Den svenska losermentaliteten

Efter en middag i den lilla italienska semesterorten vid Gardasjön går familjen vidare till en lekpark. Tanken är att barnen ska få springa av sig lite energi och då jag själv är på gott humör efter några glas vin börjar jag småprata med den andra pappan i parken. Snart kommer frågan om var vi kommer ifrån. Nöjd och laddad för att berätta om mitt hemlands alla förträffligheter svarar jag ”Sweden”. Först behöver jag dock av artighet ställa frågan tillbaka och när jag hör honom svara ”Suisse” är det som att marken gungar till under mina fötter.

När jag återfår fattningen ursäktar jag mig snabbt och lommar iväg därifrån. Sittandes på en parkbänk försöker jag sedan förstå vad det är som gör att jag känner en sådan tomhet. Även om jag först inte vill erkänna det, så handlar det om den hemska känslan av underlägsenhet och bortkastade möjligheter.

Vad är det då som gör att jag mycket hellre skulle förknippas med gökur och alper än IKEA och köttbullar? När jag växte upp berättade lärarna ofta lite hånfullt att det inte var ovanligt att amerikaner förväxlade Sverige och Schweiz. Det var inte något att bli kränkt för menade de, det berodde bara på okunskap från amerikanernas sida. Underförstått var förstås att det var vi, från det framgångsrika Sverige, som inte skulle bli ledsna över att bli sammankopplade med det lilla obetydliga landet bland bergen som inte ens hade ett eget språk.

Nu kryper vi inför Erdogan

När insikten slog mig den där sommarkvällen i lekparken, hur långt ifrån den barndomsbilden vi nu faktiskt befinner oss var det svårt att bli glad igen. Hur kan ett land som uppfattade sig vara marknadsledande på så många olika fronter nu tvingas krypa för Turkiet för att undkomma risken att bli nästa ryska koloni? Fenomenet finns inte bara inom ett område, utan snarare har den anda som vi länge kultiverat i Sverige nu slagit tillbaka mot oss inom samhällets funktioner. Jag väljer att kalla det ”den svenska losermentaliteten”.

Skolan. Senaste årens PISA-undersökningar har med tydlighet fastslagit att den svenska skolan inte längre håller någon direkt kvalité i jämförelse med våra europeiska grannar. Jag förvånas mest över att frågan aldrig kommer upp hur det ens skulle kunna vara möjligt att ligga i framkant när eleverna aldrig är där? Tio veckors sommarlov, tre veckors jullov, höstlov, påsklov och sportlov. Sedan en herrans massa studiedagar, några röda dagar på det och stanna hemma vid minsta sjukdomskänning. I Schweiz å andra sidan har de flesta regioner ett sommarlov på enbart sju veckor eller mindre. Det måste ju rimligen vara en tuff utmaning för svenska barn att kunna lära sig mer på kortare tid än alla andra?

En av mina barns lärare berättade att hon för några år sedan hade gett klassen i uppgift att över sommarlovet tillsammans läsa 100 böcker. I klassen fanns ett barn nyligen hitflyttat från Kina, vars föräldrar hade missförstått uppgiften något. I det närmaste gråtandes kom de tillbaka efter lovet för att be om ursäkt för att deras barn misslyckats med uppgiften och enbart hunnit läsa 84 böcker.

De svenska barnen suckade över de tre böcker de hade ombetts läsa för att klara målet. Läsa när de skulle vara lediga och återhämta sig, hur tänkte läraren? Att vilja göra lite extra eller stretcha sig mot ett utmanande mål är inte det vi uppmanar våra barn till i Sverige. Nej, här premieras istället bekvämlighet och göra enbart det man måste.

Schweiz ska spela VM

Idrotten. I äkta svensk anda har, för att eliminera all vinnarinstinkt från de svenska barnen, bestämts att alla typer av tävling bland barn bör tas bort. När barnen spelar fotboll så räknar man inte mål eller tabellresultat upp till 13 års ålder. Hur är det ens möjligt att någon kan komma på något så dumt? Man ska bara spela för att det är roligt, sägs det. Men hur roligt blir det när inget betyder något?

Vore det inte snarare bra att lära barnen att hantera en förlust, då det är en oundviklig del av livet? Det sägs ofta att den största risken som finns är att man inte tar någon risk alls. Kanske finns det en anledning att Schweiz har en plats i fotbolls-VM men inte vi? Vi är uppfostrade med att inte tävla och om vi någon gång ändå måste göra det så gör det absolut inget om vi förlorar.

Valutan. Alla nationalekonomer brukar prata om att valutan är ett lands aktiekurs. Har man en svag valuta går landet svagt och tvärtom. År 1990 kostade en schweizerfranc under 4 kronor. Nu kostar francen över 11 kronor och den svenska kronan svajar som en emerging markets-valuta. Du behöver inte ens åka till självaste Schweiz för att uppleva förnedringen av den svenska kronan. Att gå på restaurang utomlands var tidigare alltid en fröjd och man skojade om hur dyrt var hemma i Sverige. Nu skrattas det snarare på vår bekostnad.

Försvaret. NATO-debatten har slagit alla rekord i att offentliggöra den svenska svagheten och fegheten. Vi spelade tuffa när vi inte hade något hot mot oss och höll vår alliansfrihet högt. På mindre än några dagar så vände vi allt och krävde att få gå med i försvarsalliansen så snabbt det bara gick. I Schweiz liksom hos grannen Österrike (som inte heller är NATO-medlemmar) väcktes inte ens frågan. Här litar man på sin egna förmåga även när läget förvärras. Ja, visserligen kan man argumentera att de har ett något bättre geografiskt läge, men det förtar inte min grundpoäng. Det svenska självförtroendet är kört i botten och vår tro på oss själva obefintlig.

Företagen. Både Sverige och Schweiz har haft fantastiska läkemedelsbolag. I Sverige har Astra, Pharmacia och Meda blomstrat, medan Schweiz har kunnat stoltsera med Roche och Novartis. Tyvärr har vi i Sverige sålt ut våra juveler, där det största ägandet just nu är Investors ynka 3% i AstraZeneca. Skönt vore ju om detta bara gällde läkemedelsindustrin, men detsamma gäller exempelvis bilindustrin med Scania och Volvo Cars.

Istället för att hungrigt starta nya framgångsrika bolag, så lutar vi oss i svensk anda tillbaka och tycker att vi gjort tillräckligt.

Den svenska losermentaliteten kännetecknad av bekvämlighet, snällhet, brist på hunger, ekonomiska misslyckanden och en bristande tro på oss själva frodas som aldrig förr.

Tyvärr verkar det inte heller finnas några tecken på att vi är på väg tillbaka till ett vinnande spår. Snarare tvärtom. För vi har glömt bort hur det känns att vara en vinnare, att stå längst fram och låta andra avundsjukt snegla på vårt vinnande koncept. En enda fördel kan jag dock se med detta – numera är det de schweziska barnen som är rädda för att amerikanerna ska tro att de kommer från Sverige.