Ingen vågar höja skatten

“Skattehöjningar behövs inte!” och “Skattehöjningar ofrånkomliga”. Två till synes helt motsägelsefulla rubriker inom loppet av en dryg månad. Särskilt som avsändaren är densamma: nämligen Arbetarrörelsens tankesmedja i november och december förra året.

Rubrikerna är ett tydligt exempel på hur svårt det är att få ihop ekvationen skatter, investeringar i “välfärden” och stigande arbetslöshet. Något som även regeringen förstått. Utöver sänkningarna som kom med januarilönen verkar det inte bli något mer på ett tag. När jag frågar finansminister Anders Borg är svaret att ouppfyllda utgiftslöften måste gå före. Han är inte beredd att gå in i nästa budgetförhandling med moderata krav på ytterligare skattesänkningar.

Borg och statsminister Fredrik Reinfeldt har också lyckats övertyga regeringen om att tillfälliga stimulanser via sänkt moms eller höjda barnbidrag bara skulle slå tillbaka när de ska återställas. Redan nu kan man få en föraning om hur det kommer att låta i valrörelsen, även om rubrikerna från Arbetarrörelsens tankesmedja, som betalas av LO och s , går stick i stäv.

Smedjechefen Anne-Marie Lindgren argumenterar i en av sina veckoanalyser för att socialdemokraterna måste förbereda väljarna på att dagens skatteuttag inte räcker för att hålla en hög standard i vård, skola och omsorg.

Höjda skatter är dock ett knepigt budskap i en valrörelse, särskilt i en lågkonjunktur. Vilket inte minst s ekonomiske talesman Thomas Östros inte missar ett tillfälle att påpeka.

Därför skulle det inte förvåna om partiledningen mer tar till sig den utredning som Rolf Andersson gjort på uppdrag av LO. Rapporten är ett av underlagen till s och LO:s gemensamma skattegrupp, som har till uppdrag att utforma en ny skattepolitik.

Rolf Andersson var tidigare utredningschef på Kommunal och har alltid varit en av fackets mer intellektuella krafter. Som utredande pensionär utgår han nu från skattenivån 2008 och kommer i sin rapport fram till att skatterna inte behöver höjas fram till 2020.

Kvaliteten på vård, skola och omsorg kan upprätthållas ändå om välfärdstjänsterna växer i samma takt som de privata. Men då måste samtidigt annan offentlig verksamhet som polis och infrastruktur stå tillbaka. Kalkylen förutsätter också en produktivitetsökning i den offentliga sektorn och att antalet arbetade timmar ökar något varje år.

Sänks skatterna från 2008 års nivå spricker dock kalkylen. Rolf Andersson har räknat på vad han kallar “Reinfeldt light”, ett sänkt skattetryck med 3 procent fram till 2020. Slutsatsen blir att utrymmet för en standardökning av de offentligt finansierade välfärdstjänsterna då försvinner.

De medborgare som har råd kommer att kräva högre kvalitet och betala med egna pengar. Skillnaderna kommer att öka mellan privatfinansierad vård och omsorg och den skattebetalda.

En brist i Anderssons beräkningar är att han utgått från att den borgerliga skattesänkningen inte leder till någon sysselsättningsökning. Fler arbetade timmar och därmed mer pengar i statskassan är ju regeringens motiv för att sänka. Å andra sidan kan man fundera över hur hög sysselsättningen kan vara i ett välfärdssamhälle. De som verkligen är sjuka måste rimligen få vara det, ganska många måste studera, det finns en bred enighet om lång föräldraledighet och så vidare.

Frågan är om sysselsättningsgraden kan vara så mycket högre än de 80 procent som uppnåddes förra året. Och nu när arbetslösheten stiger, hur motiverar man skattesänkningar då?

Det kanske inte är så konstigt att Fredrik Reinfeldt och Anders Borg gör sitt bästa för att tona ner förväntningarna på lägre skatter. För Mona Sahlin och Thomas Östros som inte vill höja kommer Rolf Anderssons rapport lägligt.