Dags komma in i vätgasmatchen

Covid-19 i all ära men utan överdrifter är klimatförändringen vår tids största hot. Trots ökade investeringar i fossilfri teknik har något trendbrott i utsläppsutvecklingen ännu inte kunnat noteras. I Sverige har förvisso utsläppen minskat över tid, men utvecklingen går allt för långsamt. Mer kraftfulla åtgärder kommer helt klart att behövas om vi ska kunna leva upp till vår del av Parisavtalet.

Med en låg statsskuld och stabila finanser åtnjuter just nu den svenska staten rekordlåga upplåningskostnader, med räntor på den svenska och internationella obligationsmarknaden som till och med är negativa. Nyligen lånade den svenska staten upp 20 miljarder kronor under ett nytt ramverk för så kallade gröna obligationer där likviden från emissionen är öronmärkt till områden som klimatinvesteringar, hav och vatten, biologisk mångfald och järnvägsunderhåll. Emissionen möttes av starkt intresse från både svenska och internationella investerare, med en orderbok som var kraftigt övertecknad. Den lyckade emissionen visar på att den svenska staten nu har en gyllene chans att satsa mer på välbehövliga investeringar i grön infrastruktur till en mycket låg finansieringskostnad. Genom denna typ av offensiv satsning skulle den svenska ekonomin kunna få välbehövlig stimulans samtidigt som vi minskar risken för en kommande klimatkris.

Två nyckelsektorer för att lyckas i omställningen mot ett fossilfritt samhälle i Sverige är industri och transport. Tillsammans står dessa två sektorer för en stor del av de inhemska koldioxidutsläppen. Transportsektorn exklusive flyg står idag för cirka en tredjedel av de fossila utsläppen i Sverige. Det är samtidigt den sektor som borde ha bäst förutsättningar att snabbt kunna ställa om till att bli fossilfri. För att det ska ske krävs det dock insatser både från den offentliga och den privata sektorn. Enligt regeringens etappmål för den inhemska transportsektorn exklusive flyg ska växthusgasutsläppen minska med minst 70% fram till 2030 jämfört med år 2010. Att nå detta mål kommer inte att vara möjligt utan utbyggnad av ny transportinfrastruktur.

I regeringens klimatpolitiska handlingsplan ingår bland annat ökade satsningar på underhåll och investeringar i nya järnvägsspår, nya stambanor för höghastighetståg, stöd för laddinfrastruktur längs större vägar och en plan för uppförande och utbyggnad av elvägar. Allt detta är nödvändiga och välbehövliga åtgärder, inte minst då den befintliga spårkapaciteten för järnväg är överbelastad och då laddinfrastrukturen för elbilar är otillräcklig för att matcha det ökande antalet laddbara personbilar. Ökad elektrifiering kommer också att vara en viktig del i omställningen till nettonollutsläpp inom transportsektorn.

Ett strategiskt område där den svenska statens initiativ dock fortfarande lyser med sin närmast totala frånvaro är vätgas. Som exempel kan nämnas att endast fyra städer i Sverige har tankställen för vätgas, vilket inte direkt underlättar för den potentielle köparen av en vätgasbil. Även om Sverige för ett par år sedan signerade ett internationellt initiativ att främja vätgas inom transport och underlätta etableringen av nödvändig infrastruktur har hittills inte mycket hänt vad gäller statliga satsningar inom detta område.

Varför är det ett problem? Även om vätgas kanske är en mindre känd teknik har den flera positiva och mycket viktiga egenskaper. Bland annat kan den möjliggöra lagring, transportering och tillhandahållning av förnybar energi från sol, vind och vatten. Den har därmed en stor mängd användningsområden och kan som energi i bränsleceller till exempel ersätta förbränningsmotorer i fordon för att istället driva elmotorer.

Inom transportsektorn kan vätgasen i mångt och mycket sägas komplettera helt batteridrivna fordon. Medan batterifordon kan ha en fördel vid kortare resor passar vätgas med bränsleceller bättre för tyngre och mer långväga transporter. För godstransporter på väg eller till sjöss ser just nu bränsleceller helt klart ut som en bättre lösning än de enorma batterier som behövs för att driva en elektrisk långtradare eller ett elektriskt fartyg. En annan stor fördel med vätgasen är att en vätgastank fylls på några minuter medan en batteribil tar flera timmar att ladda. Allt eftersom antalet användare av elbilar ökar kommer säkerligen köerna och väntetiderna vid snabbladdningsstationerna att öka.

Ytterligare en strategiskt viktig egenskap som vätgasen har är att den genom att lagras kan användas som ett energilager för att hantera effekttoppar i elsystemet och motverka kapacitetsbrist i elnätet. Det är ett behov som kommer att bli allt mer viktigt över tiden i samband med den ökade elektrifieringen och den snabba utbyggnaden av förnybar energi som sol- och vindkraft. För ett enskilt hushåll kan den också hjälpa till att öka oberoendet av elnätet. Som exempel kan nämnas att den svenske vätgas-pionjären Hans-Olof Nilsson i sin villa i Göteborg genererar vätgas på sommaren med hjälp av solcellspaneler, vilket gör att han kan klara sin vinterförbrukning av energi med hjälp av sina bränsleceller. Efter att han för tre år sedan kapade kontakten med elnätet lever han nu helt ”off-grid”.

Tack vare dessa positiva egenskaper anser allt fler att vätgas kommer att ha en nyckelroll i omställningen till ett hållbart energi- och transportsystem och på global basis ökar aktiviteterna inom området.  När EU-kommissionen nyligen presenterade sin långsiktiga omställningsplan inom klimatområdet, the Green Deal, gavs också vätgas en nyckelroll med totala planerade satsningar på hela 430 miljarder euro.

Flera länder som Kina, Japan, Sydkorea och Tyskland har presenterat omfattande planer för vätgas-satsningar under kommande år vilket bör driva volymerna och pressa priserna betydligt för vätgasutrustning från de nuvarande rätt höga nivåerna. Extra draghjälp bör komma från industrin där det verkar som att flera tunga processindustrier som stål och betong kommer att använda sig att vätgas i sin egen omställning mot fossilfri produktion, där samarbetet mellan LKAB, SSAB och Vattenfall kring framtida fossilfri ståltillverkning med hjälp av vätgas, det så kallade hybrid-projektet, är ett exempel.

I Sverige har vi god och ökande kapacitet av förnybar lokal el i form av vatten, vind, sol och biogas. Vi har även tillverkare av tunga fordon som Scania och Volvo som bedriver egna utvecklingsprojekt inom detta område, och bolaget Powercell som är en ledande tillverkare av bränsleceller. Som land borde vi därför ha ovanligt goda förutsättningar för att utveckla och använda oss av vätgasteknik jämfört med många andra länder där vätgasen än så länge främst framställs med fossil naturgas. Trots detta har alltså de statliga satsningarna till stor del hittills uteblivit. Även om det är en något av en besvikelse verkar nu äntligen saker röra sig åt rätt håll. Tidigare i somras kom det positiva beskedet att en nationell färdplan för vätgas kommer att tas fram inom regeringens initiativ Fossilfritt Sverige. Med EU:s massiva satsning på vätgas borde Sverige ha en bra chans att få en del av den kakan om vi bara tillräckligt snabbt kan presentera en strategisk utvecklingsplan inom detta område. Låt oss ta den chansen!

Louis Landeman är chef kreditanalys på Danske Bank. Alla åsikter som uttrycks i krönikan är skribentens egna.