Villaskattens sprängkraft

Det tycks vara klart att regeringen behåller fastighetsskatten oförändrad, i den meningen att statens inkomster av skatten inte ökar. Däremot kan det bli höjningar för enskilda villaägare i framför allt storstadsområdena, vilket motverkas av sänkningar på andra håll i landet. Samtidigt höjs troligen gränsen för förmögenhetsskatt.

Metoden med beskattning av taxeringsvärdena innebär att skatten blir högst i de områden av landet där efterfrågan på bostäder är störst och där priserna stiger snabbast. Om frysningen av taxeringsvärdena upphör nästa år, vilket är planerat, kommer skatterna att stiga kraftigt i till exempel Stockholmsområdet, även om skattesatsen sänks från 1,5 till 1,2 procent. Dessutom kommer skatterna att fortsätta att stiga under kommande år – om politikerna inte fortsätter att sänka skattesatsen.

Både politiker och ekonomer har betraktat fastigheter som en bra skattebas i en värld där många andra objekt har en tendens att flytta över gränserna om skatterna blir för höga. Om man vill behålla stora offentliga utgifter behövs också skatteinkomster och därför är det svårt för välfärdsstatens försvarare att sänka fastighetsskatten när allt fler tror att vi ändå snart måste sänka både moms, kapitalskatt och inkomstskatt för att klara konkurrensen om handel, investeringar och välutbildad arbetskraft.

Men den ökade beskattningen av bostäder, som genomfördes vid skattereformen 1990-91 och där syftet just var att sänka skatterna på arbete och kapital, har skapat ett starkt missnöje, framför allt bland villaägare i storstäderna. Därför har även socialdemokraterna tvingats backa.

Man vågade helt enkelt inte höja taxeringsvärdena, och därmed skatten, på det sätt som var planerat. I stället frystes taxeringsvärdena 1997. Dessutom sänktes skattesatsen 1998 från 1,7 till 1,5 procent. För hyreshus har skatten sänkts ytterligare, till 1,2 procent, från och med i år.

Men en tillfällig frysning, för att lugna opinionen, får motsatt effekt när frysningen upphör. I vårbudgeten i mars i år skrev regeringen att den planerade höjningen av taxeringsvärdena nästa år skulle höja fastighetsskatten med 8 miljarder kronor.

Det blev ett ramaskri, inte minst från oppositionen, trots att regeringen redan då försäkrade att den skulle “återkomma i budgetpropositionen med förslag som begränsar ökningen av skatteuttaget”. Och nu har den alltså sagt att det inte ska bli någon ökning alls.

Upprörd opinion

Eftersom skälet till begränsningen av skatteuttaget uteslutande är hänsynen till en upprörd opinion verkar det dristigt av regeringen att ändå höja skatten ganska kännbart i storstäderna – särskilt som det inte innebär några ökade skatteintäkter utan bara omfördelning till övriga landet. Det är ju i storstäderna som socialdemokraterna har tappat flest väljare – så att moderaterna har blivit största parti i Stockholm.

Kanske medför självbevarelsedriften att man fortsätter att frysa taxeringsvärdena, eller med någon annan metod försöker undvika en kraftig skattehöjning i bland annat Storstockholm. Det är ju inte bara de förmögna som bor i villa, utan drygt hälften av befolkningen och tre fjärdedelar av barnfamiljerna.

Den legendariske finansministern Gunnar Sträng sade en gång: “Villaägarna är vårt folk”. Det var väl inte alldeles sant ens när socialdemokraterna fick nära hälften av rösterna, men var ett uttryck för att partiet inte kan negligera missnöjet i denna grupp.

Logik saknas

Problemet är att en fortsatt frysning av taxeringsvärden gör dem alltmer obrukbara även i andra sammanhang. Politikerna har också kommit att sakna en logisk princip för fastighetsbeskattningen. Den princip som nu gäller kan väl uttryckas som att man, mot bakgrund av den internationella konkurrensen urholkar andra skattebaser, vill ta ut så mycket skatt som det går utan att missnöjet blir politiskt farligt.

Tidigare i år lade fastighetsbeskattningskommittén fram ett förslag som innebar att fastigheter skulle beskattas som andra investeringar. Fem procent av taxeringsvärdet skulle beskattas som kapitalinkomst, med 30 procent. Det skulle betyda samma skatt som i dag, 1,5 procent av taxeringsvärdet, men enligt en annan princip.

Argumentet var att bostadsbyggandet konkurrerar med andra former för investering av kapital. Utan fastighetsskatt skulle vi tendera att få för stort bostadsbyggande, till nackdel för andra former av investeringar där avkastningen belastas med 30-procentig kapitalskatt.

Det finns flera argument mot utredningens slutsatser. Ett är att bostadsbyggandet tvärtom borde öka kraftigt i expansiva områden, vilket snarare är ett skäl att sänka beskattningen i Stockholm, inte höja den i förhållande till övriga landet. Det är därtill långsökt att tro att en höjning av boendekostnaderna skulle få hushållen att satsa mindre på sitt boende och i stället öka sitt finansiella sparande.

Fel att sänka

På lång sikt borde hög beskattning av bostäderna leda till att folk nöjde sig med mindre bostäder. Men med dagens

trögrörlighet på bostadsmarknaden är det svårt att tänka sig en märkbar sådan utveckling. Dessutom är det svårt att tro att de som byter ner sig – alltså att de har så ont om pengar att de tvingas flytta – gör detta för att kunna öka sitt sparande i andra former.

När regeringen nu av politiska skäl inte kan fullfölja skattereformens planer på bostadsbeskattning har den också i praktiken fällt utredningens förslag. Och någon annan långsiktig princip för fastighetsskatten är inte i sikte.

Att sänka villaskatten är knappast heller någon bra idé. Det skulle medföra en höjning av fastighetspriserna och gynna de nuvarande ägarna, men inte sänka boendekostnaderna för tillkommande köpare. Det klokaste är nog att frysa villaskatten på nuvarande nivå – utan omfördelning mellan olika landsdelar – och spara utrymmet för sänkningar till sådant som kan gynna tillväxten, i första hand lägre marginalskatter och kapitalskatter.