Turistfällan

Det finns i huvudstaden, alldeles vid Stureplan, en bar som är berömd över hela Sverige. Det sägs att alla kändisar går dit så gott som dagligen – eller rättare nattligen. Vanliga dödliga kommer också in, dock endast efter att ha passerat såväl en synnerligen kräsen vakt som en metalldetektor. Unga män ur “respektgenerationen” med machete mellan tänderna och puffra i armhålan göre sig icke besvär. Unga kvinnor, gärna med prefixet “Robinson-” eller “Big Brother-” och med de rätta silikondetaljerna, lär emellertid slinka in betydligt lättare.

Till och med Valör har vid några tillfällen trotsat prästbetyget för att informera sig om läget på den berömda baren. Intrycket från dessa visiter är mycket nedslående.

Baren är nedsliten och på det hela taget mycket ospännande. Antalet välkända personer är litet. Varken Robinson-Emma, Spray-Per eller Gnesta-Kalle fanns på plats när Signaturen besökte stället. Dock sågs en stor mängd landsortsmänniskor på storstadsvisit samt några flockar av finansputtar med slipsarna världsvant nedstoppade i kavajfickorna. Allt tecken på ett etablissemang i utförsbacken.

Det vackra folket har redan dragit vidare till något roligare ställe, dit vi mer ordinära stackare inte har tillträde.

Naturligtvis finns det en ekonomijournalistisk avsikt med denna inledande berättelse. Stockholmsbörsen har börjat förete en hel del av de ovannämnda symptomen.

I förra veckan offentliggjorde internetkonsulten Mind att den ämnar avnotera sig från O-baren… förlåt, O-listan. Internetkonsulten Adcore berättade att den ämnar ta sin konsultrörelse från börsen. Börsplatsen behålls för annan verksamhet. Men det fina gamla företaget Alfa Laval gick emot strömmen och noterades där efter en intensiv försäljningskampanj riktat till svenska institutioner. Enligt ryktena lär den ha haft mycket gemensamt med metoderna i centraleuropeiska glädjekvarter.

Varför är inte Ikea på börsen? Varför inte Tetra Pak? Varför inte EF? Varför söker sig plötsligt de mest trendkänsliga företagen till andra listor? Och vad har Alfa Laval på börsen att göra?

Det hela börjar påminna om baren på Stureplan. Alfa Laval släpades till börsen av sina vänner på de fina investmentbankerna, trots att ställets popularitet har börjat falla.

– Höhö, bäste bror. Vi lovade ju att fixa in dig på den exklusiva klubben om du hade vägarna förbi huvudstaden.

De som börjat söka andra vägar för att sköta handeln med ägarandelar har goda skäl. Partajet på börsen är över för den här gången. Det betalas inte längre överpriser för börsföretag på så värst många håll. För de flesta företag – undantagna är egentligen bara de allra största och mest handlade bolagen – fungerar inte heller noteringen som den påstås göra i teoriböckerna. Ledningarnas effektivitet faller eftersom de tvingas sitta i möten med analytiker, ekonomijournalister och enstaka framfusiga förvaltare större delen av sin vakna tid. Personalens effektivitet faller eftersom de använder sin arbetstid till att sitta framför sina skärmar och följa konvertibelkursernas utveckling i stället för göra något nyttigt som att trilla piller eller löda ihop bassystem för 3G.

Trots ledningarnas försök att sprida kunskap om sina företag, blir värderingarna felvisande eftersom det snarare är tillfälliga köp- eller säljintressen som påverkar kursnivåerna än en global, välinformerad marknad. Och ve den som försöker använda börsnoteringen till det den är avsedd för – att skaffa riskkapital. Är det någonting som placerarna det senaste året har ägnat sig åt att bestraffa med snabbt och drastiskt fallande kurser, så är det just företagsledningar och styrelser som frågar efter mer pengar.

Finns någon lösning? Självklart. Börsen får vackert ge sig till tåls tills nästa hausse kommer. Ungefär som turistfällan på Stureplan bidar sin tid och inväntar nästa busslast med aningslösa landsortskunder.