Världspressen: Greenspans bubbla och andra hot

Hann du inte läsa de utländska tidningarna under helgerna? Härfår du en exekutiv sammanfattning och några godbitar.Två huvudteman dominerar: Dels ödesfrågan hur det ska gå förvärldsekonomin. Dels fusionsvågen som är omslag på bland annatfärska The Economist och Fortune.Ungefär så här går litethårdraget de mestadels pessimistiska resonemangen omvärldsekonomin (särskilt pessimistiska i The Economist ochFinancial Times): Allt hänger på USA. På att amerikanernafortsätter att spendera. Och det beror i sin tur på utvecklingenpå börsen. Rasar den så kommer konsumenterna att dra åtsvångremmen och då kommer börsen i sin tur att rasa ännu mera.Ett sårbart cirkelsamband. Rasar börsen med 40 procent är riskenför en allvarlig recession i USA mycket stor, skriver blandannat ansedde kommentatorn Samuel Brittan i Financial Times. Ochblir det recession i USA, då har resten av världen inte mycketatt sätta emot. Risken är att den nya europeiska centralbankenär för mån om sitt rykte för att hjälpa till.Vad skulle då få börsen att rasa? Den är övervärderad, kommer deflesta reportage och kommentatorer fram till. Flera stycken draroroande paralleller till hur bubblan i Japan blåstes upp underslutet av 1980-talet, nämligen av en generös penningpolitikämnad att hålla den inhemska efterfrågan i gång. Känns mönstretigen? Den amerikanske riksbankschefen Alan Greenspans dilemmaverkar bli allt svårare efter höstens nya kraftiga kursuppgång.Alla litar på Alan. Eller som Financial Times skriver, vi kanskekommer att kalla den här eran för the Greenspan bubble efteråt.The Economist skriver i sin årliga The World in 1999 omq-faktorn, det vill säga bolagens börsvärde jämfört medåteranskaffningsvärdet på deras tillgångar. Mätt med denna ärUSA-börsen rejält övervärderad.Flera artiklar tar också upp Japans och USA:s spegelroller. USAdär sparkvoten är negativ och bubblan blåses upp. Japan därsparandet är alldeles för högt och ekonomin krymper. Obalansersom inte kan bestå, menar de flesta. Hoppet att kraschen dröjertill efter 1999 får stå till att japanerna inte har så mångaandra ställen att kanalisera allt sitt sparande till än USA.Fast nu har de ju euron.

Engångsvinst

De flesta är också pessimistiska om företagsvinsterna. Tänk omde gångna årens stigande vinster bara är en följd av lägreräntor, kostnadsnedskärningar, effektiviseringar och lågaråvarupriser. Det kan inte fortsätta för evigt. Nu måste dettill ökade intäkter i stället. Och de skulle komma frånutländska marknader. Men hur svårt det plötsligt blivit visarbland annat Coca-Colas dåliga kursutveckling. Och om löftena omstora framtida vinster i till exempel internetföretagen infriasgår ju de ut över andra bolags intäkter, resonerar enkommentator.

Törnekrona

Därför kommer det också att bli tuffare att vara chef, skriverThe Economist litet elakt och citerar som så många andra just nufinansmannen Warrens Buffets det är bara när det blir ebb somdet syns vilka som simmat nakna. Den hjältegloria VD:ar lyckatserövra med senare års vinster, storaffärer och kursstegringar,kanske tydligast förevisad i färska självbiografier avDisneychefen Michael Eisner och brittiska Virgin-entreprenörenRichard Branson, kommer antagligen glida ned och bli mer lik entörnekrona. Särskilt om VD:arna tvingas bråka med aktieägarna omkrympande optionsvinster.Hoppet när det gäller företagsvinsterna får stå till att demånga storaffärerna leder till sänkta kostnader, även om deflesta tidningar förhåller sig skeptiska. Bara The Economist ochBusiness Week är optimistiska. The Economist påpekar att den härvågen av fusioner skiljer sig från tidigare i och med attbolagen förblir vid sin läst samtidigt som cheferna i och medsina aktier och optioner numera är beroende av attsammanslagningarna går bra. Business Week tror dessutom attfortsatta produktivitetsförbättringar, stigande löner och detfaktum att sparandet i USA inte är riktigt så lågt somstatistiken visar (den tar inte hänsyn till kapitalvinster ochrefinansiering enligt tidningen) bäddar för viss fortsattoptimism.

Vanligt låg inflation

Men det är inte bara lägre företagsvinster och obalanser somoroar börskommentatorerna utan också omställningen till en heltny typ av ekonomi: låginflation. Hög inflation gynnar aktiereftersom företagen hela tiden kan kompensera stigande kostnadermed stigande priser medan avkastningen på obligationer liggerfast. Nu minskar fördelen och det har vi aldrig varit med om,trots att det egentligen är efterkrigstidens långainflationsperiod som är historiskt ovanlig, inte deflation. Nuhandlar det om att förbli rik snarare än att bli rik fort,skriver The Economist.The Economists journalister oroar sig också för risken för ökadprotektionism. Dåliga tider, en försvagad amerikansk president,annalkande val i USA, eventuella spänningar inom EMU; så lyderargumenten. En annan sanning som dissekeras är att aktier alltid lönarsig på lång sikt. Undersökningen som bevisar detta, som går tillbakatill 1802, kritiseras för att bara gälla USA där förhållandenakan ha varit speciella. Dessutom kan bubblor leda tilldecennielånga perioder av svag utveckling utan att det sätterspår i den här typen av statistik.

1930-talet igen

The Economist menar att världen står inför sin värstafinansiella kris sedan 1930-talet med tydliga paralleller;övervärderade aktier, fallande råvarupriser och överkapacitet iindustrin. Skillnaderna är att länderna inte är kopplade till enbegränsande guldstandard, att utjämnande offentliga sektorer ärmycket större än då och att politikerna förhoppningsvis vetbättre nu.Är all den här pessimismen befogad? The Economist tar själv uppett roligt tema i sitt julnummer som visar hur svårt det är attveta, nämligen Unthinkables, otänkbarheter. Vem hade tillexempel kunnat förutse att Clinton skulle ställas inför riksrättför en kärleksaffär med en praktikant, att oljan skulle kostatio dollar fatet, att Bill Gates skulle tvingas på defensiveneller att den beundrade hedgefonden LTCM skulle falla,argumenterar tidningen och tar upp fyra nya otänkbarheter somvisst är tänkbara: Att kärnvapen aldrig kommer att användas. Attdemokratin kommer att fortsätta att sprida sig över världen. AttKina aldrig kommer att delas. Att aktier alltid lönar sig påsikt.En annan otänkbarhet som inträffade i fjol var att teorin om attinternationell diversifiering minskar placeringsriskenpunkterades. Financial Times citerar den amerikanska ekonomenHenry Kaufman: vi är alla lika, vi pratar alla med varandra ochvi har alla samma åsikt – den matematik som anses bevisa attdiversifiering minskar portföljrisken bygger på föreställningarsom man kan slänga ut genom fönstret under spridningsperioder.Och så till något helt annat. Glöm downsizing, skriver TheEconomist. Nu handlar det om upsizing. Downsizing (ungefärbantning), som varit inne när det gällt till exempel amerikanskaföretag på 1990-talet är egentligen synnerligen oamerikanskt,skojar den brittiska tidningen. Det är ju USA som uppfunnit BigMac, jumbojeten och jätte shoppingcentrum. Och nu verkarstorlekssträvanden blivit rumsrena igen. Basebollspelarna görfler home runs än någonsin, de rika tävlar om att donera mestpengar till välgörenhet, staten kommer att använda sittöverskott för att bli större än någonsin och amerikanerna ärfetare än någonsin och demonstrerar till och med under parollenBanta inte, var glad. Och bilarna blir allt större för atthärbärgera sina tjocka ägare. Kanske inte så konstigt attföretagsledarna också drabbats av upsizingvågen.