Fredric Thunholm: Vi är mätta bebisar utan friktion – bristen på brist är en möjlighet

Sedan början av nittiotalet har börsen stigit med ungefär 10% per år. Den som satte en tusenlapp i en indexfond 1992, har tjugotusen idag. Priserna på bostäder har fyrdubblats under samma tid. På det stora hela har det varit bra år för de flesta. Det dippade lite när dotcom-bubblan brast efter millennieskiftet och när Lehman Brothers tackade för kaffet 2008. Men över tid har det stadigt gått uppåt, framåt. Levnadsstandarden har ökat. Du hittar femtio pastasorter och trettio typer av tandkräm i din butik.  

Men betydligt mer har skett. Då – 1992 – lagade människor mat själva. I nästan alla hushåll gick alltså en eller flera personer till butiken och köpte råvaror, som de tog hem och förvandlade till korv Stroganof, torsk med äggsås och flygande Jakob. De bar för övrigt hem maten själva också. I plastpåsar. De till och med städade själva! Även i medelklassen; även viktiga, hårt jobbande mellanchefer och konsulter dammsög sitt eget damm och skurade sina egna toaletter. Mellan ”A” och ”B” tog man sig med bil, buss, cykel, tåg eller taxi. Det låter snarare som 1892. 

VI ÄR ALLA STEFAN 

Tillbaka till vår tid igen. Så här ser en ganska vanlig nyhetstyp ut, på kvällstidningarnas webbplatser: En person har varit på semester och är nu missnöjd eftersom all inclusive-hotellet hade lite dålig mat, tråkiga, färdigblandade (svaga!) drinkar ur en kran i baren och att trapporna från poolen till havet var lite branta. Personen, ibland ett par, ibland en hel liten besviken familj, är på bild. ”Detta var inte vad vi hade väntat oss”, säger en besviken man som kanske heter Stefan till journalisten. 

 Jag är, i överförd bemärkelse, den mannen. Du också. 

 Nikolaj Vavilov var definitivt inte den mannen. Han föddes på landet utanför Moskva år 1887. Och han vigde sitt liv åt att förhindra svält i framtiden. Detta genom att hämta hem frön från hela världen och förädla grödorna. Att vara född i skarven mellan Tsarväldet och Sovjetunionen gör att man vet vad svält är. Hur det påverkar människor; vad det får dem att göra. Vavilov samlade fröerna i ett arkiv i Leningrad. När andra världskriget kom till Sovjet, ringades staden in av finska och tyska trupper. 

Staden belägrades i nästan niohundra dagar. Man såg till att inga matleveranser kunde göras och tyska armén besköt samtidigt staden med artillerield. De av stadens invånare som överlevde detta, hade då bott nästan två och ett halvt år i helvetet. Människor åt det de kom över. Allt som växte. Allt som levde. Husdjuren. Skadedjuren. Ransonen från myndigheterna var på 125 gram bröd per dag. På vintern var det ner mot trettio grader minus. Kannibalism förekom. Vatten saknades också. När bomberna föll över staden tog sig människor mot den sotiga leran i de färska kratrarna, eftersom de kunde bli djupa nog för att blotta grundvattnet.  

DOG AV SVÄLT, OMGIVNA AV MAT  

Vavilov skickades till Gulag, efter en konflikt med en partilojal tjänsteman som (helt utan grund) lovade Stalin bättre resultat inom växtförädling. Vavilov dör i fängelset 1943 av svält. En grotesk men perfekt ironi. 

KonsumtionKrönika

Fredric Thunholm: ”Vi borde alla vara glutenintoleranta”

 Samtidigt höll hans medarbetare vakt över den stora samlingen av fröer, som bestod av hundratals kilo mat, i en stad där människor blev galna av hunger. Flera av Vavilovs medarbetare dog även de av svält, men till skillnad från Vavilov saknade de inte utan mat. De befann sig tvärtom i lokaler fulla av ris, vete, majs och annat. Människorna som tynade bort i ett spannmålsförråd, dog av svält för att framtidens generationer inte skulle behöva göra det. 

Den besvikne mannen, som kanske heter Stefan, säger att poolen dessutom inte var ordentligt uppvärmd. ”Den var ju inte iskall men man vill ju att det ska vara varmt och skönt, inte minst för barnens skull.” 

Jag älskar det moderna livet. Jag tror också att det är destruktivt.  

Tänk om någon viskat i örat på Vavilovs medarbetare, när de tynade bort, i en självuppoffring vi inte kan begripa. Tänk om någon viskat ”om sjuttio år kommer fler på jorden att dö av fetma än av hunger”.  

GYMMEN SÄLJER BRIST PÅ BEKVÄMLIGHET 

I min mobil finns, dygnet runt: Elsparkcyklar, mat, tvätt, flytt, taxi, droger, spel, Pinot Noir från nya världen, städare, bedrägerier, kläder och rena dumheter. Överflödet är å ena sidan mysigt. Å andra sidan gör det oss självtillräckliga. Engelskans ord entitlement är kanske det ord som bäst ringar in samtiden, i en värld utan brist. Inte bara är vi vana vid att allt finns, alltid. inte bara förväntar vi oss det. Vi känner också att vi förtjänar det. Inte för att vi har försvarat något eller gjort något, men för att vi råkar ha fötts just här, vid precis rätt tid. 

Vi är mätta all inclusive-bebisar utan friktion. Det kroppsliga, i en tid av överflöd, tar gymmen hand om. Alla som åker elsparkcykel och vars jobb är att sitta på en stol och prata, betalar en avgift för att få utföra fysiskt arbete.  

ReklamKrönika

Fredric Thunholm: Tänk om någon svarar när du ringer

Det borde finnas en marknad, även för det själsliga. Och då menar jag inte att gå till en psykolog eller någon som lägger tarotkort online. Gymmens affärsidé är att skapa en temporär brist på bekvämlighet. Du kan inte vila på ett löpband som är inställt på 14 km/h. Pitchen för den själsliga motsvarigheten är denna: Att tillgodose behovet av brister inom andra områden än vila. Som mättnad, valfrihet och överflöd. Lösningen kanske är en app. Hör av dig om du vill investera i idén! 

Å andra sidan kanske lösningen inte är en app. På askonsdagen 2 mars inleds kyrkans fasta inför påsken. Den varar till påskafton. Du behöver inte ens blanda in Gud i det, bara se det som ett reglerat och bra tillfälle att aktivt välja bort något du annars alltid har. Oavsett om det är alkohol, Instagram eller hämtmat. Testa det, se vad det gör med dig. Du har resten av året – och livet – på dig att leva som vanligt. 

Fredric Thunholm är kommunikationsstrateg på mediebyrån Wavemaker och har bloggen ”Tänk på döden”.