Välstånd skapas lokalt

Normalt studeras en ekonomi på nationell nivå. På senare tid har dock intresset ökat för att se vad som händer i regioner, städer och på lokala marknader. Ett viktigt skäl för detta är att Europa håller på att få en enhetlig marknad där produktionsfaktorer snart kan röra sig helt fritt över gränserna. Då blir regioner mer relevanta att granska än nationer.

1990-talet har inneburit en renässans för området ekonomisk geografi, som länge fört en tynande tillvaro på våra läroanstalter. Men det är inte geografer som lyft upp ämnet, utan främst en företagsekonom, Michael Porter, och en nationalekonom, Paul Krugman. Man talar om den nya ekonomiska geografin.

Michael Porter skrev en uppmärksammad bok 1990, “The Competitive Advantages of Nations”, där han betonade hemmabasens betydelse för ett företags utveckling. Han konstaterade att många internationellt framgångsrika företag inom samma bransch ofta är koncentrerade till en stad eller en region. Den fysiska närheten mellan globalt framgångsrika rivaler är så påtaglig att det utgör en viktigt förklaring till att det skapas konkurrensfördelar, menar Porter.

Detta beror på tillgängligheten. Det som är väsentligt för konkurrenskraften ökar i intensitet genom geografisk närhet. Främst gäller det samspel och utbyte med universitet i närheten och den geografiska koncentrationen av krävande kunder. Koncentration av en bransch till en region fungerar som en magnet. Den drar till sig specialister och leder till avknoppningar som ofta inte hamnar långt från ursprungsföretaget.

Hemma viktigast

Enligt Porter är det inte stater, städer eller regioner som konkurrerar utan enskilda företag. Och det är i hemmabasen som konkurrensfördelarna grundläggs. Ett lands välstånd beror därför på i vilken mån företagen drivs, uppmuntras eller tvingas öka sin produktivitet för att kunna röra sig mot mer avancerade produktområden.

Även Paul Krugman, en av världens ledande nationalekonomer, kritiserar idén att stater och regioner konkurrerar med varann. Ett lands tillväxt försämrar inte levnadsvillkoren i ett annat land. Internationell handel är inget nollsummespel. Länder handlar med varann för att dra nytta av sina olikheter. Och en snabb tillväxt i en region kan vara välfärdshöjande i andra regioner, genom att hela landets välfärds- och konsumtionsnivå höjs.

Krugman har under senare tid ägnat sig mycket åt att förstå de rumsliga aspekterna av den ekonomiska utvecklingen. I boken “Geography and Trade” (1991) konstaterade han att “jag under hela mitt yrkesverksamma liv som internationell ekonom tänkt och skrivit om ekonomisk geografi utan att vara medveten om det”.

Hans förklaring till att många ekonomer bortsett från geografin är att den passar dåligt in i de modeller som görs över en ekonomis utveckling. Normalt bygger teorier om tillväxt på avtagande avkastning, alltså att produktionen visserligen ökar när mer resurser sätts in, men att ökningen blir mindre och mindre därför att produktionsfaktorerna är knappa.

Koncentration

Men det som utmärker ekonomiska verksamheters geografi är koncentration. Och koncentrationen är en följd av att det finns växande avkastning, vilket är svårare att göra modeller över. Med avtagande avkastning hade befolkning och produktion varit jämnt utspridd över landet, inte koncentrerade till vissa områden som nu.

Växande avkastning innebär att produktionen har fallande kostnader, räknat per enhet; dvs. att det råder stordriftsfördelar. De fasta kostnaderna är höga och måste slås ut på ett stort antal kunder. För många verksamheter finns därför bara en eller ett par lokaliseringsmöjligheter. Det kan gälla operascener, sjukhus, kollektivtrafik, flygplatser, fjärrvärme, fondförvaltning, forskning, högskoleutbildning, etc. Därför kan inte Operan utlokaliseras till Lycksele, Dramaten till Bräcke eller de stora fondkommissionärsfirmorna till Bengtsfors.

Historiskt har industrier ofta etablerats i sammanhängande bälten för att nå skalfördelar, exempelvis amerikanska bilar i Detroit, tyskt stål i Ruhr, teko i Sjuhäradsbygden, skor i Örebro, möbler i Tibro, glas i östra Småland, etc.

Det finns åtskilliga exempel på hur tillfälligheter gör att specialiserade företag hamnat på udda platser. Krugman nämner exemplet med tonårsflickan från Dalton i Georgia som skulle göra ett sängöverkast (av tuftvara) och ge bort i lysningspresent i slutet på 1800-talet. Det lade grunden till Dalton som USA:s ledande matt-tillverkningsort.

Det Porter och Krugman har uppmärksammat är egentligen ingenting nytt. Krugman framhåller själv källan till sina egna upptäckter, nämligen Alfred Marshall (1842- 1924), en av de stora neoklassiska nationalekonomerna, i ett verk som skrevs för över 100 år sedan.

I sin bok “Principles of Economics” (1890) klarlade Marshall att det finns tre skäl för lokalisering. Det första skälet är att ett industriellt distrikt, eller kluster som vi skulle säga idag, genom att dra till sig ett antal företag i en bransch på samma plats skapar en samlad arbetsmarknad för yrkesskickliga arbetare. En sådan marknad gynnar både anställda och företag. Det andra skälet är att ett industriellt distrikt har ett billigare och mer varierat utbud av produktionsfaktorer som är specifika för en viss bransch. Underleverantörer kan hålla ytterst specialiserade maskiner i ständigt bruk och därigenom få dem lönsamma. Det tredje skälet är att ett industriellt distrikt ger upphov till snabb spridning av information. “Om någon kommer med en ny idé tas den upp av andra och kombineras med deras egna förslag, och därmed ger den upphov till fler nya idéer.”

Det var vid studiet av industriella distrikt som Marshall kom på begreppet “externa effekter” som blivit centralt i nationalekonomisk teori. Med det menas effekter som uppstår vid sidan av dem som berör själva verksamheten. Effekterna kan vara både positiva och negativa. Till positiva effekter hör ny kunskap som alla har nytta av, inte bara de som funnit på det nya. Negativa effekter är exempelvis utsläpp som förorenar mark, vatten och luft.

När det finns externa effekter brukar det anses vara motiverat av samhället att ingripa, antingen för att stärka de positiva effekterna eller för att begränsa de negativa. Därför används offentliga medel till satsningar på utbildning och grundforskning, medan regleringar eller skatter tillämpas för att hålla miljöutsläppen nere.

Ska då samhället ingripa för att påverka lokaliseringen? Frågan är om det går. Det ser ut som om orter ordnas i hierarkier, oavsett om det handlar om marknadsekonomier eller planekonomier. Och mönstret har varit likartat i många länder över tiden. Den största regionen är ofta dubbelt så stor som den näst största, räknat i befolkning eller inkomst. Sedan faller befolkningens storlek i grova drag på samma sätt i ett linjärt samband.

Se på Stockholmsregionen som är ungefär dubbel så stor som Göteborgsregionen, nu som för trettio år sedan. I USA är New York-regionen dubbelt så stor som näst största regionen, Los Angeles. I USA finns 40 storstadsområden med mer än en miljon invånare, 20 områden som har mer än två miljoner och omkring 10 med mer än fyra miljoner. Liknande till synes lagbundna och tidsbeständiga ortshierarkier finns i många länder.

Det verkar finnas en kraft, nästan en naturlag, som skapar dessa strukturer. Därför är det svårt att tala om någon optimal storlek på en stad och ingenting tyder på att en stad kan bli för stor. Naturligtvis finns faktorer som driver på respektive hämmar stadstillväxten.

För liten eller för stor?

Ofta är det dock omöjligt för en politiker att avgöra om det är de positiva eller negativa externa effekterna som väger över och motiverar ett ingrepp. Är staden för liten för att kunna ta emot och sprida ny kunskap eller för stor med tanke på trafikproblem, bostadsbrist och kriminalitet?

I boken “The Spatial Economy” (1999), skriven av Krugman tillsammans med nationalekonomerna Masahisa Fujita och Anthony Venables, framhålls att den rumsliga strukturen på en ekonomi till stor del är resultatet av en dragkamp mellan olika externa effekter. “Vilka effekter betyder mest? Sanningen är att ingen vet”, skriver författarna.

Den regionalekonomiska forskningen, som föddes i slutet på 1950-talet, har inte lyckats komma fram med en generell teori som förklarar varför vissa regioner växer. Teorierna har avlöst varann genom åren. Krugman, Fujita och Venables kritiserar den regionalekonomiska forskningen för svag analys och för att blanda ihop det som är effekt av planering respektive marknadsresultat. De varnar också för konsulter som kommer med tvärsäkra råd om vad lokala politiker ska göra. Det behövs mer forskning för att förstå den nya ekonomiska geografin, är slutsatsen från Krugman och hans medförfattare.

Bidrag gör skada

Vilken blir slutsatsen för Sveriges del? Det är inte mycket man kan och bör göra åt Stockholms tillväxt, bara beklaga att inte fler regioner växer lika snabbt. Tillväxten går sannolikt inte att påverka med traditionella regionalpolitiska beslut. Bidrag kan göra mer skada än nytta eftersom det stämplar en region som svag.

Det handlar mycket om attityder och öppenhet för förändringar. Det finns alltid egenskaper i en region som går att utveckla. Tillfälligheter spelar in. En positiv inställning till nyföretagande och förmåga att bygga nätverk utmärker livskraftiga regioner. Därför skulle det underlätta för andra regioner om de allmänna villkoren för att dra igång företag blev bättre, främst genom generösare skatteregler för att satsa riskkapital i nya företag.