Annika Winsth: Löntagare får räkna med ett historiskt stort reallönefall 

”Hur vet vi att svensk ekonomi är i lågkonjunktur? Att vi har en avtalsrunda på gång.”

Det är ett stående skämt, en kollega till mig brukar dra, när det är dags för en ny avtalsrunda. Poängen är att timingen då förhandlingarna sker ofta är ogynnsam för löntagarna och så ser det ut att bli även denna gång.

Svensk ekonomi bromsar nu in i mycket snabb takt och det som ligger i korten det närmaste året ser inte bra ut. Risken är uppenbar att vi i mars nästa år, då avtalen sätts, är i lågkonjunktur med fallande BNP och stigande arbetslöshet.

I den bemärkelsen blir nuvarande avtalsrunda ovanligt svår då den höga inflationen är besvärande för löntagarna och inte går att kompensera fullt ut. Reallönefallen blir mycket stora oavsett om nivån hamnar en bra bit över det vi är vana vid.

INTE ETT FÖRVÅNANDE BUD

Med en kraftfull inbromsning av svensk ekonomi runt hörnet kan de svenska industrifackens bud på 4,4% under ett års tid tyckas högt. Det särskilt som det är nästan dubbelt så mycket som de 2–2,5% som löntagarna brukar få. Men vad som är högt kan diskuteras särskilt om det sätts i relation till vår viktigaste konkurrent som ofta är tysk industri. I höstas begärde tyska stålindustrin 8,2% och fick 6,5 under 18 månader. Med respekt för att det inte är helt lätt att jämföra avtal länder emellan så är ett första bud på 4,4% inte så anmärkningsvärt.

PenningpolitikKrönika

Annika Winsth: Alla måste dela på notan om vi ska ta oss ur det här

Sätter vi dessutom budet i relation till inflationen så indikerar ett bud på 4% ett reallönefall på 6% då inflationstakten ligger runt 10%. Det är de största reallönefallet vi har sett i modern tid och det raderar ut åtta års reallöneökningar.

Tar vi även hänsyn till att löntagarna fick dåligt betalt i förra avtalet, då svensk ekonomi och industri gick starkt och företagen gjorde goda vinster, så är ett bud på 4,4% inte särskilt förvånande.

VISSA SEKTORER SER ÖVER PERSONALSTYRKAN

Vad är då en rimlig nivå i detta läge? De flesta prognosmakare räknar med löneavtal på runt 4% inklusive löneglidning. Det talar för avtal runt 3,5%. Det är betydligt högre än det vi har varit vana vid, men borde inte nämnvärt försämra svensk konkurrenskraft. Det går inte att bortse ifrån att det trots allt innebär ett historiskt stort reallönefall.

Utmaningen blir att det kommer att finnas företag som inte kan betala denna nivå. Det är stora skillnader i förutsättningarna för företagen både inom och mellan olika industrier och branscher. Vi ser redan hur vissa sektorer ser över sin personalstyrka och det är sannolikt bara början.

M&AKrönika

Annika Winsth: Den enes död blir den andres bröd i lågkonjunkturer

Byggsektorn har drabbats av tvärstopp i bostadsbyggandet och ligger tidigt i avmattningen. De första konkurserna är redan ett faktum och antalet anställda lär minska framöver. Detaljhandel och restauranger är näringar som är personalintensiva, har tuffa år i ryggen sedan pandemin och lär påverkas negativt av att hushållen drar öronen åt sig och konsumerar mindre. Men även exportsektorn kan drabbas framöver när hela världen bromsar samtidigt. Inte minst om vintern blir svår väderleksmässigt, med höga energipriser som i värsta fall ger produktionsstopp i Euroområdet.

HÖGA LÖNEÖKNINGAR SLÅR MOT SYSSELSÄTTNINGEN

I ett svagt konjunkturläge lär det betyda att alltför höga löneökningar drabbar sysselsättningen negativt snarare än att kostnaderna skickas vidare till nästa led. Den stora striden i avtalsrundan hamnar därmed inte som brukligt mellan arbetsgivare och fackförbund, utan mellan fackförbunden och medlemmarna. Ju högre avtal desto större risk för att jobben minskar.

Det vet både arbetsgivare och fackförbund och än så länge tycker jag att båda parter signalerar att de är mycket ansvarsfulla. De är väl medvetna om att kostnaderna för att utmana den lönestruktur som har gynnat svensk ekonomi så väl ända sedan 90-talet riskerar att bli mycket höga om vi hamnar i en pris- och lönespiral som ger höga avtal, men endast luft i plånboken.

För fackens del gäller det därmed att övertyga löntagarna om att svälja budskapet att löneökningarna blir nästan dubbelt så höga som brukligt även om reallönefallet är mycket stort. Alternativet är nämligen färre jobb. I valet mellan någon procent till det närmaste året eller fallande sysselsättning, är min bedömning att facken ror i hamn ett ansvarsfullt avtal. Konjunkturen lär vara påtagligt svag när avtalen sätts.

BÖR LUGNA RIKSBANKEN

Industrifackens bud på 4,4% bör dessutom lugna Riksbanken som inte bör känna sig nödgade att markera för parterna genom att höja räntan och på så sätt signalera att att banken ämnar försvara inflationsmålet.

Min bedömning är att parterna i högsta grad är ansvarsfulla i ett svårt läge. Nu gäller det att Riksbanken tar till sig det och inte underskattar dem. Om inte, riskerar Riksbanken att förvärra läget genom fler räntehöjningar än ekonomin tål och därmed försämra sysselsättningen ytterligare.

Annika Winsth är chefekonom på Nordea.