Manner: Negativa realräntan ökar riskerna i systemet

Realräntan är nog inget som det ofta snackas om runt middagsborden i vårt avlånga land. I varje fall inte om man är vardagligt intresserad av makroekonomiska frågor. Likafullt är realräntan nog en av de viktigaste parametrarna för att förstå skeenden i en ekonomi; historiska, nutida och framtida.

Väldigt förenklat är realräntan summan av den nominella räntan minus inflationen – eller, nominella räntan över en viss tidsperiod minus den förväntade inflationen under samma period. Idag är realräntan kraftigt negativ – runt minus 3,5%. Det beror på att inflationen stigit kraftigt som en konsekvens av höga energipriser och flaskhalsar vilka lett till ökade transportkostnader, prisrally på vissa insats- och förädlingsvaror som en konsekvens av obalans mellan utbud och efterfrågan. Samtidigt är de nominella räntorna extremt låga; styrräntan ligger på noll och de längre statsobligationsräntorna ligger strax över nollan.

Utan att överdriva kan man påstå att den kraftigt negativa realräntan delvis är en konsekvens av pandemin; centralbanker som kraftfullt sänkte räntor och började köpa obligationer när pandemin bröt ut och inflation som började ta fart när ekonomier öppnade upp efter nedstängningarna.

SPARANDE STYR REALRÄNTAN

Undersökningar har visat att de globala realräntorna har fallit sedan 1300-talet även om variationerna mellan decennierna varit stora. De sista 30 åren har realräntor fallit dramatiskt – från 5% i början 90-talet till dagens negativa nivåer. Förklaringar till vad som driver realräntan över tid har till stor del modifierats de senaste åren. En gång i tiden ansåg flertalet ekonomer att tillväxten över tid bestämde realräntan. Idag menar de flesta ekonomer istället att det är utbud och efterfrågan (investeringar) på sparande som styr realräntan.

Ett större utbud av sparande – ett sparandeöverskott – allt annat lika, trycker ner realräntan. Och då måste man ta klivet in i demografiska faktorer. Sparandet ökar längre upp i åldrarna för att kulminera strax innan man går i pension. Vid pensionering är det ju tänkt att man ska börja konsumera sitt sparande.

InflationKrönika

Inflation: Orosmoln eller blå dunster?

”Baby-boomer”-generationen, en stor ökning av människor födda efter andra världskrigets slut och fram till mitten på 60-talet, har marscherat fram genom decennierna och de första årskullarna började närma sig pension runt millennieskiftet. Men långt tidigare var sparbenägenheten hög. I unga år med nyskapad familj och lånefinansierat boende har man ofta inte råd att spara så mycket – det kommer senare i livet när barnen är utflugna, lönen förhoppningsvis högre och bolånet kanske amorterat. Följaktligen började sparandeöverskottet ackumuleras någon gång i början på 90-talet vilket sedan dess varit en drivkraft för de allt lägre realräntorna. Själv är jag född 1960 och kan konstatera att ovanstående resonemang i alla fall stämmer på mig.

FOLKPENSIONEN BLIR INTE ALLA FETA PÅ

Utöver ovanstående faktorer ökar dessutom medellivslängden globalt. För Sveriges del har medellivslängden ökat brutalt mycket mer än pensionsåldern. 1913 var den lagstadgade pensionsåldern 67 år men medellivslängden endast 60 år. Många dog ifrån pensionen och sparbehovet var därför inte heller så stort. Idag har man rätt att gå i pension vid 62 års ålder, senast vid 68, men medellivslängden ligger på 82,5 år. Man måste alltså spara mer under sin aktiva karriär för att ha råd att leva en längre tid utan arbetsinkomst, folkpensionen blir inte alla feta på.

På toppen av allt har den kraftiga ekonomiska utvecklingen i Sydostasien, framförallt i Kina, med egna baby-boomer-generationer och snabbt stigande medellivslängder lett till ett ännu större sparandeöverskott. Demografin, till skillnad från inflation och nominella räntor, är mer av en konstant; vi VET hur många som föddes 1946–1965. Allt annat lika är det därför rimligt att anta att sparandeöverskottet kommer bestå ännu en tid. Centralbanker och ekonomer räknar därför med att realräntan kommer att vara fortsatt väldigt låg, kanske till och med negativ, under förutsägbar tid.

ÖKADE RISKER I SYSTEMET

Modern porföljteori menar att man skall minska risken i sitt sparande ju äldre man blir. Man är så att säga närmare exit och ska inte riskera att till exempel en smäll på börsen ställer till det. Det är därför rimligt att anta att behovet av ”säkra” placeringar, typ statsobligationer, har ökat över tid när sparandet ökat. Dessutom har centralbanker, utöver styrräntor på noll, köpt upp stora mängder av dessa ”säkra” placeringar vilket lett till ännu lägre nominella räntor.

Artikel

Chefen för norska oljefonden: Inflationen är ett hot

Den just nu högre inflationen minskar dock köpkraften över tid vilket tvingar såväl äldre, som i viss mån yngre, att ta mer risk i sitt sparande – aktier, högavkastande obligationer eller kanske kryptovalutor – för att få en real avkastning och bevara köpkraften. Det är ett problem. Med negativa realräntor är det dessutom lockande att ta på sig mera lån och högre skulder, något man vet är en av faktorerna bakom såväl hushållens ökade skuldsättning som de allt högre bostadspriserna. En negativ realränta tycks därför öka riskerna i systemet; högre skuldsättning, större risker i sparandet och allt högre tillgångspriser.

Det är trots allt rimligt att realräntan kan komma att stiga något de närmaste åren: De flesta centralbankerna har aviserat att man ska avsluta obligationsköpen och så småningom reducera sina balansräkningar. Flertalet centralbanker har dessutom aviserat, eller redan genomfört, räntehöjningar. Det borde rimligen trycka upp de nominella räntorna framgent. Samtidigt tror såväl centralbanker som ekonomer att inflationen kommer att falla tillbaka under kommande år. Att sparandet kommer vara fortsatt stort får man anta och hur investeringar kommer utvecklas är mer osäkert. Kanske kan klimatinvesteringar i förnybar energi balansera sparandet i en större utsträckning. Men en positiv realränta lär vi nog få vänta på ett bra tag, de ökade riskerna till trots.

Olof Manner är senior rådgivare vid Swedbank och makroekonom.