Många ska dela på kakan

När finansminister Magdalena Andersson beskriver utvecklingen för Sveriges ekonomi haglar superlativen. ”Urstark”, ”rekorden i svensk ekonomi” eller ”stabil svensk tillväxt”, som det hette senast när finansministern presenterade det ekonomiska läget på regeringens budgetmöte på Harpsund den 16 augusti i år. Regeringen passade på att höja BNP-prognosen för 2018 till plus 2,9 procent från tidigare plus 2,6 procent i juni. Dessutom spåddes överskottet i de offentliga finanserna bli större än tidigare beräknat, från 0,7 procent av BNP till 1,0 procent.

Det är således en väldigt ljus bild av Sveriges ekonomi som den socialdemokratiska finansministern målar upp. Moderaternas ekonomisk-politiska talesperson Elisabeth Svantesson gav visserligen pliktskyldigt en känga och anklagade regeringen för skönmålning i beskrivningen av svensk ekonomi. Bland annat pekar hon på växande vårdköer, polisbrist och att det i praktiken inte finns något reformutrymme.

Allt är med andra ord i sin ordning. Det är trots allt i slutspurten av valrörelsen och sittande regering oavsett färg vill givetvis slå sig för bröstet. Och det finns en hel del fog för den ljusa bilden av svensk ekonomi. Konstigt vore annars. Sverige befinner sig trots allt i slutet av en lång högkonjunktur med en bred global efterfrågan, Stefan Ingves kör med full gas i penningpolitiken genom minusränta samtidigt som kronan har försvagats kraftigt. Näringslivet har egentligen inte behövt öka sin produktivitet på flera år, men håvar ändå in storkovan på exportmarknaden.

Steget mellan fulla lador till tomma är dock som bekant kort. John Hassler, professor i ekonomi och biträdande avdelningschef på Institutionen för internationell ekonomi på Stockholms universitet, har vid upprepade tillfällen det senaste året påpekat att Sverige har lägst tillväxt per capita i hela EU. I ett inlägg på Facebook i förra veckan publicerade Hassler en graf över BNP-tillväxten per capita för åren 2017 och 2018 (se diagram). Sveriges ser ut att som enda EU-land hamna en bit under 1 procent under 2018. Allt enligt Internationella valutafondens (IMF) World Economic Outlook som presenterades i april i år.

Det är inte rättvist att dra några slutsatser efter utfallet enskilda år. Enligt IMF:s prognoser kommer dock tillväxten fortsätta i den här takten de närmaste åren, eller motsvarande i genomsnitt 1,1 procent per år för perioden 2017 till 2023. Det är lägre än jämförbara länder och oroväckande siffror som borde få större uppmärksamhet, inte minst i valrörelsen. Utvecklingen för BNP per capita är ett centralt mått för vilket ökat välstånd som faktiskt finns att dela och fördela till det svenska folket.

I en historisk kontext är nuvarande och den prognostiserade tillväxttakten per capita låg. Åren efter de stora och nödvändiga reformerna som tvingades fram av 1990-talskrisen, perioden 1994–2006, växte lika snabbt som under glansdagarna under 1950- och 1960-talen, det vill säga med 3,1 procent per år.

En delförklaring är att Sveriges befolkning sedan några år växer betydligt snabbare än historiskt och även i ett internationellt perspektiv. Täljaren, Sveriges BNP, växer alltså långsammare än nämnaren, storleken på Sveriges befolkning. Den höga befolkningstillväxttakten ser dessutom ut att hålla i sig. Enligt Sveriges Kommuner och Landstings senaste ekonomirapport väntas Sveriges befolkning öka med 800 000 personer de kommande åtta åren.

Den snabba befolkningsökningen skymmer det faktum att under chassit finns ett antal strukturella faktorer som hämmar tillväxten och som det är hög tid att adressera. John Hassler lyfter fram ett fallerande utbildningssystem, en icke fungerande bostadsförsörjning och ett vildvuxet skattesystem långt ifrån 1990-talets reform. Han pekar även på den låga produktiviteten inom sektorer som inte möter utländsk konkurrens, framför allt byggsektorn men även den offentliga sektorn.

Till detta ska adderas en skenande skuldsättning i hushållen, en ökad segregation och bristande förmåga att integrera nyanlända. Arbetslösheten har visserligen sjunkit, men till historiskt höga 6,5 procent, mitt i en högkonjunktur. Under mandatperioden har Sverige halkat ner från plats 10 i EU ner till plats 17 av de 28 länderna. Regeringen har därmed misslyckats med att nå ett av Socialdemokraternas viktigaste vallöften år 2014, nämligen målet om att nå den lägsta arbetslösheten i EU. Anledningen är den stora invandringen av lågutbildade som har ökat antalet utrikesfödda arbetslösa till knappt 200 000, att jämföra med 140 000 svenskar.

Årets valrörelse handlar dock inte om dessa långsiktiga utmaningar som förr eller senare måste adresseras. Politiken har tyvärr anammat ett alltmer kortsiktigt fokus och allt mindre av ideologi och visioner. Riktade miljardsatsningar och enkla 100-dagarslösningar för att lösa skenande och komplicerade samhällsproblem infantiliserar den politiska debatten. Medborgarna riskerar därmed att ytterligare tappa förtroendet för våra politikers förmåga att lösa samhällsproblem.

Historiskt har strukturreformer genomförts när Sverige har befunnit sig i en rejäl kris, likt 1990-talskrisen. Då tvingades Sverige genomföra stora systemförändringar som följdes av en lång period med en stark ekonomisk utveckling. Även denna regering ser ut att ha slarvat bort en högkonjunktur för att påbörja det så nödvändiga reformarbetet. Det verkar krävas en rejäl kris för att tvinga politikerna till förhandlingsbordet.