var de 24 respektive 65. Men det är försvinnande små skillnader om man jämför med till exempel skillnaderna mellan olika regioner.

Detsamma gäller för skolan. Antalet lärare per elev har ökat en aning under mandatperioden. I grundskolan handlar det om en ökning från 7,6 lärare per 100 elever 1998/1999 till 7,8 2001/2002. Men det är fortfarande ganska långt kvar till nivån från början av 1990-talet. Då fanns det 9,4 lärare per elev. På gymnasienivå har ökningen varit litet större – från 7,6 till 8,1 lärare per 100 elever under motsvarande tidsperiod.

Sämre studieresultat

Lärartätheten säger förstås långt ifrån allt, men tyvärr är inte heller studieresultaten särskilt övertygande. Andelen grundskoleelever som blir behöriga till ett nationellt program på gymnasiet när de går ut grundskolan har sjunkit från 91 procent 1998 till 89 procent förra året. Dessutom har det blivit allt fler som saknar ett eller flera ämnesbetyg. 1998 var det 20 procent och 2001 så många som 26 procent.

Bland gymnasieeleverna var det våren 2001 en mindre andel som klarade att få ett fullständigt gymnasiebetyg, men betygen var bättre än året före och det var en större andel som blev behöriga till högskolan.

Inom barnomsorgen är det förstås maxtaxan som är den stora satsningen. Men den innebär knappast någon förbättring för barnen, snarare tvärtom. Erfarenheterna hittills tyder på att de får längre dagar.

Regeringen har avsatt pengar för att ersätta kommunerna för fördyringar i samband med maxtaxan, så hur det går med den så kallade personaltätheten återstår att se. Hittills kan man bara konstatera att personaltätheten inte längre minskar som under 1990-talet, men den har inte heller ökat. Detsamma gäller fritidshemmen. Mellan 1990 och 1998 dubblerades antalet barn per så kallad årsarbetare. Sedan dess har relationen varit ungefär oförändrad. Antalet barn per årsarbetare inom förskolan har legat stilla på 5,4 under 1999-2001.

Sammanfattningsvis kan man nog säga att satsningen på vård, skola och omsorg troligen inte är något som folk i allmänhet har märkt särskilt mycket av. Möjligen vid sidan av maxtaxan, som naturligtvis spelar stor roll för barnfamiljernas ekonomi.