Löneökningar kan väcka liv i inflationsspöket

Inflation är något som många nu pratar om men som allt färre har sett i någon större omfattning. 1993 hade vi en inflation på 4 %.  Under att par år runt finanskraschen 2008 hade vi kortvarigt en inflation strax över 3%.  Sen, i det närmaste, dog inflationen. Undertecknad har handlat såväl svenska långa statsobligationer samt haft bundna 5-åriga bolån, på över 10 % ränta.  Det är en svunnen tid.  Likväl är inflationsdebatten het idag.  Anledningen är att ekonomier börjat kravla sig ur den ekonomiska svacka som följde av pandemin.

Prognosmakare tävlar om att överträffa varandra vad avser att bedöma tillväxten för såväl innevarande år som nästa.  Konsumtionen, som tog en rejäl paus när man stängde ner ekonomier, väntar nu på att få släppas lös och då framförallt inom olika tjänstegrenar som resor, restaurang och annat.

Den förväntade tillväxten och återöppnandet av ekonomier har lett till prisökningar på många rå- och insatsvaror. Samtidigt har logistiska problem – containrar på fel ställen och stopp i Suezkanalen – lett till högre fraktpriser.  Som om det inte räcker stiger nu dessutom inflationen av tekniska orsaker, s.k. baseffekter; många av de prisfall som skedde när pandemin slog till faller nu ur de rullande tolvmånadersserierna och inflationen ökar därmed om än kortvarigt.

Centralbankerna tar det med ro

Nyligen fick vi inflationssiffror från USA – världens ännu största ekonomi – som överraskade stort på uppsidan. Men centralbanker tar det med ro. Kombinationen av baseffekter och utbudsstörningar brukar inte vara långvariga och de flesta centralbanker tror att inflationen faller tillbaka fram till sommaren.  För att inflationen långvarigt ska få fäste är de flesta överens om att en förutsättning är att löneökningarna tar fart – i alla fall i Sverige.

Reallönerna i Sverige (nominella löneökningen minus inflation) har i genomsnitt ökat med 2% per år sedan mitten på 90-talet, även om reallöneutvecklingen har dämpats under de senaste åren.  Att reallönerna trots allt stigit beror på att inflationen varit låg, i mångas ögon alltför låg, samtidigt som produktivitetsutvecklingen varit hygglig.

Om inflationen tar fart finns alltså risken att löntagarna vill bli kompenserade och kräver högre löneökningar. Av den anledningen är inflationsförväntningarna en av de viktigaste parametrarna för Riksbanken.  De långsiktiga inflationsförväntningarna har sedan lång tid legat förankrade strax under 2 % – inte riktigt på Riksbankens inflationsmål (2%) men tillräckligt nära för att Riksbanken inte ska agera.

Så den stora frågan nu är givetvis om inflationen faller tillbaka, som de flesta bedömare tror, eller om den av någon anledning biter sig fast på högre nivåer.  En sådan anledning skulle kunna vara att de högre insats-, investerings-, och råvarupriserna ligger kvar på höga nivåer när ekonomier öppnar upp, konsumtionen tar fart och investeringar ökar, inte minst för att möta det snabba behovet av en grön omställning.  Om producentpriserna stadigt ligger på högre nivåer – och efterfrågan är god – finns risken att producenter i allt större utsträckning tar ut prisökningarna mot konsumenter vilket då leder till högre inflation.  Bedömer sedan löntagarna att prisökningarna kan vara bestående finns risk för krav på högre nominella löneökningar.  Av den anledningen kommer inflationsutfallen i sommar och höst att bli extra intressanta.

Men det finns även andra, mer långsiktiga, skäl till att arbetstagarna kan få mer makt framöver och därför också kunna få större gehör i kraven om högre löner. Enligt vissa ekonomer kommer demografiska faktorer leda till att arbetskraftsutbudet kommer minska framöver.  I såväl Europa, Kina och USA samt i flertalet G20 länder ligger födseltalen oroande lågt.

Brist på arbetskraft

För att en befolkning ska vara konstant över tiden ska varje kvinna sätta 2.1 barn till världen exklusive migration. Idag ligger födseltalen i många fall under 2: EU 1.5, Kina 1.7 och USA 1.7 (källa: OECD  2018).  Och trenden fortsätter nedåt.  Dessutom lever vi allt längre efter pensionering; i Sverige räknar man med att antalet människor +80 år kommer att fördubblas de närmaste 30 åren och då bli fler än 1 miljon. Dessa äldre ska dessutom tas om hand vilket kommer öka efterfrågan av arbetskraft inom vårdsektorn.  Robotar göre sig icke besvär.  Således, minskat utbud av arbetskraft generellt men en högre efterfrågan i vissa sektorer.

Globaliseringen – läs Kinas inträde i den globala produktionen – är en starkt bidragande orsak till den låga inflationen de senaste 30 åren.  Låga löner och ett allt bredare produktsortiment gjorde Kina till världens verkstad.  Med konstant hög tillväxt har lönerna stigit i Kina och kostnadsfördelarna eroderar.  Dessutom har det geopolitiska klimatet hårdnat.  Säkerhetspolitik, miljöskäl och risker med ensidiga leverantörsberoenden gör att många ser över sina leverantörskedjor.  Man vill i många fall ha produktionen närmare kroppen.  Det borde gynna lokala arbetsmarknader med ökad efterfrågan på arbetskraft – och kanske generellt högre priser dessutom.

Ytterligare ett fenomen som har dykt upp, i alla fall i Sverige, på senare tid är bostadsprisutvecklingen.  De senaste åren har bostadspriserna ökat mångdubbelt jämfört med den generella löneutvecklingen, sista tiden förstärkta av pandemieffekter som jobba-hemma trenden.  Av förklarliga skäl ökar bostadspriserna mest där jobben finns – fritidshus borträknade – och redan nu anser många att smärtgränsen är nådd. Yngre arbetskraft har svårt att hitta bostäder där jobben finns – om de överhuvudtaget har råd att köpa.  Har man inte råd att bo kan man kanske inte ta de arbeten som erbjuds; ett problem även för arbetsgivarna som kan tvingas höja lönerna för att få den arbetskraft man behöver.

Vi lever i en tid där inflation och räntor varit extremt låga under lång tid.  För många räntehandlare, bostadsköpare, arbetsgivare och ekonomer kan detta te sig som ett normaltillstånd.  Historien och exempel runt om i världen visar att man ska vara ödmjuk inför framtiden. Det som framförallt drev upp inflationen mer varaktigt i Sverige under 70- och 80-talen var höga nominella löneökningar.  Kommer historien upprepas?  Det vore inte första gången men behöver inte heller bli så. Framtiden, som alltid, får utvisa.