Vårt nya fondkasino

Snart tvingas alla svenska inkomsttagare, vare sig vi vill det eller inte, att välja fonder. De som är födda efter 1953 och tjänar 20.000 kronor i månaden ska nästa år placera 21.000 kronor som dragits från lönen från 1995 till och med 1998, och därefter ytterligare 6.000 kronor varje år.

Bakgrunden är att de borgerliga politikerna vid konstruktionen av det nya pensionssystemet ville ha en premiereserv, med syftet att öka sparandet och därmed tillväxten i ekonomin. Kompromissen med socialdemokraterna blev att 2,5 procent av lönen ska placeras i fonder. Avkastningen är skattefri och kostnadsfria fondbyten kan ske varje dag.

Alla svenskar tvingas därför in i ett fondkasino där det, helt utan avgifter eller skattekostnader, går att tjäna eller förlora pengar på att byta mellan flera hundra fonder. Ändå är det få svenskar som har god kunskap om världens aktiemarknader. De som förut suttit framför Bingolotto på lördagarna lockas nu att istället byta fonder via internet varje dag. På måndag från Ryssland till Brasilien, på tisdag från Brasilien till Kina, på onsdag från Kina till Schweiz.

Varje dag kommer vi svenskar att välja fond. Ja, varje dag, för valet att stanna i samma fond är förstås också ett val. Och valet är viktigt, som diagrammet visar här nedan betyder sex procentenheter extra avkastning per år att premiepensionen efter 30 år blir tre gånger så stor.

Affärsvärlden anser att det är bra att pensionssystemet får ett ökat inslag av riktigt sparande. Men det finns ju andra sparformer, varför ska allt placeras i fonder?

Och varför just 2,5 procent, kan inte de som vill få sätta in mer? Då skulle vi slippa de nuvarande privata fondförsäkringarna, som både är onödigt dyra och binder spararen till ett enda försäkringsbolag.

Och varför valfrihet varje dag? Hittills har många svenskar valt att pensionsspara i traditionella livbolag, bland annat för att därmed en gång för alla överlåta valet av placeringar till en grupp professionella förvaltare. Om vi nu alla tvingas in i fonder så är det förstås rimligt att kunna byta, men vi skulle slippa fondkasinot om byten bara var tillåtna en gång per år.

Ansvaret för att hantera alla dessa fondval har premiepensionsmyndigheten (PPM), som sedan födseln för drygt ett halvår sedan vuxit från fem till femtio anställda. Den snabba tillväxten har gjort att det inte varit lätt att hitta lämpliga lokaler, men från första februari sitter all personal tillsammans på Regeringsgatan 29. Om drygt ett år, när de första fondvalen görs i vårt nya pensionssystem, kommer PPM att ha 250 anställda.

Två viktiga uppgifter

De två viktigaste uppgifterna för PPM det närmaste året är att se till att få ett fungerande datorsystem levererat från amerikanska CSC (se “Ett omöjligt uppdrag”) och att förhandla klart med fondbranschen om avgiftsrabatter (se “Ilska och krokodiltårar”).

Hur många och exakt vilka fonder som svenska folket ska välja mellan kommer inte att bli klart förrän om ungefär ett år. Bara de fondbolag som accepterar avgiftsrabatterna får vara med, och PPM vill inte underteckna rabattavtalen med fondbolagen förrän i början av nästa år, eftersom det kan bli ändringar i lagstiftningen som gör att detaljer i standardavtalet måste ändras. Dock har redan flera fondbolag sagt att de tänker vara med hos PPM, oavsett hur villkoren blir.

Utländska fonder har bestämt sig

»Men de enda som har berättat något om hur många fonder de tänker ta med är utländska fondbolag«, säger PPM:s generaldirektör Hans Jacobson. »Ungefär 15 utlänningar har hört av sig hittills, stora allihopa, och de flesta tänker nog bara ta med fem, sex av sina fonder.«

Det är tänkbart att inte heller de stora svenska bankerna och försäkringsbolagen vill lägga in sina specialfonder hos PPM, som Rysslandsfonder och Latinamerikafonder. Argumentet är att de inte vill riskera löpsedlar som skriker ut att pensionärer har förlorat sin pension i deras fond. Men samtidigt kommer troligen de små fondbolagen att lägga in en mängd specialfonder för att locka till sig kunder, och då känner de stora kanske att de måste göra likadant.

Många av de svenskar som har frågor kommer troligen att ringa PPM. 160 av de 250 anställda kommer därför att svara på PPM:s 0771-nummer på två »callcenter«. Regeringen har beslutat att de ska ligga i Ljusdal och Söderhamn.

Ett problem för PPM är att politikerna beslutat att de som vill ska kunna välja att köpa ett efterlevandeskydd helt utan hälsoprövning. Man behöver inte ens svara på frågor som »har du varit sjukskriven mer än 14 dagar det senaste året?« eller »är du fullt arbetsför?« Det gör det svårt att sätta ett rättvist pris på efterlevandeskyddet.

Avsaknaden av hälsoprövning kommer troligen att göra försäkringen så dyr att friska människor tjänar på att vända sig till ett vanligt försäkringsbolag. I värsta fall kan det bli så, särskilt om Aftonbladet eller Expressen skriver »akta dig för den här försäkringen om du är frisk«, att PPM får en allt högre andel dödsfall så att avgiften måste höjas och höjas tills ingen utom de som fått besked av sin läkare att de kommer att dö inom det närmaste året kommer att vilja betala.

Svårt att vara myndighet

Ett visst problem under uppbyggnaden av PPM har varit reglerna för offentlig upphandling. Alla större köp av varor och tjänster måste annonseras under tre månader och sedan ska offerterna utvärderas.

»Vad som är intressant«, säger Hans Jacobson, »är att den gamla svenska upphandlingsförordningen hade som syfte att stat och kommuner skulle göra så bra affärer som möjligt och vara så effektiva som möjligt. Men det EU-direktiv som bestämmer innehållet i den nya svenska lagen har en annan utgångspunkt, det är till för att alla leverantörer inom EU ska ha fri och lika möjlighet. Om det ibland gör upphandlingen dyr och krånglig och onödigt tidskrävande kan inte hjälpas.«

På frågan om PPM hade hunnit bli klara till nu i höst om myndigheten hade varit ett statligt aktiebolag och sluppit upphandlingsreglerna, så svarar dock Hans Jacobson ett bestämt nej.

Mer om det nya pensionssystemet