VÄNSTERPARTIET: Det liknar 1970-tal

Vänsterpartiet kopierar socialdemokraternas politik från 1970-talet.

Vänsterpartiets politik, som den framkommer av förslaget till nytt partiprogram och andra skrifter inför partikongressen denna vecka, är till förvillelse likt mycket av det som socialdemokraterna förespråkade på 1970-talet. Partiet förordade då främst ökad inkomstutjämning och statlig styrning av näringslivet.

Skulle klara jobben

Kulmen blev löntagarfonderna, som ansågs nödvändiga för att “vi ska klara jobben, bryta maktkoncentrationen och ge löntagarna ett ökat inflytande”. Tillväxten ansågs på 1970-talet inte vara någonting som politikerna behövde bekymra sig om.

Socialdemokraterna bytte kurs inför 1982 års val, och har därefter i växande grad förespråkat marknadsekonomi. Det är förståeligt att statsminister Göran Persson och andra ledande socialdemokrater bestämt avvisar propåer att bilda regering tillsammans med Gudrun Schyman – och kanske lika förståeligt att en majoritet av sympatisörerna tycker tvärtom.

Vänsterpartiets politik blir extra farlig för socialdemokrat-erna just därför att den tar upp många programpunkter som socialdemokraterna en gång har försökt övertyga sina anhängare om, men senare övergivit. Men därtill är det fråga om en politik som ledande socialdemokrater och de flesta ekonomer närmast ser som anakronistisk, en omöjlighet i det nya internationella klimatet.

Umbärligt stödparti

Socialdemokraterna bedömer det nog inte ens möjligt att på längre sikt behålla vänstern som stödparti. Det går kanske bra så länge tillväxten fortsätter att vara god. Men när svensk ekonomi på nytt hamnar i problem kan Persson knappast räkna med stöd från vänsterpartiet. Många ledande socialdemokrater ser det också som nödvändigt att ytterligare “förnya” politiken, som det brukar heta.

Omsvängningen av den ekonomiska politiken i början av 1980-talet var en följd av nya idéer om så kallad utbudspolitik, att politiken inte bara kunde syssla med fördelning utan också måste värna om tillväxten. Sverige har svepts med i en internationell våg av avregleringar och ökade inslag av marknadsekonomi. Någon ändring tillbaka är knappast möjlig om vi inte ska släpa efter ännu mer i levnadsstandard eller råka ut för nya svåra kriser.

Rörlighet mellan länder

Utöver att det numera anses nödvändigt att politiken också tar hänsyn till att skatter, regleringar och andra statliga ingrepp kan skada tillväxten har tillkommit en ökad rörlighet över nationsgränserna som knappast tillåter att staten ökar sin kontroll eller beskattning av företag och kapital.

Att tillväxten och levnadsstandarden skulle kunna skadas av mer långtgående ingrepp i ekonomin och högre skatter för företag, kapital och välutbildade diskuteras dock inte i väns-terpartiets programskrifter, som i detta hänseende är kvar på 1970-talet. Men det finns också i detaljerna förvånansvärt många likheter med socialdemokraternas 1970-talspolitik.

Samhällets dominans

I det föreslagna nya partiprogrammet för vänsterpartiet sägs till exempel att “olika former av samhälleligt ägande ska dominera inom bank- och kreditsektorn/…/Ett starkt samhälleligt kapital och ett sparande i samhällelig regi ska säkra samhällsnyttiga investeringar och motverka spekulation /…/ Resurser och företag, som har en nyckelroll i den samlade ekonomin, ska ägas av samhället/…/Framtidsfonder – löntagarfonder, pensionsfonder och andra allmännyttiga fonder – ska vara ett närings- och regionalpolitiskt verktyg.”

Man förespråkar “stark samhällelig kontroll av till exempel mark, gruvor, skog och energikällor” och så vidare.

På 1970-talet var socialdemokraterna ivriga just att skaffa sig inflytande över kreditmarknaden. “Den som har makten över den, ja, den har ju också makten över den fortsatta ekonomiska utvecklingen”. (Alla s-citat ur 1979 års valhandbok).

Så sent som inför valet 1979 beklagade socialdemokraterna att det offentliga sparandet hade sjunkit. Med det kollektiva sparandet kunde man annars “skapa nya resurser/…/samhället har kunnat styra pengar till områden som betraktas som angelägna”. Socialdemokraterna ville, liksom i dag vänsterpartiet, “bryta den privata förmögenhets- och maktkoncentrationen”.

Socialdemokraterna föreslog då en “strukturfond med löntagarmajoritet”, finansierad med arbetsgivaravgifter, som skulle gå in med riskkapital i enskilda företag. Staten borde upprätta planer för bland annat gruv-, stål-, skogs- och varvsindustrin, medan läkemedelsindustrin skulle förstatligas. Till detta kom förstås löntagarfonderna.

I vänsterpartiets programförslag sägs att “penningkapitalets spekulativa inriktning har blivit tydligare”. Det ansåg även 1979 års socialdemokrater, som förklarade att “de kapitalistiska krafterna” hade “spekulerat i mark, fastigheter, diamanter, konstföremål och annat som varken ger sysselsättning eller nyttiga varor. Detta är en kris för själva det kapitalistiska systemet”.

Ett annat område med påtagliga likheter mellan socialdemokraterna 1979 och väns-terpartiets programförslag är fördelningspolitiken och skatterna. Socialdemokraterna kritiserade den dåvarande borgerliga regeringen för att den sänkte arbetsgivaravgifterna – trots att stora företag som LM och Volvo “redovisade vinster i halvmiljardklassen” – men indexreglerade inkomstskatten, vilket gav mest för de högavlönade (genom uteblivna höjningar).

Vänsterpartiet vill i dag på motsvarande sätt skärpa skatterna för företagen genom att “en stor del av beskattningen flyttas från löneinkomsterna till produktionen. Den återstående inkomstskatten ska omfördela från rika till fattiga och stärka rättvisan”. Vänstern vill dessutom skärpa förmögenhets- och vinstskatter, vilket är tvärtemot Göran Perssons nyligen uttalade ambitioner.

Keynes

Ytterligare en likhet mellan socialdemokraternas 1979 och vänsterns 2000-tal är att socialdemokraterna då fortfarande var starkt för en så kallad keynesiansk politik. Inför 1979 års val ansåg att man många människor hade “en alltför låg köpkraft. Därför har de inte råd att göra de inköp som kan ge andra människor arbete”.

Vänsterpartiets främsta invändning mot regeringens politik har varit att fasthållandet vid utgiftstaken har hållit nere efterfrågan och motverkat ökning av sysselsättningen och att det i stället krävdes ekonomisk stimulans.

Dela:

Kommentera artikeln

I samarbete med Ifrågasätt Media Sverige AB (”Ifrågasätt”) erbjuder Afv möjlighet för läsare att kommentera artiklar. Det är alltså Ifrågasätt som driver och ansvarar för kommentarsfunktionen. Afv granskar inte kommentarerna i förväg och kommentarerna omfattas inte av Affärsvärldens utgivaransvar. Ifrågasätts användarvillkor gäller.

Grundreglerna är:

  • Håll dig till ämnet
  • Håll en respektfull god ton

Såväl Ifrågasätt som Afv har rätt att radera kommentarer som inte uppfyller villkoren.



OBS: Ursprungsversionen av denna artikel publicerades på en äldre version av www.affarsvarlden.se. I april 2020 migrerades denna och tusentals andra artiklar över till Affärsvärldens nya sajt från en äldre sajt. I vissa fall har inte alla delar av vissa artiklar följt på med ett korrekt sätt. Det kan gälla viss formatering, tabeller eller rutor med tilläggsinfo. Om du märker att artikeln verkar sakna information får du gärna mejla till webbredaktion@affarsvarlden.se.
Annons från Alligator Bioscience
Annons från VECKANS FÖRETAG