Du kan ingenting ta med dig dit du går

Varumärket skatt behöver förvandlas från mossig kamrer till någon man faktiskt vill ta en öl med, på krogen.
Finansminister Magdalena Andersson, en skattepragmatiker. Foto: Henrik Montgomery/TT

Vad är skatt? Jag funderar på frågan utifrån ett varumärkesperspektiv. Vilka värden och attribut ligger i fenomenet ”skatt”? Det beror onekligen på vem du frågar. Den som frågade Mona Sahlin 1994, fick svaret att ”om man är socialdemokrat, då tycker man att det är häftigt att betala skatt /…/ för mig är skatt det finaste uttrycket för vad politik är”. Den som plockar upp luren idag och ringer valfri 24-åring på Timbro, får antagligen ett annat svar.
När jag själv tänker på varumärket skatt, känns det extremt utdaterat och liksom håglöst. Vore det en person, hade det varit en fiskal bokhållartyp med blekgrå hy och trötta ögon. Den kanske var häftig 1994 men det var Rednex hit ”Cotton eye Joe” också.

Under den nuvarande mandatperioden som vi redan passerat hälften av, ska det genomföras en skattereform, den första på trettio år. Detta är en av punkterna i januariavtalet. Med anledning av det lyssnar jag på en debatt i radions Studio Ett, mellan finansminister Magdalena Andersson och moderaternas Elisabeth Svantesson. Debatten har en fundamentalt felaktig premiss: Ska Sveriges skatter höjas eller sänkas? Man påstår att det är ”viktigt ideologisk grundfråga” huruvida vi ska betala mer eller mindre i skatt.

Det är inte så konstigt att varumärket skatt är svårt att få grepp om, när det är så det presenteras. Ett sådant extremt förenklat synsätt innebär nämligen att skatten bara har en uppgift: Att finansiera en så stor stat som regeringsunderlaget tycker är idealiskt. Och eftersom sossar och centerpartister ska enas i frågan, kommer idealism och ideologi att vara underordnade pragmatism och kompromisser. Det vill säga, vi kommer sannolikt att landa på ett ungefärligen lika högt/lågt skattetryck som vi redan har.
Men frågan är inte om skattetrycket överlag bör höjas eller sänkas. (Skattekvoten är cirka 43% i Sverige och kanske borde den ner under 40% för att harmoniera med coola länder som Tyskland och Nederländerna.) Frågan är vilka signaler vi vill sända ut med skatterna. Varumärket skatt borde inte nöja sig med att vara insamling av medel. Det bör ta på sig en pedagogisk uppgift, dessutom. Skatt är inte ett mål, lika mycket som den är ett medel. Vilket samhälle vill vi ha?

Till att börja med, bör skattepolitiken gynna vad man kan kalla aktivt kapital (som gynnar arbete och utbildning och därmed samhället i stort) framför passivt kapital (som gynnar enskilda, utan att ge värde till samhället). Skatten borde ge incitament för att utbilda sig, göra karriär och starta företag. Samtidigt är det rimligt att personer med väldigt höga inkomster betalar större del av dessa i skatt. Hur löser man det? Ganska enkelt.
Låt inkomstskatten vara platt på 40% och höj grundavdraget till hundratusen kronor. Den som då tjänar 300 000 kronor betalar 40% skatt på de översta 200 000 och alltså 27% utslaget på hela inkomsten. Den som istället tjänar 700 000 skattar 34% på hela inkomsten. Systemet blir progressivt, fast från ”andra hållet”, så att säga. Det slår dessutom mot svartarbete och ökar incitamenten för att ta ett gig-jobb eller en deltidsanställning, istället för att gå på någon form av bidrag. Det blir enklare att motivera långa studier (som man kan sköta utan att ta studielån) eftersom du kommer att gynnas av en högre inkomst i en ganska nära framtid.

Bolagsskatten kan ligga kvar på dryga 20% men kapitalinkomstskatten bör halveras från 30% till 15%. Detta eftersom den, liksom skatten på inkomst, beskattar aktivt kapital. Det passiva kapitalet är bundet i fastigheter och förmögenheter. I debatten i Studio Ett pratade Magdelana Andersson om hur fastighetsskatten är en ”väldigt illa omtyckt skatt” och använde det som argument för att inte återinföra den. Det är svårt att ens hitta på något mer oförblommerat populistiskt. Det finns ganska mycket som folk tycker väldigt illa om, som inte får styra politiken.
Naturligtvis ska vi ha en skatt på ägda bostäder. Och den bör vara 1% av bostadens faktiska värde per år som överskrider en miljon (inte taxeringsvärdet, men snittet i området för de senaste fem åren; det är inte som att det saknas data). En villa för sju miljoner kronor = 5 000 kronor skatt i månaden. (Givetvis med undantag för till exempel boende i attraktiv glesbygd, som västkusten och Gotland.) Förmögenhetsskatten? Ja, på förmögenheter som överskrider 10 miljoner kronor. Den kan vara på de 1,5% som den låg på vid avskaffandet 2007.

Moms står för 40% av statens intäkter och är en absurd, godtycklig men väldigt praktisk skatt. Den ska vara kvar men reformeras, till exempel genom att momsbefria alla typer av reparationer och service, för att styra över från konsumtion av nyprodu­cerat till att istället ge längre livslängd åt saker man redan har.
Vidare borde det byggas in kontrollpunkter i systemet längs vägen. Det är 30 år sedan den senaste stora skattereformen. Ett extremt långsiktigt perspektiv var säkert rationellt som världen såg ut då, innan internet, när kiwi var en exotisk frukt. Men nu borde det byggas in återkommande justeringar, säg vartannat år.

En lägeskoll: Du minns den där glåmige tjänstemannen som personifierade skatt i början av texten? Nu har det blivit en snabbfotad figur med vinnande leende, bra andedräkt och örat mot marken. Fortfarande inte häftigt att betala, nödvändigtvis. Men rimligt och i takt med tiden.

Sist men absolut inte minst, ska arvsskatten återinföras. Den bör vara på 100%. Men eftersom det finns saker med affektions­värde och många exempel på helt rimliga undantag, kommer det krävas kompromisser, kanske att världen upp till en miljon kronor inte beskattas.
De pengar som kommer in till staten den här vägen, öronmärks och återdistribueras till medborgarna. Varje person som fyller 18 år får helt enkelt ett startbidrag att själv förvalta. Plötsligt har alla människor samma chans, oavsett om man växer upp med eller utan medel. Oavsett om föräldrarna är rika eller fattiga. Systemet rebootas varje generation. Som liberal vill jag att alla människor faktiskt ska ha möjlighet att förverkliga sig själva. Att det på riktigt blir upp till individen att fatta sina beslut och forma sin framtid.

Det var ovanligt många procenttecken i den här texten. Här kommer ett till: 99% av de som läst så här långt tänker att förmögenhet idag är inte är bunden vid nationsgränser och att det därför blir svårt/omöjligt att kontrollera förmögenhetsskatten. Och att arvsskatten såklart blir en enda gigantisk utmaning för tillverkare av kryphål av olika slag. Det stämmer. Jag bara väljer att bortse från det. En lyx som alla vi kan unna oss, som inte jobbar på finansdepartementet.
Och om helheten är alltför radikal, kan jag väl i alla fall få en platt inkomstskatt? Bara det skulle flytta varumärket skatt från mossig kamrer till någon man faktiskt vill ta en öl med, på krogen. (En öl med 12% moms – inte 25%.)

Fredric Thunholm är copywriter och driver bloggen ”Tänk på döden”.