Italienskt betyg väcker frågor

Hur påverkas viljan till budgetbalans hos medlemsstaterna om EU åtar sig att låna upp pengar åt de länder som har högre upplåningskostnader än EU självt?
Foto: Cecilia Fabiano/TT

En fredag för några veckor sedan satt jag och många av mina branschkollegor och väntade på ett beslut som vi trodde kunde ställa till det i räntevärlden.  Ett av de tre stora globala kreditvärderingsinstituten, Standard & Poor’s (S&P) skulle se över kreditbetyget för Italien. Eftersom Italien redan hade ”negative outlook” och Covid-19-smittan nu sprider sig snabbt såväl i Italien som i Europa, med nya restriktioner och nedstängningar som följd, fanns en hyfsad stor risk att Italien kunde nedgraderas och få ett sämre kreditbetyg.  Beskedet, som drog ut på tiden och levererades först på måndagen, överraskade stort.  Italien behöll sitt kreditbetyg och uppgraderades dessutom till ”stable” (stabilt). Nyheten gjorde inga större rubriker utanför räntevärlden, men i min värld förtjänar nyheten ett större utrymme.

Först, kreditbetygen som de stora kreditvärderingsinstituten sätter är, fram tills nu i alla fall, av avgörande betydelse för vilka upplåningskostnader ett land får när man lånar pengar.  Vanligen sker detta genom att man emitterar statsobligationer. Ju sämre kreditbetyg ett land har, desto högre ränta får man betala när man lånar.  Kreditbetygen grupperas dessutom i två stora klasser – ”Investment grade” och ”Speculative grade”. Italien hade det sämsta kreditbetyget (BBB-) inom ”Investment grade” och dessutom ”negative outlook” vilket innebar att man riskerade att åka ur finrummet vid en nedgradering. I praktiken innebär det – förutom högre upplåningskostnader – också att ett stort antal obligationsfonder och kapitalförvaltare inte får äga italienska statsobligationer beroende på sina placeringsregler.

De blir tvungna att sälja sina obligationer. Italien riskerade alltså att få såväl högre framtida upplåningskostnader som högre räntor på existerande skuld. Till saken hör dessutom att Italien har den näst högsta statsskulden i EU, endast slagna av Grekland, vilket innebär att säljarna hade blivit många vid en nedgradering.  Mycket stod alltså på spel inför det, som det visade sig för mig, synnerligen överraskande beskedet.

Vid det här laget kan man kanske tro att min krönika handlar om italienska statsfinanser.  Det gör den inte.  Faktum är att budgetunderskotten, och statskulderna, växer snabbt i hela Europa i spåren av coronakrisen. Enorma statsfinansiella stödpaket har lanserats för att ta regionen ur den recession som slog till under andra kvartalet.  Det är snarare motiveringen och skälen till uppgraderingen som ger skäl till eftertanke. Enligt S&P balanseras de negativa konsekvenserna av pandemins effekter på italienska statsfinanser mer än väl av den europeiska centralbanken ECB:s köp av (bland annat italienska) statsobligationer samt den av EU lanserade återuppbyggnadsfonden. Italien blir där en av de största mottagarna både vad avser direkta bidrag och billiga lån. Skillnaden är bara att det är EU som lånar upp pengarna. Och varför? Jo, de lånar billigare än Italien, som dessutom hade haft betydligt högre räntor om inte ECB hade köpt en massa italienska statsobligationer, precis som Riksbanken köper svenska obligationer för att hålla nere svenska räntor.

Att EU/ECB visar musklerna och lyckas genomföra alla dessa åtgärder är naturligtvis väldigt positivt för de länder som drabbats hårdast av pandemin, Dit tillhör såväl Spanien, Italien och Frankrike vilka utgör, tillsammans med Tyskland, de dominerande länderna i EU både vad avser folkmängd och ekonomi nu när Storbritannien lämnar. Det är också en framgång för EU som institution; framtill pandemin utgjorde rapporteringen om/från EU mest av internt käbbel och regionalt navelskåderi.  Nu agerade man som en Union.  Och det kommer, oavsett pandemins vidare utbredning och hastighet, leda till en snabbare återhämtning för Europas ekonomi.  Men det leder också oundvikligen till en del frågor och tankar.

Innan man beslutade om EU: s återuppbyggnadsfond, hur stor den skulle bli, vilka som skulle få hur stora lån och bidrag kom det protester från en del mindre länder inom EU. En synnerligen högljudd kvartett utgjordes av Sverige, Nederländerna, Österrike och Danmark vilka kom att kallas för den ”frugala (sparsamma) fyran”.  Så småningom anslöt sig även Finland till denna gruppering.  Gemensamt för dessa länder är att de har mindre statsskulder än genomsnittet för EU och dessutom överlag ett bättre budgetsaldo.  Var Spanien, Italien och Frankrike befinner sig kan ni nog gissa.  Nederländerna har den högsta EU-avgiften följt av Sverige vilket innebär att vi betalar mer till EU än vi får tillbaka. I praktiken innebär det att vi subventionerar andra länder i EU med sämre ekonomiska förutsättningar.  Inget märkligt. I alla unioner kommer några bättre ut, andra sämre. Personligen tror jag att Sverige, med sin stora exportsektor, gör bäst i att hålla sig innanför den inre marknaden.  Men alla kanske inte delar min uppfattning, speciellt om ekonomin utvecklas sämre.

En annan fråga som dyker upp är hur Grekland, som har sämsta kreditbetyget och den största statsskulden i EU, ställer sig till Italiens förbättrade kreditbetyg?  Borde inte de få samma lättnad? Om EU åtar sig att låna upp pengar åt de länder som har högre upplåningskostnader än EU självt – hur påverkas aptiten på budgetbalans hos EU:s medlemsstater?  Jag är trots allt positiv, om än förvånad, till S&P: s besked och köper såväl nytt italienskt kreditbetyg som motivering.  Men det kommer krävas att EU visar samma fasthet mot statsfinansiell vidlyftighet framöver som man visade när man sjösatte återuppbyggnadsfonden.

Olof Manner är senior rådgivare på Swedbank.



    Annonstorget Premium i samarbete med King Street Media Annonsera här